Utblick Krönika
Fjäsket för Trump vittnar om rädsla
Techmagnaterna fjäskar inte för Trump för att de är maktberusade, utan för att de är rädda. Det politiska godtycke som började med Biden riskerar nämligen att bli än värre med Trump, skriver Johan Norberg.
Vid Trumps installation omgavs den nye presidenten av en flinande, applåderande Forbeslista. Där återfanns världens tre rikaste män, Elon Musk, Jeff Bezos och Mark Zuckerberg och även relativa fattiglappar som Apples och Googles chefer. När de satt där, på mer prominenta platser än de tilltänkta statsråden, såg det onekligen ut som att de glada plutokraterna hade köpt sig en president.
De har alla donerat till installationsfonden och på andra sätt signalerat ett närmande. Bezos blockerade Washington Posts officiella stöd till Kamala Harris och Zuckerberg medger att Facebook blev för woke och nu måste bli mer Texas.
Är USA på väg att bli en tech-oligarki? Bidens talskrivare tillhör dem som varnar för ett tech-industriellt komplex med så mycket makt att de hotar att sätta demokratin ur spel.
Som liberal är jag kluven. Det enda som skulle vara värre än en Trumpadministration som styrs av storbolag är ju en Trumpadministration som inte styrs av storbolag. Eftersom deras position inte bygger på att tjusa uppeldade MAGA-fans, utan på att lösa tekniska och affärsmässiga problem i en global ekonomi, kommer de att utöva ett modererande inflytande. När Trump vill fängsla motståndare, stoppa världshandeln, deportera alla migranter eller invadera Grönland kommer de försöka få honom att räkna till tio. (Även om jag inte längre vågar utesluta någonting vad gäller Musk.)
Teslaaktiens 15-procentiga ökning efter Trumps vinst visar att någons närhet till makten är obehagligt värdefull.
Å andra sidan är det omöjligt att inte känna djup oro när den mäktigaste staten och det största kapitalet sitter i samma båt. Teslaaktiens 15-procentiga ökning efter Trumps vinst visar att någons närhet till makten är obehagligt värdefull. När jag för en tid sedan intervjuade Musk sa han att staten ska agera domare, men inte blanda sig i spelet, och det var ju klokt. Men det blir inte bättre när en spelare vill leka domare.
Pengar köper inte val – Harris hade trots allt mer – men de kan köpa inflytande hos dess mottagare. Särskilt hos någon som är så omvittnat ”transaktionell” (principlös sa vi på min tid) som Donald Trump. För bara ett år sedan ville Trump att elbilens vänner skulle ”ruttna i helvetet”. I dag är han pro-elbil, ”I have to be because Elon endorsed me very strongly.”
Men olämplighet är inte detsamma som oligarki. Faktum är att techbolagen inte har fått den här rollen för att de är så starka, utan för att de är så svaga.
***
Man missar det om man bara följer aktiepriser, men den stora förändringen de senaste åren är att Big Tech har gått från att vara allas hjälte till allas skurk. Efter Trumps seger 2016 började tidigare välvilliga demokrater se sociala medier som kloaker av desinformation och kräva strikt innehållskontroll. Bidenadministrationen drog också igång potentiellt förödande antitrustprocesser.
Och hur man än vänder sig hugger någon en där bak. När plattformarna blev gosigt progressiva och modererade bort allt mer (även historier som visade sig vara sanna) började högern se dem som vänsterns censurmaskiner. Republikaner som J D Vance och Josh Hawley krävde regleringar och uppstyckning. Trump hotade med straffavgifter och monopollagar för att knäcka Amazon och Google. Med få vattentäta principer för sådan maktutövning finns reella risker för politiskt godtycke. I valrörelsen hotade Trump att fängsla Zuckerberg på livstid.
Teknikjättarna insåg plötsligt att de förlorat alla politiska allierade.
Teknikjättarna insåg plötsligt att de förlorat alla politiska allierade. Det är särskilt ödesdigert då de samtidigt möter existentiella risker på viktiga utlandsmarknader. Regleringsivriga EU hotar deras affärsmodeller. Många fick också en chock förra året, när Brasiliens högsta domstol svarade på Musks vägran att blockera en rad X-konton med att stänga hela plattformen och frysa tillgångarna för Starlink, ett helt annat bolag med andra delägare.
Om Big Tech ska ha en chans i internationella strider om antitrust, censur och beskattning måste de ha USA på sin sida. Zuckerberg sa det uttryckligen i sitt botgöringstal häromdagen. Omvärlden vill censurera oss och ”det enda sättet vi kan motverka denna globala trend är med stöd från den amerikanska regeringen”.
Det här rör sig inte om personer som älskar Trump. Förutom Musk stödde ingen av de stora honom före valsegern. Tvärtom har de länge slagits mot honom men förlorat och nu ber de om nåd – och beskydd. Musks nya roll gjorde det än viktigare att vara med som motvikt mot honom, då han är en ettrig kritiker som bland annat har sagt att Amazon är ett monopol som måste brytas upp. Tvärtemot föreställningen om en homogen flock broligarker är dessa män svartsjuka rivaler som vill åt varandras marknadsandelar. Och rätt som det är kommer en ny kinesisk AI-modell som hotar alla deras uppblåsta värderingar.
Techmagnaterna fjäskar alltså inte för att de är maktberusade, utan för att de är rädda. Man förnedrar sig inte som Bezos med en inställsam Amazon Prime-dokumentär om Melania Trump för att man kan göra vad man vill, utan för att man inte kan det.
Det sorgliga skådespelet de senaste veckorna får många att efterfråga en mäktigare stat som sätter plutokraterna på plats. Jag känner tvärtom ett akut behov av lite mer självständiga miljardärer, som inte är utsatta för sånt politiskt godtycke att de hela tiden ängsligt följer de politiska konjunkturerna.