Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Sande: De moderna puritanernas problem

Miljörörelsen lägger mycket energi på att skuldbelägga dem som unnar sig resor, hamburgare och nya kläder. Precis som puritanerna på sin tid strävar miljörörelsen efter inflytande genom skuldbeläggande, och det får dem – precis som puritanerna – att framstå som något helt annat än det inspirerande exempel planeten skulle ha nytta av.

Miljöpartiets språkrör och partisekreterare. Foto: Miljöpartiet de gröna.

”Inget reafynd kan trösta dig när klimatet kollapsar”, skrev Isabella Lövin i Expressen lagom till black friday-rean. För en minister med sexsiffrig månadslön kan det förstås vara en avlägsen tanke att somliga inte reashoppar för skojs skull utan av ekonomiska skäl. Politiker utan förståelse för vanliga människors villkor är förstås ett fenomen med begränsat nyhetsvärde. Däremot var tonen i klimatministerns text slående.

”Jordens varningsklockor dånar i kör”, skrev hon, och uppmanade oss: ”Låt denna svarta dag bli vändningen.” Texten är en debattartikel, men tonen är som i en predikan.

Det är inte bara reafynd som omtalas i smått apokalyptiska termer. Att äta kött, köra bil, flyga till ett annat land, eller bara använda praktiska föremål som plastpåsar och sugrör, framhålls alla som miljösynder. Saker som gör vardagen enklare, trevligare och bekvämare vänds till saker man bör skämmas över. Inte konstigt att folk får klimatångest.

SvD har bland annat rapporterat om hur personer betalar tusentals kronor för att få sina garderober rensade från konsumismens spår av en ”minimal organizer”. Det man inte verkligen behöver ska man inte heller unna sig, är ett återkommande budskap. På sociala medier koketterar människor (tydligen) med hur minimalistiskt de lever, och hyllningsreportagen om dem som sett ljuset och nu går längst i sin asketism börjar bli tröttsamma.

I den senaste ronden i flygdebatten var det samma sak. Kulturskribenter snubblade över varandra i sin iver att berätta hur härliga semestrar de minsann avstod ifrån – och påminna dem som unnar sig om hur dåligt samvete de borde ha. ”Poängen för icke-flygarna tycks hela tiden vara vad de avstår ifrån, inte vad de göra i stället”, poängterade Johan Ingerö här i Smedjan.

Det ekar tomt när många av miljörörelsens frontfigurer glatt bryter mot de regler andra strängt uppmanas att följa.

Skuldbeläggande är en effektiv taktik för att få andra att leva i enlighet med ens egna önskemål. Ibland påminner miljörörelsen om de kristna puritanerna, som inte nöjde sig med att reglera och förbjuda oönskade nöjen (i det fallet teater, sport, spel, och sex före äktenskapet), utan skapade starka sociala normer som fick den som bröt mot reglerna att känna en djup skuld.

Samhällena de skapade var förvisso livskraftiga och på många sätt framgångsrika, men de utövar inte någon större lockelse på den moderna människan. Det kommer förmodligen inte miljöpuritanismen att göra på sikt heller.

Dels tenderar rörelser som skuldbelägger de otillräckligt renläriga att framstå som exkluderande. Att framhäva den egna godheten och svartmåla dem som unnar sig utlandsresor, hamburgare och nya kläder riskerar att alienera ett stort antal människor, kanske till och med provocera fram en motreaktion. Själv känner jag ett desperat sug efter mjölkprodukter varje gång jag ser Oatlys logga, och en bekant ställde sig med bilen på tomgång på Södermalm som en ren protesthandling.

Dels ekar det tomt när många av miljörörelsens frontfigurer glatt bryter mot de regler andra strängt uppmanas att följa. Al Gore flög världen runt för att marknadsföra sin film om klimathotet, Fridolinjen är en permanent fläck på Miljöpartiets trovärdighet, och Isabella Lövin, som talar om dånande varningsklockor, har en flygnota som uppgår till 1,5 miljoner kronor för den gångna mandatperioden. Givetvis hade det varit svårt för alla tre att göra sitt jobb utan att flyga – problemet är att de verkar sakna insikten att andra kan få lika svårt att göra sina jobb och leva sina liv om de måste avstå från bekvämligheter i stil med flyg. Man har ingen rätt att kräva mer av andra än man själv är beredd att ge.

Ju mer miljörörelsen verkar fokusera på att framhäva den egna godheten och svartmåla dem som unnar sig utlandsresor, hamburgare och nya kläder, desto mer osympatisk verkar den. Om budskapet är att det går åt helvete om man inte avstår från alla former av guldkant på vardagen, är risken att miljörörelsen gör sig själv en otjänst.