För Miljöpartiet är kärnkraftsmotståndet viktigare än miljön

Den som ifrågasatt FN:s klimatpanel IPCC:s slutsatser och närmast gudalika status har riskerat att frysas ut från det offentliga samtalet för kätteri. Organet har varit den huvudsakliga auktoritet som politiker, debattörer och kulturskribenter lutat sig mot när de argumenterat för allt mer drakoniska frihetsinskränkningar för att rädda klimatet. Naturvetenskap är en knepig sak och jobbig att sätta sig in i. Därför har det varit tacknämligt att ha ett FN-organ med oomtvistlig auktoritet att hänvisa till.

Det finns emellertid gränser även för IPCC:s auktoritet. De tangeras när panelens slutsatser hamnar på tvärs med den egna agendan. Det blev vi varse när Sveriges klimatminister Isabella Lövin häromveckan avfärdade IPCC:s slutsats att kärnkraften i världen behöver byggas ut med mellan 91 och 190 procent fram till år 2050.

För delar av den samtida miljörörelsen tycks klimathot och utsläpp i första hand utgöra en förevändning för att lägga tyngd bakom egna hjärtefrågor som inte har med miljön att göra. Som när gamla kommunister använder klimatet som förevändning för att avskaffa demokratin, eller när Göran Greider konstaterar att planekonomi är lösningen (precis som det är lösningen på allt annat).

Miljöpartiets kamp mot människors mobilitet har sedan länge lämnat miljöfrågan bakom sig. Det spelar ingen roll hur mycket renare, tystare och säkrare personbilarna har blivit, de ska ändå bekämpas, anser riksdagens mest auktoritära parti och fäller krokben för såväl ekonomisk utveckling som människors privatliv.

Trots att dieselbilar är bränslesnålare och släpper ut mindre växthusgaser i atmosfären, bekämpas de nu av Miljöpartiet, med hänvisning till att de släpper ut mer kväveoxid än bensinbilar. Att luften i städerna är renare än på ett halvsekel och att de skadliga partiklarna är fler i tunnelbanan än i de mest trafikerade gatukorsningarna är inget som rör de gröna aktivisterna i ryggen. Deras agenda har varken med miljön eller människors hälsa att göra.

Att det är frågan om en fixering snarare än rationella överväganden framgår av det tyska gröna partiets besynnerliga energipolitik, där motståndet mot kärnkraften lett till en expansion av kolkraften och fortsatt brunkolsbrytning.

På motsvarande sätt kan man förstå Miljöpartiets och andra auktoritära delar av miljörörelsens inställning till kärnkraften. När den brittiske journalisten Mark Lynas publicerade sina böcker High Tides (2004) och Six Degrees to Hell (2007) som pekade på den globala uppvärmningens effekter, höjdes han till skyarna av den globala miljörörelsen. När han några år senare konstaterade att kärnkraft var nyckeln till att bromsa utsläppen och stoppa den globala uppvärmningen var intresset desto svalare.

Kampen mot kärnkraften är en helig ko för stora delar av miljörörelsen, inklusive det svenska Miljöpartiet, och därför överordnad andra miljömål, som den globala uppvärmningen. Denna fixering vid kärnkraften är en rest från 1950-talet och kalla krigets skräck för atomkriget och har mycket litet att göra med den nya generation kärnreaktorer som skulle kunna börja byggas i dag, där exempelvis härdsmälta är en omöjlighet.

Att det är frågan om en fixering snarare än rationella överväganden framgår av det tyska gröna partiets besynnerliga energipolitik, där motståndet mot kärnkraften lett till en expansion av kolkraften och fortsatt brunkolsbrytning, med andra ord det sämsta tänkbara alternativet för miljön. Att ha ”miljö” i partinamnet räcker inte för att föra trovärdig politik på området. Det är obegripligt att någon fortfarande lyssnar Miljöpartiet och deras likar i frågor som rör planetens bästa. De själva lyssnar bara till auktoriteterna när det passar deras egen agenda.