Samhälle Krönika
For the Good Times
USA höll ihop i två sekler. Med Kris Kristoffersons död kan vi slutligt sätta punkt för det felslagna experimentet, skriver Roland Poirier Martinsson i en runa över countrysångaren.
När USA:s grundlagsfäder satt konstitutionen på papper var de överens om att de formulerat villkoren för ett unikt experiment. Liberalism på riktigt, var det möjligt? Under de senaste decennierna har västvärlden i accelererande fart visat att experimentet misslyckats. Under de senaste tio åren har det bekräftats av nedslående valresultat, president Donald Trump och diverse aktivistiska sabotörer. Kris Kristoffersons död sätter den definitiva punkten för det felslagna försöket.
Det var i sitt första installationstal som George Washington överlämnade till ”det amerikanska folket ansvaret för ett experiment”. Innebörden var att den frihet från statlig inblandning som formulerades i konstitutionen kunde ligga till grund för ett fungerande samhälle bara om folket självt begränsade sin frihet. Utan en stark stat skulle det krävas organiskt framväxande gemenskaper, som garanterade människors lojalitet med deras egna normer, med delstaterna de tillhörde och ytterst med den federation som samlade dem under en nation.
Kris Kristofferson personifierade det amalgam som höll ihop USA.
I två sekler underkastade sig USA:s medborgare konstitutionens krav. Kompromisslös politisk frihet möjliggjordes främst av kristendomens och patriotismens värderingar. När nu dessa sammanhållande kitt upplöses ser vi USA vittra sönder och därmed också land efter land som låtit sig styras av ansvar under frihet med the shining city on a hill som yttersta garant.
Kris Kristofferson personifierade det amalgam som höll ihop USA. Det är därför passande att han dör samtidigt som Donald Trump försöker ljuga sig till en andra mandatperiod som landets president. Samtidigt som den någorlunda fria världen tvekar inför att ställa sig på Ukrainas sida i kriget mot Ryssland. Samtidigt som Europadomstolen beslutat att människors samvetsfrihet vore att låta människor bestämma för mycket över sina liv.
Det har funnits andra amerikaner som försvarat rätten till frihet med samma mod och övertygelse som Kris Kristofferson. Det har funnits andra amerikaner som identifierat sig så starkt med USA att de låtit nationens själva idé bli del av dem själva.
Kanske har det funnits andra amerikaner som också med samma kraft kombinerat dessa två egenskaper. Men på rak arm kan jag inte minnas någon.
***
Kristofferson är mest känd för sin mångsidiga, konstnärliga talang: författare, låtskrivare, estradör, skådespelare. Mindre bekant är att hans första avtryck i amerikansk press handlade om hans idrottskarriär, att han började sin karriär som akademiker (en master i litteraturvetenskap vid Oxford University) och därefter militär (pilot). Han erbjöds en fast tjänst vid West Point, det mytomspunna hjärtat i USA:s militärmakt, ungefär när Johnny Cash spelade in Kristoffersons första framgång som låtskrivare: Sunday Morning Coming Down.
Om Kristofferson övervägde att fortsätta sin militära karriär vet jag inte, men det är inte omöjligt. Vid tiden för genombrottet arbetade han som vaktmästare i Nashville. Hur som helst avgjordes saken av att Cash förde upp hans låt till etta på Billboards countrylista.
Myten säger att Kristofferson – som extraknäckte som kommersiell helikopterpilot – utan lov lånade företagets helikopter, flög till Johnny Cashs ranch och landade på gräsmattan framför huset. När Cash kom ut för att se vad som stod på möttes han av Kristofferson, som överlämnade ett notblad med Sunday Morning… Senare berättade Kristofferson om händelsen i en intervju och erkände att Cash hade ”ett kreativt minne”. För egen räkning väljer jag att tro på anekdotens sanning.
Vid tillfället stod Cash på toppen av sin karriär. Han hade sin egen veckoshow på ABC och skulle sjunga sin nya hit inför miljoner tv-tittare. Ledningen på ABC krävde emellertid att Cash bytte ut ett ord i refrängen.
On a Sunday morning sidewalk, wishing Lord, that I was stoned skulle bli On a Sunday morning sidewalk, wishing Lord, that I was home.
Nationens självpåtagna normsystem tillät inte en sång på bästa sändningstid om en misslyckad countrysångare som vaknade med en ”fried brain” på söndagen och i så dåligt skick att det enda han önskade sig var att bli hög igen. En missbrukare som inte kom närmare kyrkan än att på avstånd höra klockorna ringa in gudstjänsten.
Precis som grundlagsfäderna hade hoppats kombinerade han sitt försvar av människors frihet med en stark moraluppfattning.
Men sedan var det den andra sidan av saken, friheten att stå upp emot massornas makt. Vid inspelningen satt Kristofferson i publiken. Han kände till ABC:s krav på en familjevänlig refräng, men hade ingen aning om vad Cash hade svarat dem. När första refrängen kom tittade Cash upp på Kristofferson i publiken, höjde rösten och sjöng med extra eftertryck ”wishing Lord, that I was stoned”.
Cash iscensatte ett drag hos Kristofferson som följde honom hela hans karriär: att bryta mot normer, att sjunga om det verkliga Amerika, att ständigt ställa sig på samma sida som USA:s misslyckade outsiders.
Men det var bara ena sidan av Kristofferson. Precis som grundlagsfäderna hade hoppats kombinerade han sitt försvar av människors frihet med en stark moraluppfattning, ett liv inom ramen för gemenskapers normer, en karaktär stark nog att leva upp till sin egen frihet.
Sedan tidiga tonåren har jag tragglat Kristoffersons låtar på min stålsträngade gitarr, ackompanjerat mig själv på salivindränkta Hohners. Det finns en del artister som skrivit en riktigt, riktigt bra låt. De stora har skrivit två eller tre riktigt, riktigt bra låtar.
Kris Kristofferson skrev minst sex mästerverk: Me and Bobby McGee, Help Me Make It Through the Night, Why Me, For the Good Times, Loving Her Was Easier och, givetvis, Sunday Morning Coming Down. Nyss kom min son hem efter en promenad med hunden. När jag berättade att Kristofferson mött sin Skapare svarade han: ”Weird. Jag tänkte på honom när jag var ute och gick.”
Självklart. Det stämmer inte att han är död. Hur skulle det se ut? Den enda fungerande liberal som någonsin funnits.