Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Rösträtt utan frihet är inte nog

Inför EU-valet och den kvinnliga rösträttens jubileumsdag hördes många stora ord om vår demokratiska plikt och hur rösträtten är den viktigaste rättigheten vi har. Men det viktigaste är inte att vara en av flera hundra miljoner röstberättigade som bestämmer vem som ska bestämma över oss de kommande åren, utan de rättigheter vi har som skydd mot dem som bestämmer.

Först kom hundraårsjubileet av den kvinnliga rösträtten i Sverige, sedan valet till Europaparlamentet. Kanske var det kombinationen som gav upphov till de många svulstiga formuleringarna om den rösträtten som den främsta bland rättigheter, den demokratiska plikten och det fina privilegiet att få vara en av de drygt 350 miljonerna röstberättigade EU-medborgare som vart femte år samlas kring valurnorna för att få en mikroskopisk skärva inflytande över vem som i sin tur har ett enormt inflytande över oss.

I EU:s fall är det visserligen bara hälften av de röstberättigade som väljer att utnyttja denna möjlighet. Somliga vill inte legitimera EU:s maktutövande, andra känner en inte helt opåkallad maktlöshet när deras röster bara är en droppe i havet. Som nationalekonomen Gordon Tullock påpekade: ”Det är troligare att man dör på vägen till vallokalen än att ens röst förändrar valresultatet.” Och vilka partier som än sitter i parlamentet röstas kommissionens förslag nästan undantagslöst igenom; det bästa man kan hoppas på är att parlamentet gör några ändringar i texten.

I essän Civil olydnad (1849) skrev den amerikanske filosofen Henry David Thoreau att även om staten (eller överstaten) agerar fel, hjälper det i praktiken inte att rösta för att någon annan ska ta över. ”Inte ens att rösta för det rätta är att göra något för det rätta. Det är endast att svagt uttrycka för människor att du önskar att det ska segra.”

Med andra ord: Din röst spelar i praktiken ingen roll, den påverkar inte Europaparlamentets beslut, och din rätt att gå och lägga en valsedel i ett kuvert vart femte år har egentligen en väldigt liten inverkan på ditt liv.

Det viktigaste är inte att få vara med och avgöra vem som vinner val, utan att vara skyddad mot vinnarens beslut.

Det finns däremot rättigheter som betyder väldigt mycket: De rättigheter som, åtminstone i teorin, skyddar medborgarna från maktutövningen. Det viktigaste är inte att få vara med och avgöra vem som vinner val, utan att vara skyddad mot vinnarens beslut. Rätten till egendom, yttrandefrihet, tryckfrihet, rätten att bestämma över sin egen kropp och göra vad man vill så länge det inte skadar någon annan, är rättigheter som – när de respekteras – gör en enorm praktisk skillnad för människor.

Att man bara är en av drygt sju miljoner röstberättigade i Sverige gör inte så mycket om den som placeras i Rosenbad inte kan ta sig rätten att höja skatten utan någon övre gräns för att spendera ens pengar på kamelfarmar och normkritiska filmsatsningar. Att man bara är en av mer än 350 miljoner röstberättigade i EU hade inte varit ett problem om inte EU hade varit en ständigt tätare union, som för varje år som går tar sig allt större rättigheter i förhållande till medlemsstaterna och deras medborgare. I dag bestämmer frihandelsunionen hur våra vapenlicenser ska se ut, var innehållet i våra streamingtjänster ska produceras och vilken smak våra cigaretter får ha. Den sociala pelaren innehåller målsättningen att arbetsmarknads- och socialpolitiken ska styras från Bryssel, som nyligen beslutade att tvångskvotera föräldraförsäkringen på EU-nivå.

Många av de känslosamma uttalanden som har följt den kvinnliga rösträttens hundraårsjubileum och valet till Europaparlamentet har, tyvärr, varit starkt överdrivna. En demokrati behöver rösträtt, men en liberal demokrati behöver ett starkt skydd mot politikernas maktutövning för att fungera. Att hälften av EU:s medborgare väljer bort att rösta är ett problem för EU:s legitimitet, snarare än för dess medborgare. Unionens expanderande maktanspråk är däremot ett problem både för dem som valde att gå och rösta, och för dem som lät bli.