Feminism gynnar kvinnor, inte jämställdhet

Moderna feminister strävar inte efter lika rättigheter. Det är uppenbart för alla som har följt debatten om ”jämställdhet” i bolagsstyrelser eller noterat de återkommande klagomålen över könsfördelningen av Nobelpristagarna. De vill ha lika utfall – en så jämn könsfördelning som möjligt i varje bransch, varje utbildning, varje företag och varje styrelserum.

Eller?

Det finns en hel del tecken på att feminister inte alls vill ha en så kallat jämställd 50/50-fördelning. De vill gynna kvinnor, alldeles oavsett om kvinnor redan är mer ”privilegierade” än män. Det handlar inte om jämställdhet, utan om att gynna den egna gruppen på bekostnad av andra. Två medlemmar av Liberalernas studentförbund Liberala Studenter bjöd nyligen på ett illustrativt exempel.

61 procent av dem som studerar vid svenska universitet och högskolor är kvinnor. Bland befolkningen i stort är andelen högutbildade kvinnor högre än andelen högutbildade män. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan och klyftan ökar ständigt. För de identitetspolitiska statistikfetischister som tycker att en femtioprocentig könsfördelning är nyckeln till utopia borde det alltså vara en viktig fråga att öka andelen män vid universiteten och göra skolan bättre anpassad efter pojkar.

Till exempel skulle man kunna utnyttja möjligheten att skriva högskoleprov. En högre andel män än kvinnor antas på basis av sitt resultat från högskoleprovet, som till skillnad från betyg är en relativt objektiv bedömning av ens faktiska kunskaper. Medan betyg påverkas av helt ovidkommande ämnen som idrott och bild, och dessutom kan färgas av lärarens personliga uppfattning om en student eller hans/hennes förmåga att stå ut med grupparbeten, är högskoleprovet relativt rättssäkert. Om högskoleprovet kompenserar för att skolan av allt att döma är bättre anpassad efter flickor än pojkar, borde det hyllas av jämställdhetsvurmare.

Det börjar bli allt svårare för den feministiska rörelsen att påstå att den arbetar för jämställdhet.

Konstigt nog är det inte vad Ida Arnstedt och Emma Bjarnevik från Liberala Studenters riksstyrelse gör. I stället vill de avskaffa högskoleprovet, eftersom det hjälper en högre andel män att komma in på universitetet.

Deras argumentation utgår från att grundskolans och gymnasiets nuvarande utformning är utmärkt, och killar helt enkelt får skylla sig själva som inte lyckas anpassa sig. Tjejer anstränger sig helt enkelt mer och får därför bättre betyg, menar Arnstedt och Bjarnevik. De glömmer visserligen bort att betyg påverkas av betydligt fler faktorer än vad eleven faktiskt kan, och att många av dem är helt irrelevanta för ens förmåga att tillgodogöra sig en högre utbildning. Glömskan är dock förståelig, hos den vars agenda varken är verklig jämställdhet eller en ”jämställd” könsfördelning, utan att gynna kvinnor.

En sådan agenda skiner igenom på allt fler ställen i takt med att kvinnors position i samhället förbättras. Kvinnor är exempelvis inte missgynnade på arbetsmarknaden, snarare tvärtom med tanke på hur många företag som tillämpar informell kvotering. Ändå fortsätter den feministiska retoriken präglas av föreställningen att kvinnor behöver få det (ännu) bättre. Och de som entusiastiskt propagerar för att få in fler kvinnor i mansdominerade branscher brukar sällan visa något brinnande engagemang för att öka andelen män i kvinnodominerade branscher.

Även i skolan går det bättre för flickor än för pojkar, men trots det kände Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima uppenbarligen inga betänkligheter inför att sparka nedåt och twittra ut att män är ”rädda, auktoritära, nationalistiska och losers i skolan”, och Liberala Studenter tycker det är för lätt för män – den underrepresenterade gruppen – att komma in på universitetet. Det börjar bli allt svårare för den feministiska rörelsen att påstå att den arbetar för jämställdhet, ens i den förvridna betydelsen en jämn könsfördelning.