Federalismens spöke går genom Europa
När Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president fanns varningstecken. Ett tal i tisdags visade att hans vänsterlutande och EU-federalistiska linje har blivit ännu tydligare. Ändå är hans liberala fans snarast obekymrade. När Macron svänger bort från den frihetliga linjen verkar Europas liberaler vara beredda att svänga efter.
Framför en projektion av EU-flaggan i Sorbonne-universitetets pampiga amfiteater stod Macron i tisdags och propagerade för precis den sortens saker som får en frihetlig liberal att backa bort. Minimilöner, gemensam eurobudget med dito finansminister, Tobinskatt på finansiella transaktioner, europeisk koldioxidskatt, ökad skatt på IT-företag, harmonisering av bolagsskatter, harmonisering av socialförsäkringssystem och ökat bistånd.
Ändå har Macron en stjärnstatus bland europeiska liberaler. Han är en före detta socialdemokratisk finansminister som gick till val på att inte vara Marine Le Pen. Med andra ord: Han var tillräckligt entusiastisk i sin öppenhetsretorik för att locka till sig både vänstern och liberalerna, och tillräckligt sakpolitiskt abstrakt för att inte skrämma bort någondera.
Att inte vara Marine Le Pen kommer man förstås långt med. Samtidigt fanns varningstecknen där redan i valrörelsen. Till exempel talade han om en ”Buy Europe Act” som skulle utestänga icke-europeiska företag och företag som har mer än hälften av sin produktion utanför Europa från offentliga upphandlingar. Han vill försvåra för utländska investerare i unionen och vurmar för skyddstullar. Det är frihandelsfientligt, och blir inte mindre så för att alternativet är ännu värre.
Den sortens semifederalt EU som Macron förespråkar är inte bara icke önskvärt, det skulle aldrig fungera i praktiken.
Och sedan kommer han med en och en halv timmes tal om långtgående federalism och alla upptänkliga skatter. Med andra ord: ett EU som blir ännu mäktigare och använder makten till att göra sämre saker. Dessutom vill Macron att hälften av Europaparlamentets ledamöter väljas på EU-nivå, inte på nationell nivå.
Det verkar förstås inte avskräckande för en liberal i den partistiska bemärkelsen. Även Centerstudenter skrev dagen efter i SvD att det nu är läge för Centerpartiet att göra sig av med parollen ”ett smalare men vassare EU” och kasta sig in i EU-debatten. De föreslår visserligen inget obehärskat anammande av Emmanuel Macrons alla idéer, men krafttag från EU på en mängd områden: utrikespolitik, rättspolitik, miljöpolitik och så vidare.
När britternas förnuftsröst tystnar i EU kommer Frankrike att få desto större inflytande över unionen. Med tanke på den riktning Macron stakar ut är det oroande. Den sortens semifederalt EU han förespråkar är inte bara icke önskvärt, det skulle aldrig fungera i praktiken. Föreställ dig försöken att harmonisera Sveriges och Rumäniens socialförsäkringssystem, eller skapa en eurobudget som euroländerna (deras medborgare, inte deras politiker) accepterar. Ändå strävar Macron bestämt ditåt – och hans liberala fans verkar förbluffande obekymrade över vad som kan hända med Europa om han får sin vilja igenom.
Det är synd att så många liberaler går på ett så enkelt knep.
Det finns två förklaringar till det. Den första är människors tendens att dela upp sig i lag och positionera sig mot en motståndare. När motståndaren är en socialkonservativ nationalist, vill en liberal så gärna stå på motståndarsidan att han eller hon inte är så nogräknad med exakt hur motståndarsidan ser ut.
Den andra förklaringen är GAL-TAN-skalan. Föreställningen att det skulle gå att dela upp partier mellan de gröna, alternativa, frihetliga och de traditionella, auktoritära, nationalistiska gynnar egentligen bara en grupp: De som vill utge sig för att vara frihetliga, när de i själva verket är auktoritära men gröna och alternativa. Det är synd att så många liberaler går på ett så enkelt knep.