Faran med en fransk EU-budget

Att jämföra franska och svenska politikers författarskap är lite som att jämföra en Volvo med en Bugatti. Inte nog med att franska (topp)politiker i högre grad behärskar litterära och historiska referenser till det europeiska kulturarvet. De vågar också använda ett språk för att uttrycka politiska visioner utan att ge långtråkiga beskrivningar av det realpolitiska spelet överhanden.

Ett utmärkt exempel i denna genre är utan tvekan Frankrikes finansminister Bruno Le Maires senaste bok, Le Nouvel Empire: Europe du vinit et unième siècle (Det nya riket: Europa i det tjugoförsta århundradet. Gallimard, 2019). Bruno Le Maire har bakgrund i högerpartiet Les Républicains, men är i dag med i socialliberala La République en Marche. Boken, som på drygt hundra sidor är mer av en politisk pamflett, är hans programförklaring för ett mer integrerat EU.

Tesen som presenteras är i hög grad geopolitisk, men med historisk klangbotten. Europa är i dag en liten världsdel inklämt mellan ett alltmer aggressivt Kina och ett isolationistiskt USA. Valet som Europa står inför är att gå samman politiskt, eller att låta sig uppslukas av Asien, amerikanska nätjättar och nationalismens destruktiva krafter. Samtidigt menar Le Maire att ”inget land, och inget folk, skulle acceptera en nollställning av den egna historien”. Att balansera mellan nationellt arv och europeisk framtid är därför EU:s enda väg framåt.

Enligt Le Maire har tre fundamentala kriser berett vägen för nationalismens återkomst i Europa: den demokratiska krisen manifesterad i misslyckadet med att anta en europeisk konstitution 2005, den ekonomiska krisens finanspolitiska efterverkningar från 2008 och migrationskrisens effekter från 2015. Så långt delar Le Maire en bekant bild av roten till EU:s svagheter. 

Orsaken till Le Maires dualistiska ”segra eller dö”-retorik om Europas framtid är dock inte de interna utmaningarna, som han tror är möjliga att övervinna, utan det kinesiska hotet. Boken innehåller talrika referenser till det kinesiska övertaget inom modern teknologi, ekonomi, handel och politik.

Kina utvecklar nu flygplan som kan konkurrera med Airbus, och bara i staden Shenzhen finns nu lika många forskare inom artificiell intelligens som hela Europa sammantaget. Enligt Le Maire bör EU:s svar på detta ta form efter USA:s DARPA (Defense Advanced Research Project Agency), en form av offentligt-privat parterskap på Europeisk nivå för att finansiera stora inventeringar i strategiskt viktiga teknologier och privata företag med offentliga medel. 

Även om marknadsliberaler bör vara skeptiska till offentlig finansiering finns realpolitiska argument för det: Föredrar vi inte en social marknadsekonomi med europeiska, privatägda bolag framför total dominans av kinesiska statskontrollerade jättar? Le Maire lyfter också vikten av att reformera EU:s konkurrensregler så att europeiska storbolag i viktiga industrier kan uppstå: ”Kina disponerar i dag över 29 000 km höghastighetsjärnväg, mot 9000 km i Europa. De producerar 200 höghastighetståg per år mot 35 i Europa.”

Även om Le Maire presenterar goda argument för en genuint europeisk marknadsekonomi, blir dessa förslag rätt dyrköpta när de kontrasteras mot hans vision för en gemensam europeisk välfärdspolitik. Inom det området förespråkar Le Maire nämligen både införande av minimilöner i hela EU, en budget för Eurozonen och en europeisk arbetslöshetsförsäkring.

Visserligen verkar Le Maire visa på en nykter medvetenhet, när han kallar den gamla franska visionen om ett EU som en förlängning av Elyséepalatsets makt, den vision som manifesterades på 80-talet med Francois Mitterand och Jacques Delors, för en ”chimär”. Tyskland är och kommer fortsatt att vara EU:s främsta land politiskt och ekonomiskt.

Samtidigt avfärdar han den finanspolitiska motsättningen mellan nord och syd i Europa med att Nordeuropas bild av ett Sydeuropa som lever över sina tillgångar som ”en karikatyr”. En sådan grund förståelse av Sydeuropas – och Frankrikes – finansiella problem är knappast övertygande för en nordeuropé som vill ha ordning och reda i finanserna.

Om Frankrike vill ha en europeisk budget, måste man först kunna finansiera sin egen.

Elefanten i rummet i Le Maries bok är nämligen inget mindre än hans eget land. Redan 2012 skrev tidskriften The Economist att den franska ekonomin är a time-bomb at the heart of Europe. I åratal har franska regeringar pumpat in offentliga medel i ekonomin, medan exporten krympt som andel av den globala ekonomin. Värdet av Frankrikes samlade export är nätt och jämt något större än Nederländernas, ett land knappt en tredjedel så stort. Inte sedan 1974 har Frankrike haft en balanserad statsbudget. Ingenstans nämns detta i Le Maires bok.

Le Maire kanske blir besviken, men det är faktiskt inte hans eleganta referenser till Robert Musil och Theodor Fontane som kommer att övertyga L’Europe du Nord att ställa upp på den franska visionen för Europa, hur politiskt övertygande den än må vara. Det är en fransk statsbudget med gröna siffror. Om Frankrike vill ha en europeisk budget, måste man först kunna finansiera sin egen. Ty lika helig som idén om ett Europa byggt på universella rättigheter är för fransmännen, är budgetdisciplinen för nordeuropéerna.

En bra början för Le Maire att lyckas vinna sina tyska och nordeuropeiska ministerkollegors förtroende torde vara mätbara resultat av franska liberala reformer. Redan i dag går en del saker och ting i rätt riktning, och med Macron har flera företagsvänliga reformer genomförts. I augusti kom glädjande siffror som visade på en liten nedgång av arbetslösheten, och fransk ekonomi ser ut att vara bättre förberedd för ett möjligt handelskrig än Tyskland. Fortfarande krävs dock fler liberala reformer och stora nedskärningar i den offentliga sektorn för att Frankrike ska klara sina mål.

Å andra sidan krävs det också två för en europeisk tango. Om Frankrike på allvar visar att man tar budgetdisciplin och liberala reformer på allvar, så bör Nordeuropa på allvar ta till sig de geopolitiska argument som Le Maire lyfter för att reformera EU i en mer federal riktning och för att möta det kinesiska hotet med samlad styrka. Om inte annat måste vi européer, som Le Maire skriver, i högre grad söka förstå varandras politiska bevekelsegrunder för att hitta en gemensam väg framåt.