Historien om NBE Sweden och etanolsatsningen har allt – förutom verksamhet. Storslagna invigningar, retorik om att vara världsledande, utländska dignitärer, EU-bidrag, löften om bananodlingar i norra Sverige, pengar från Energimyndigheten och förhoppningar som aldrig blev mer än just förhoppningar. 

Allting började under tidigt 00-tal när Vattenfall skulle lägga ner sin torvfabrik i Sveg. Framåt 2004 hade etanol-hypen spridit sig och i Sveg såg kommunen och ett antal företagare möjligheter att ge sig in i cellulosa-etanolen. Som tidigare har konstaterats i Smedjan var etanol från träd en teknisk och kommersiell återvändsgränd som skapades ur grön retorik och möjligheter att söka bidrag. I denna jordmån såg de två industrialisterna Robert Taflin och Jan-Eric Bergmark möjligheten till etanolproduktion i Sveg.  

Nedläggningshotet innebar också att facket tryckte på för en lösning. Ombudsmannen Tonny Nilsson säger till Östersunds-Posten: 

Behovet av etanolfabriker kommer att bli stort. Påbörjas inte det arbetet inom länet så kommer dessa fabriker att växa som svampar längs kusten.

Planer börjar undersökas under 2006 och Härjedalens kommun tar fram underlag för en eventuell fabrik. Detta sker samtidigt som etanoltullen införs och nu förväntas den svenska efterfrågan på inhemsk etanol öka med 540 procent på bara några år. Denna politiskt fabricerade och växande marknad lockar till sig initiativ med ambitionen att göra etanol ur skogsråvara.  

”Viktigaste ärendet i kommunens historia” 

I Östersunds-Posten skriver man att tekniken för framställning av etanol redan finns – den  har utvecklats vid Sekab i Örnsköldsvik – och att man hoppades på ett samarbete med just Sekab. Som bekant fanns dock inte någon färdig teknik på det kommunala Sekab. Det rörde sig om en bubbla, som sedan urartade i en härva med Afrika, Ekobrottsmyndigheten och miljardförluster som huvudingredienser. 

Kjell Andersson på Sveriges biobränsleförening säger till TT (12/8-2006) att energikombinatet i Sveg kan ”bli modell för flera liknande fabriker i framtiden”. 

Kommunen går in med drygt 500 000 kronor i en fördjupad förstudie och Lennart Olsson (S) var mycket entusiastisk i Östersunds-Posten (29/8-2006):

Ett mycket intressant projekt. Troligtvis det viktigaste ärendet i kommunens historia.

Svegs kommun tar tio procent och satsar 500 000 kronor. Huvudägaren med 51 procent blev det kinesiska bolaget National Bio Energy CO Ltd med 51 procent. Dragon Power förfogar över 19 procent, Härjedalen Utveckling AB äger 10 procent och någon ytterligare part tar 10 procent. Planerna under de kommande åren blir allt mer esoteriska och kreativiteten vet inga gränser. Riskerna för överdriven värmeproduktion löstes fiffigt på följande vis: 

Värmen tar vi hand om genom att bygga ett ordentligt växthus. Där kommer det att odlas både svenska och utländska grönsaker.

 Etanolbubblans olika profeter är direkt redo att lovsjunga initiativet. Välkände Mattias Goldmann, dåvarande VD för Gröna Bilister, säger till Östersunds-Posten i september 2006 (5/9-2006): 

Härjedalens besked om lokal etanolproduktion borgar för framgångsrik industri. 

Goldmann fortsätter i artikeln att ösa välbekanta och numera sönderslitna superlativ om arbetstillfällen och miljöhänsyn. Särskilt intressant är också att han specifikt lovordar den cellulosabaserade etanolen, som i efterhand framstår som det mest orealistiska av allt i etanolbubblan: 

Vi måste bryta beroendet av de fossila bränslena, och det kräver många lokala initiativ. Dessutom ger det lokala arbetstillfällen och grunden för en framgångsrik exportindustri. Särskilt intressant är att produktionen skulle ske från skogsråvara, som kan tillhandahållas lokalt och generellt sett är än bättre för miljön än jordbruksbaserad etanol.

Uppåt 300 arbetstillfällen talar man om att det kommer att skapas när det kinesiska bolaget investerar en miljard. I september 2006 är det så champagnekorkar som åker i taket och vad som följer under denna tillställning är nästan en programmatisk upprepning av alla den gröna bubblans ingredienser: orealistiska förväntningar, storhetsvansinne, retorik om nya jobb och att man är världsledande. Projektledaren Robert Taflin uttalar sig i Östersunds-Posten (8/9-2006): 

Biokombinatet kommer att stå modell för andra liknande anläggningar världen över. Det känns bra att ha kinesernas kunnande med i det här projektet.

Vi ser också hur hägrande möjligheter att söka bidrag förvränger incitamentsstrukturerna. Man sätter upp målet att NBE Sweden skall skicka in ansökningar om såväl statliga bidrag som EU-bidrag redan i februari 2007. 

Cao Zhian, företrädaren för de kinesiska bolagen, finns på plats och skålade med kommunalrådet Lennart Olsson (s). Till Östersunds-Posten (8/9-2006)  säger han: 

Vi ska se till att friska svenskar blir ännu friskare.

Citatet känns tämligen malplacerat givet att projektet inte handlar om hälsa överhuvudtaget, och ger vissa indikationer om att man inte skall ha alltför stora förhoppningar gällande de utlovade kinesiska miljardbeloppen. 

Ett citat från Lennart Olsson (S) i Östersunds-Posten våren 2007 (30/3-2007)  sätter satsningen i en geografisk och historisk kontext, och illustrerar vidden av önsketänkandet som ligger bakom den lilla etanolsatsningen i Sveg: 

För oss som var med när det bara fattades ett klubbslag innan HMAB lades ned är det här som en saga.

I september 2007 sätts så spadarna i marken, på samma sätt som vid Sekab 2004, vid Agroetanol i Norrköping sent 90-tal och som vid en rad andra liknande gröna haverier. Spadtaget var emellertid symboliskt och det verkliga byggandet skulle börja först efter årsskiftet. Östersunds-Posten (13/9-2007) skriver: 

Ett symboliskt spadtag i en flishög kan vara starten för ett miljardprojekt med etanoltillverkning. Snart sätts spadarna i jorden för försöksanläggningen. 

I september 2007 beskrivs nu plötsligt också hur anläggningen eventuellt ska drivas med annat än trä. Taflin beskriver att kineserna är nyfikna på hur etanol kan utvinnas ur halm, majs eller andra spillprodukter från jordbruket. Att byta inriktning mellan dessa råvaror måste medföra enorma skillnader i kostnader, produktionsutrustning, kompetenser etc. I efterhand framstår inget av detta som speciellt trovärdigt. 

Bidrag som kombineras med bidrag som kombineras med bidrag 

Arbetet med förstudie och projektering fortskrider under 2008 och anläggningen beräknas stå klar i maj-juni 2008. Budgeten för försöksanläggningen uppgår till 75 miljoner, varav 23,5 miljoner från Energimyndigheten, 28,7 miljoner från EU och 23,5 miljoner i eget kapital. Eget kapital är i det här fallet tillskott från de olika ägarna.  

Även i detta hänseende går mönstret igen från andra gröna bubblor: bidrag kombineras med bidrag, som kombineras med bidrag, som i sin tur kombineras med skattemedel på lokal nivå. De privata inslagen är i stort sett obefintliga och leder till att satsningar präglas av bristande realism. Kinesiska State Grid med det delägda bolaget Dragon Power går in med knappt 20 miljoner kronor. 

I anslutning till invigningen passar också Dragon Powers chef Kai Johan Jiang på att i Dagens Industri (9/10-2008) använda den klassiska klyschan världsledande: 

Det är en unik investering för kinesiska bolag. Men vi har ambitionen att vara världsledande inom grön energi och när vi fick höra talas om det här projektet på en mässa så blev vi väldigt intresserade. Tusentals företag säger att de kan ta fram den här tekniken, men ingen har visat sig ligga lika långt fram och nära kommersialisering som här.

 Samtidigt aviserar Kai Johan också att man vill investera tiotals miljoner i ett konferenscentrum för ”etanolintressenter”. Dragon Power skickade in en bygglovsansökan för en rejäl anläggning i Björnrike: 

Planerna är att det ska bli ett utbildnings- och konferenscentrum där vi ska utbilda framtidens ingenjörer inom etanol och biobränsle.

Sveg går bananas på etanol 

Mot slutet av sommaren har projektet blivit ännu mer fantasifullt. Nu är tanken att spillvärmen ska användas för att odla bananer i anslutning till etanolfabriken som ännu inte finns, som ska använda en teknik som ännu inte är utvecklad. I Dagens Nyheter (29/8-2008) återges hur ÅF:s utsände ingenjör Lars Fritz, som förmodligen fungerar som en sorts konsult, tycks ha vissa tvivel kring projektet. 

Ingenjör Fritz försäkrar att det inte är något skämt, även om han drar lite på munnen när han berättar om det. Skogsavfall – kvistar och bark som blir kvar när man sågat ner träden – skulle kunna driva bilarna miljövänligt och fylla magarna med bananer. Svegbananer.

Inte ens den anlitade konsulten verkar kunna hålla sig för skratt. I DN framstår dock det hela som ganska trovärdigt, inte minst eftersom man hänvisar till forskning och utländsk finansiering: 

Tekniken är ny och har utvecklats vid universitetet i Lund, pengarna kommer till stor del från Kina. Projektet är lite hemligt och Sveg håller tummarna för att det ska gå vägen; det kan bli starten för något nytt och stort.

I oktober 2008 är det så äntligen dags för den obligatoriska bandklippningen och invigningen. Försöken att få dit kungen misslyckades och att döma av uppslutningen runt projektet börjar det bli tydligt att etanol-hypen håller på att tyna bort. Landshövdingen Britt Bohlin är på plats och öser på med obligatorisk varmluft i Länstidningen Östersund (7/10-2008): 

Det är en alldeles fantastisk anläggning att få vara med om att inviga. Om det fullskaliga försöket slår bra ut betyder det mycket för att tillföra rätt sorts energi. Det är bra för oss som har så mycket råvara i länet. Det är roligt att försöket kom till stånd i Härjedalen och att utvecklingen med Kina blivit så lyckosam.

Att inga dignitärer med kunglig fägring eller ministrar kommit för att sola sig i glansen ger viss antydan om att projektet kämpar i uppförsbacke. Totalt rör det sig om att 4-5 personer ska anställas. Två av dessa är från Lunds Tekniska Högskola, och en är driftsingenjör som kommer vara platsansvarig. Projektet kommer att pågå i ett år. 

I november 2008 har bananodlingen lämnats därhän och nu är tanken att spillvärmen från den icke-existerande etanolproduktionen i stället ska användas till att odla tomater i de växthus som NBE Sweden planerar skall stå färdiga innan vintern. 

Inför valet till Europaparlamentet 2009 är Socialdemokraternas kandidat från Norrland, Jens Nilsson, på besök i Sveg, och lovordar förstås kommunens etanolsatsning. I Länstidningen Östersund (21/4-2009) stoltserar han med sitt stöd till projektet: 

Jag var med och röstade fram EU-stöd till projektet, som jag tror stenhårt på.

Att tekniken inte är i närheten av fungera eller att transporter är ganska billiga är inget en politiker bemödar sig med att känna till. Ej heller bryr sig en politiker om det lilla faktumet att hela världsmarknaden för etanol och även den svenska marknaden i stort sett är mättad. Det viktigaste är att stoltsera med att någonting händer och visa att man gör någonting för bygden. 

I augusti 2009 får etanolanläggningen finbesök från Kina när Liu Zhenya, VD för State Grid Corporation of China, med en delegation kommer för att beskåda miraklet i Sveg. Zhenya är vd för ett företag med 1,5 miljoner medarbetare och är på plats för att se hur utvecklingen fortskrider. I Dagens Industri (29/8-2009) är man tydliga med att projektet sker på strikt kommersiella grunder och ”bygger på att etanol kan utvinnas med lönsamhet”. I nästa mening står det dock att projektet till stor del är finansierat av Energimyndigheten och EU. 

Kritiken lyser med sin frånvaro 

En läsning av medierapporteringen kring etanolbubblan i Sveg ger oss inblick i en annan mekanism i de gröna bubblorna – det symbiotiska förhållandet mellan media och den ekonomiska och politiska eliten på lokalnivå. Rapporteringen om etanolprojektet i Sveg är flitig, men helt okritisk. Företrädare för kommunen och de olika intressenterna slipper hela tiden jobbiga frågor. Tonen är genomgående positiv, missade tidsplaner, tekniska utmaningar eller bristande realism är ingenting som lyfts fram, varken på ledarsidan eller i reportagen. Band klipps, potentater är på besök, öser lovord. Så fortsätter skådespelet, år efter år. 

Det finns förmodligen flera orsaker till att lokalpressen sällan granskar dessa satsningar. Till att börja med föreligger ett informationsunderläge – den som ställer kritiska frågor behöver ha inblick i tekniken och de kommersiella förutsättningarna på ett sätt som journalister på lokal nivå sällan har. Vidare råder en utpräglad konsensuskultur på mindre orter i norra Sverige. Alla känner alla, och den journalist som skriver kritiskt i lokalpressen riskerar att bli illa omtyckt av grannar, kollegor eller politiker på ett sätt som många inte har råd med. 

Nästa chans till fotografering och posering dyker upp i juni 2010 när Miljö- och jordbruksutskottet är på besök i Härjedalen. Anders Ygeman (S), lovordar i Länstidningen Östersund (2/6-2010) satsningen med sedvanliga honnörsord: 

Vi står inför en klimatutmaning och då är det bra om vi kan minska transporter, använda förnyelsebara råvaror, bli självförsörjande på etanol och samtidigt skapa arbetstillfällen, dessutom används restprodukterna till uppvärmning.

I september 2011 kommer så kallduschen – kineserna backar och aviserar att de inte kommer att hosta upp 2,5 eller 3 miljarder. Karl Erling Trogen, styrelseordförande i NBE Sweden uttalar sig i Östersunds-Posten (20/9-2011): 

Kineserna har förklarat att de inte kommer att vara med som huvudfinansiärer. Men vår ambition är att driva projektet framåt och just nu arbetar vi med att ta fram ett underlag för finansiärer.

För första gången under dessa år dokumenterar Östersunds-Posten så en del av hopplösheten runt etanolsatsningen i Sveg. Den 10:e mars har tidningen ett stort reportage som visar bilder från alla storslagna invigningar och ställer dessa i kontrast till en skopa där det ligger kvar kinesisk halm som skulle bli etanol. Tidningen beskriver hur det är tre personer på kontoret och att vd Lars Fritz är på plats någon gång i månaden:

Nu är alla miljötillstånd klara. Förstudien är gjord. Allt är klart. Nu fattas bara 2 miljarder kronor för att bygga den stora anläggningen. 

Robert Taflin ser några år senare i en artikel i Affärsvärlden (1/10-2014) tillbaka och reflekterar över kinesernas engagemang: 

Bolagets koncernchef kom till Stockholm och träffade statsministern. Det var en tjusig historia.

Det gröna morfinet 

Det är sedan helt tyst om NBE Sweden i media under åren 2013-2017. Till sist skriver man i Tidningen Härjedalen (30/11-2017) i november 2017, om likvidationen av bolaget. Flera av de som var med 2006 ser tillbaka och är intervjuade i artikeln: 

För oss som var med när fabriken räddades kan den här vändningen nästan liknas vid en saga, sa dåvarande kommunalrådet Lennart Olsson (S) som då hoppades på ett lyckligt slut för bioenergikombinatet.

Bolaget likvideras formellt i mars 2018. Citatet ovan knyter ihop historien om etanolen i Sveg och befäster en viktig insikt i de gröna bubblornas uppkomst och fall: det som låter för bra för att vara sant är också för bra för att vara sant. 

Alla i det lilla samhället som drabbas av en fabriksnedläggning vill så gärna tro på en vändning. Med bidrag som kombineras med pengar från kommun och länsstyrelse skapas en illusion i vilken det går att inviga, klippa band, bjuda in fina gäster, erhålla mängder av positiv press i lokaltidningen. Att den underliggande verksamheten i själva verket är hopplöst orealistisk och bara befolkas av ett par personer är en sanning ingen vill se. 

Den gröna bubblan i Sveg framstår i efterhand som en sorts morfin för avfolkningsorter. När kroppen är på väg att gå vidare är det ibland enklast för alla involverade att döva smärtan och försätta organismen i ett lite mindre plågsamt tillstånd.