Samhälle Åsikt
Flyktingkrisen gjorde alla till systemkramare
Flyktingkrisen hade kunnat bli en chans att reformera stela och illa fungerande välfärdssystem. I stället förvandlade krisen borgerligheten till systemkramare – och invandrare till problemet. Det skriver Johanna Grönbäck tio år efter införandet av gränskontroller på Öresundsbron.
Några veckor in på sommaren sinar idéerna. Ledarredaktionens vikarie sitter som i en stillsam öken. Käpphästarna är publicerade sedan länge liksom kommentarer på de nyheter som har trotsat sommartorkan.
Det var juli 2015 och på tidningen rådde semesterkänsla. Det enda ämne som verkligen behövde skrivas om var svårt att hitta en rimlig politisk vinkel på. Socionomerna sade upp sig från kommunernas socialtjänstkontor. Det verkade gälla i hela landet. Och trots att det fanns gott om utbildade socionomer förblev tjänsterna vakanta. Det pratades om hög arbetsbelastning som ledde till hög psykisk ohälsa. Arbetsmiljöverket hade på våren rentav inlett en särskild inspektionssatsning med fokus på socialsekreterarnas arbetsmiljö.
Samtidigt gick det att läsa om lärarbrist – i Borås saknade man fler än 80 lärare inför skolstarten – och om att antalet anmälningar av arbetssjukdomar ökade för femte året i rad, värst drabbade var personal inom vård, omsorg och utbildning.
Vad skulle en sommarvikarie på en ledarsida skriva om det? Klyschorna fanns förstås, något om kompetensbrist och vikten av långsiktighet, och de stora orden förstås, att det krävs systemförändringar. Men att göra ämnet rättvisa hade krävt en rundringning och inläsning som semestertiden inte tillät.
Till slut skrev jag något lojt om att det krävs andra lösningar än förkortad arbetstid. Mer pliktskyldigt än engagerat.
Några månader senare briserade flyktingkrisen. I tidningarna märktes rubriker som var snarlika sommarens: Tjänstemännen inom offentlig sektor gick på knäna. Mot slutet av året skulle omkring 180 000 personer vara inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. Personalen fick lappa efter läge – att vid den här tidpunkten försöka skapa någon långsiktigt hållbar arbetssituation var närmast omöjligt. Det saknades ju personal sedan lång tid.
Även när invandringen var någorlunda jämnt fördelad över tid led Förvaltningssverige av bristande omsorg.
I antal asylsökande var det mer än en fördubbling från 2014. Dublinkonventionen var satt ur spel och kostnaderna för att smuggla människor till Europa sjönk. De flesta som kom till Sverige vid den här tiden flydde från kriget i Syrien. De var 50 000. Många andra kom från Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia och sökte sig bort från skurkstaters fattigdom och förtryck. Ytterligare en betydande mängd var statslösa.
Invandringen till Sverige hade inte varit låg innan flyktingkrisen 2015. Mellan 2006 och 2011 låg antalet asylsökande årligen på mellan 25 000 och 30 000. Sedan 2009 hade antalet ökat. 2012 var de fler än 43 000.
Men det svenska systemet hade krackelerat under lång tid. Även när invandringen var någorlunda jämnt fördelad över tid led Förvaltningssverige av bristande omsorg. I stället för vårdande reformer eller ens djupare debatt, hade man långsamt tyngts ned av dåliga arbetsvillkor, kompetensbrist, en växande administration, bristande information, utebliven samordning och antingen ogjorda eller felgjorda prioriteringar. Under migrationskrisen behövde personal på olika myndigheter ibland kommunicera med varandra medelst fax.
Men snart flyttade debatten sitt fokus. Bort från ett system vars många problem blivit extra synliggjorda av invandringen och till en av de specifika belastningarna. Nämligen invandringen.
Och den 12 november stängde regeringen Sveriges gränser mot övriga EU. Tolv dagar senare införde man tillfälliga uppehållstillstånd, skärpte asylregler och utlovade id-kontroller på bussar, tåg och båtar till Sverige.
Situationen var under en period kaotisk. Det rådde akut brist på boenden. I det kaoset var det mycket som hände. Bland de mer egendomliga förändringarna var att många systemkritiska röster valde att följa med i fokusskiftet. Man började titta på belastningen snarare än på systemets ostadiga fundament. Det är förstås också legitimt och resonligt. Men det är inte nödvändigtvis i försvar för den offentliga sektorns nuvarande ordning som det behövs fler tunga röster.
Dagarna innan regeringen skulle stänga gränserna kallade det som då var oppositionspartiet Moderaterna till presskonferens för att säga just det: Att det behövdes gränskontroller. En månad tidigare hade partiledningen försökt förmå partiet att inte kräva en reformering av lagen om anställningsskydd, det vill säga en av de där tingestarna som brukar stämplas som en av förklaringarna till att svensk arbetsmarknad varit så dålig på att släppa in utlandsfödda. Samma lag brukar också stämplas som en delförklaring till varför offentlig sektor stundtals är så ineffektiv – eftersom lagen gör det svårt att säga upp personer som är felmatchade.
Det var kanske inte flyktingkrisen i sig som fick Moderaterna att skifta fokus. Men det blev en tid då ett liberalkonservativt parti slösade bort en bra kris – för att parafrasera det citat som ofta tillskrivs Churchill – för att i stället försvara den offentliga sektorns ordningar och lagar som överordnade.
***
Att se över den offentliga sektorns funktionssätt tillhör kategorin av svåra och impopulära reformer, långt ifrån den sorten man vinner val på. Det är just därför som man brukar säga att det behövs en kris för att genomföra dem. Inte för att reformerna nödvändigtvis är radikala, utan för att krisen kan fungera som skäl att genomföra dem eller som något som håller debatten mild. Under tidiga 1990-talet märktes en rad sådana åtgärder. Skattesystemet reformerades, flera monopol avskaffades, däribland det på arbetsförmedling, prisregleringar inom jordbruks- och fiskesektorn avskaffades, elmarknaden avreglerades och man lade fram riktlinjer för reformering av allmänna pensionssystemet. Av dessa kom merparten från den då M-ledda regeringen.
År 2015 försökte Moderaterna – då fortfarande största parti till höger om mitten – inte ens. Det hade dels varit cyniskt att utnyttja en flyktingkris, dels riskerat ge stöd till missnöjespartier, sade några. Invändningarna är rimliga. Men faktum kvarstår att en rad reformer fortfarande behöver göras – även utan invandring är offentlig sektor bristande och arbets- och bostadsmarknaderna haltande.
När gräns- och id-kontrollerna infördes på Öresundsbron dämpade man en integration och tillväxt som pågått under lång tid.
Nu offrade man i stället, som i förbifarten, en del av näringslivets dynamik. När gräns- och id-kontrollerna infördes på Öresundsbron dämpade man en integration och tillväxt som pågått under lång tid. Över bron rör sig pendling, handel och utbyte mellan såväl näringsliv som universitet. När man hämmar den rörligheten hämmar man ekonomi och vardag. Gränsen är mellan två länder, men känns mer som den mellan Stockholm och Uppsala. Kastrup är södra Sveriges flygplats. Flera internationella företag väljer Öresundsregionen som plats för sina huvudkontor. Den europeiska forskningsanläggningen ESS finns i både Lund och Köpenhamn. I dag pendlar dryg 20 000 över bron dagligen, det är mer än vad man trodde när den var i stånd att byggas.
För företagande och tillväxt är den rörligheten central.
Men den hämmade man.
Tio år senare tycks dessa prioriteringar av många ses som givna. Tillvaron, opinionen och normerna är på flera sätt tydligt skiftade. Dels i sådant som synen på Öresundsintegrationen, dels, för att konstatera det uppenbara, i sådant som synen på invandring.
Ibland kallas det för tillnyktring. Det har sina poänger. Vi har som något slags kollektiv fått insikter i att integration stundtals hör, och bör höra, ihop med kulturkrockar, liksom att vissa språkgrupper ligger långt ifrån den svenska och därför innebär högre språkbarriärer, att det finns kulturyttringar som motverkar frihet och jämställdhet, och så vidare.
Men där synen på invandring för tio år sedan kan anklagas för att ha varit naiv, kan den i dag anklagas för att vara cynisk.
Förra året berättade dåvarande migrationsministern att fler utvandrar från än invandrar till Sverige, och beskrev det som positivt. Det finns få historiska exempel på framgångsrika länder som färre vill söka sig till.
Arbetskraftsinvandringen har strypts så hårt att företag inte kan rekrytera personal, att restauranger stänger, att företag inte kan expandera – och att arbetande människor utvisas på grund av bagatellartade misstag, inte sällan sådana som de själva inte kan rå för.
Förra året berättade dåvarande migrationsministern att fler utvandrar från än invandrar till Sverige, och beskrev det som positivt.
Vi har en M-ledd regering som kraftfullt höjer bidrag trots att tillhörande utredning pekade på att höjt återvandringsbidrag i bästa fall är meningslöst och i sämsta fall riskerar leda till att målgruppen för bidragen känner sig oönskade vilket i sin tur kan ge försämrad integration.
Bland de senaste utspelen på migrationsområdet märks ett förslag om att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas.
Som invandringspolitik är det vanvettigt. Dels ekonomiskt i termer av skattepengar som har lagts på utbildning av människor som inte längre får vara kvar i landet och i utebliven tillväxt när människor inte får jobba kvar. Dels mänskligt i att människor utvisas, eller får höra att de kan komma att utvisas, från det land där de har vuxit upp, utbildats, börjat jobba, bildat familj, skaffat vänner, blivit hemma i.
Alltmedan den politiska enigheten kring förslagen är tung. Nu har vi rentav kommit till en punkt där invandrare förväntas anpassa sig så mycket efter majoritetskulturen att pluralism tycks bortglömt som värde. Det är ett slags samhällets enhetslösning, one size fits all.
Det är först på sistone som allt fler röster har börjat höjas som säger att det har slagit över åt andra hållet nu, att känslan blivit att det är invandring i sig som är problematisk, stundtals rentav att invandrare är problematiska.
Det är som att invandring primärt ses som ett besvär, något som vi mest tillåter som ett nödvändigt ont. Inte som något som är en naturlig del av öppna och dynamiska samhällen där möten människor emellan är något som leder till nya insikter, idéer, innovationer och självförverkliganden. Det brukade vara ganska nära den moderata människosynen att fokusera på hennes skaparkraft och förmåga.
Men tio år efter flyktingkrisen är pendeln en annan. Fokus ligger på invandringen och den ses primärt som negativ. Det har konsekvenser för ekonomin såväl som för det medmänskliga.
Och systemet? Det som redan innan flyktingkrisen knakade i fogarna, det har fortfarande inte berörts av några nämnvärda reformer eller debatter. Det är än i dag svårt att skriva kortfattat och intresseväckande om vad som behöver göras. Om möjligt är det dessutom ännu svårare att faktiskt försöka genomföra reformer på området – nu när platsen som Sveriges näst största parti i stället innehas av ett som har invandringskritik som primär fråga.
Systemet får fortsätta knaka.