Ekonomi Essä
Försprång genom entreprenörskapsanda
Trots att Europa och USA på många sätt liknar varandra håller amerikanerna ett ständigt försprång i välståndsskapande. Per Bylund ser förklaringen i både en annorlunda ekonomisk kultur och genvägar som är svåra för andra att kopiera.
USA har världens största, bästa och mest dynamiska ekonomi. Det som händer där påverkar resten av världen. Men det motsatta gäller sällan.
Vid en snabb jämförelse borde Europa vara mest likt USA. Samhällsskicken är liknande och man har till stora delar gemensam historia. Även på det ekonomiska området finns det en del likheter, i alla fall på ytan, samt samverkan och harmonisering. Men trots att EU har en tredjedel fler invånare är dess BNP fortfarande signifikant lägre än USA:s. Europeiska företag kan göra bra ifrån sig, men de står sig sällan mot de amerikanska. Och det är till USA företagen ser när de vill expandera eller behöver kapital.
Förvisso har Folkrepubliken Kina på senare tid seglat upp som en konkurrent om förstaplatsen i världsekonomin, men det bör tas med en rejäl nypa salt. Kina har satt i system att eftersträva ökad BNP på samtliga politiska nivåer, vilket förstås inbjuder till fusk – men det gör också att investeringar sker främst för att öka BNP och inte för välstånd eller samhällsnytta (tänk spökstäder). Visst har kineserna sett rejäl ekonomisk utveckling, men den BNP som rapporteras är samtidigt överdriven och bör inte jämföras med västerländsk statistik. Möjligen finns skäl att oroas säkerhetspolitiskt över att produktion i allt större utsträckning läggs i Kina, men den kinesiska ekonomin har i nuläget inte mycket att sätta emot den amerikanska.
Det är med andra ord med rätta vi blickar västerut över Atlanten för att försöka få bättre insikt i både vår egen och världsekonomins framtid. Men vad är det som gör att den amerikanska ekonomin så stark?
Delvis är svaret förstås kapitalism och marknad. Den amerikanska ekonomin är förhållandevis fri och har varit så under en längre tid. Fraser Institutes Economic Freedom of the World placerar i senaste mätningen (2021) USA på femte plats i världen med 8,14 poäng av 10 möjliga. Det är förstås bra, men medan resten av världen tagit stora steg i rätt riktning har USA inte sett mycket till förändring under det senaste halvseklet. 1975 var poängen 8,09 och sedan dess har USA som högst fått 8,84 poäng (år 2000). Det är förvisso fortfarande bättre än de flesta länder, men det gör inte i sig USA till ett frimarknadsmecka. (Sverige ligger för det mesta strax under 8 poäng.)
Inte heller kan USA stoltsera med att vara en exportnation, som producerar för resten av världen. Landet har sedan slutet på 1990-talet haft betydande och ökande negativa handelsbalanser. Den politiska debatten handlar därför inte sällan om hur USA blivit ”beroende” av resten av världen – framför allt Kina – och måste bli ”självförsörjande”. Utvecklingen har stärkts av att amerikansk produktion blivit allt mindre konkurrenskraftig och därför är på dekis. Frustrationen över detta var en av anledningarna till att Trump kunde vinna det så kallade rostbältet och därmed presidentvalet 2016. Han lovade helt enkelt att införa tullar på import och att ”återupprätta” den inhemska produktionen.
Styrkan i den amerikanska ekonomin handlar snarare om landets kultur och historia.
Men varken fallande produktion eller protektionism bidrar till dynamiken i en ekonomi. Så är förstås också fallet i USA.
Styrkan i den amerikanska ekonomin handlar snarare om landets kultur och historia: entreprenörskapsanda och institutionell konkurrens.
***
Amerikanen känns igen på sin burdusa stil och högljuddhet. Men professionellt sett är amerikanen framför allt hårt arbetande och karriärinriktad. Många svenskar känner till att man i USA inte har så mycket betald semester. Men man har heller inte speciellt många ”röda dagar” i kalendern. Så man är helt enkelt inte ledig från jobbet så mycket som man är i Sverige. Och posten delas ut alla dagar utom söndagar.
Att man jobbar mer handlar inte så mycket om att man inte ”fått” mer ledigt genom lagstiftning utan om landets kultur. Även om det minskat över tid, framför allt på sistone, så är det amerikanska idealet att vara en ”self-made man” – någon som lyft sig själv och sin familj till en högre levnadsstandard. Den amerikanska drömmen om att själv kunna ta sig till högre medelklass (eller ännu högre) genom hederligt arbete och företagande är fortfarande stark.
Detta betyder i sin tur att man har en helt annan syn på framgång och rikedom än i Europa. I stället för den avundsjuka som vi i Sverige ibland betecknar ”kunglig” är amerikanen uppriktigt förtjust i och intresserad av andras framgång. Har du tjänat en massa pengar? Kul, tycker amerikanen. Berätta mer! Hur gjorde du?
Grundinställningen är alltså att ekonomin inte är ett nollsummespel.
Grundinställningen är alltså att ekonomin inte är ett nollsummespel. Det finns ingen anledning att tro att man själv misslyckats eller har mindre chans att lyckats för att någon annan har gjort bra ifrån sig. Det finns obegränsade möjligheter och därmed kan och bör man lära av andra som lyckats bättre. Om man inte lyckats så väl själv (än) så är det helt enkelt en anledning att lära av andra och arbeta hårdare. Att nätverka och lära känna folk blir alltså ett framgångsrecept. Och det är något som också ligger amerikanen varmt om hjärtat. Man vet aldrig när man kan skapa en kontakt som kan visa sig värdefull. Så varför inte börja prata med främlingar om allt möjligt?
Universitetet är en viktig arena för att skapa livslånga kontakter. Det är svårt att överdriva vikten av att ha gått på universitet och där skaffat sig både en identitet och ett kontaktnät. Universitetens alumniorganisationer bidrar förstås med att skaffa donationer till universiteten men är också ett sätt att skapa bastanta affärsnätverk och kontaktytor i näringslivet. Inte sällan får nyutexaminerade jobb just genom alumni från samma universitet och får därmed hjälp att sätta igång karriären.
Dessutom är nätverken genom universiteten ofta nationella, vilket ökar möjligheterna geografiskt. Alumniorganisationernas roll påminner faktiskt om Granovetters välkända forskning om starka och svaga kopplingar (strong and weak ties), där svaga kopplingar leder till mer information och större nätverk. För endast genom att ha sin ”alma mater” gemensamt – en svag koppling – kan många omedelbart skaffa sig värdefulla kontakter. Det gäller oavsett om man flyttar till en ny stad eller om man söker affärskontakter.
Amerikanen är dessutom väldigt hjälpsam. Var detta kommer ifrån kan diskuteras. Kanske är det för att alla amerikaner, med endast få undantag, var pionjärer och behövde varandra. Eller så inser de att hjälpsamhet lönar sig, att det ger vänner och tacksamhet. Eller kanske är det cyniskt att de kan ta hjälp om och när det skulle behövas. Men oavsett anledningen ställer amerikanen nästan alltid upp. De hjälper andra, oavsett om de är nära vänner eller flyktiga kontakter, att flytta, med husrum, med rekommendationer och kontakter i näringslivet.
Utöver universitetet är kyrkan den främsta institutionen för nätverk och nätverkande. Den som flyttar till en ny stad börjar inte sällan med ”church shopping” genom att åka till olika kyrkor för att träffa prästen, gå på gudstjänst och så vidare. De vill helt enkelt se om det är rätt kyrka innan man blir ”stammis”. Och genom kyrkan får man omedelbart kontakt med dussintals människor som kan hjälpa till med allt möjligt som man kan behöva när man kommit till en ny stad. (Den som inte är troende får i stället försöka skaffa sig kontakter och information på egen hand, vilket kan vara rätt mycket jobb när man är nykomling i en ny stad.)
Kanske är det därför – eller i alla fall en del av det – som amerikanen ofta flyttar dit där möjligheterna finns. Men de flyttar inte bara dit jobb finns, utan tar också sitt pick och pack och flyttar från en stad eller region där de inte längre känner att det finns tillräckliga möjligheter. Detta gäller oavsett socioekonomisk status – man kan alltid stoppa in sina ägodelar i bilen och dra vidare. Även om amerikaner i allmänhet inte är så vitt beresta i världen – många amerikaner har inte ens ett pass – så har de en förvånansvärt låg tröskel för att flytta livet till en annan del av delstaten eller en helt annan delstat. Många man möter har haft karriär på flera håll, både olika branscher och delstater. Och många har testat att starta företag.
***
Rörligheten geografiskt gör förstås att det blir konkurrens mellan samhällen, städer och delstater. Den institutionella konkurrensen ska inte underskattas. Förvisso får inte alla politiska försök att locka skattebetalare mycket till effekt i verkligheten. Kansas City är ett sådant exempel. Staden ligger på gränsen mellan Missouri och Kansas längs motorvägen I-70. Båda delstaterna har försökt locka både företag och anställda till att bo på ”rätt” sida delstatsgränsen för att därigenom öka skatteintäkterna. Men det har som mest lett till att företag skaffar adress (vanligtvis postbox) där skatten är som lägst och sedan flyttar när skattesituationen ändras. Själva verksamheten påverkas inte.
Den institutionella konkurrensen skapar ett ständigt tryck på politiker att hålla nere skatter och regleringar.
Men på andra håll ger det större skillnader. Tulsa i Oklahoma är en stad som var tidig med att försöka dra nytta av att allt fler arbetar på distans och därmed är geografiskt obundna. Så staden erbjuder flyttbidrag och skattelättnader för distansarbetare som väljer att bo i Tulsa. Det har enligt stadens borgmästare G. T. Bynum blivit en succé med ”flera hundra” nyinflyttade skattebetalare.
Poängen är emellertid inte att vissa politiska enheter hittar sätt att locka vissa grupper, utan att det faktiskt i USA finns en institutionell konkurrens på både delstatlig och lägre nivåer. Eftersom det inte finns begränsningar för var man kan bo eller var man får flytta kan amerikanen dra nytta av skillnader. Vi såg detta under pandemin när det gick många flyttlass från delstaterna i nordost (bland annat New York), som var bland de tuffaste i kampen mot viruset, till Florida, som var förhållandevis öppet (nästan som Sverige).
Detta skapar ett ständigt tryck på politiker att hålla nere skatter och regleringar – på samma sätt som EU var tänkt att öka konkurrensen. Dessvärre gäller detta inte den federala staten i Washington, som tar allt mer makt från delstaterna.
***
Den federala staten i USA är i mycket vad Bryssel är för Sverige: det är ett avlägset politiskt centrum med relativt snävt avgränsad formell politisk makt som ändå ständigt ökar. I USA har den federala staten tidigare hållits begränsad av maktdelningen, men den är en allt mindre faktor i den reella politiken. Presidenten får (och tar) ständigt mer makt samtidigt som Kongressen mer eller mindre abdikerat. På senare tid har också rättsväsendet blivit åsidosatt både genom att den exekutiva makten genomdriver regler som den vet är konstitutionsvidriga (som exempelvis vaccinationskrav i privata företag) men som ändå gäller tills ett mål hamnar på högsta domstolens bord och genom att högsta domstolen blivit alltmer politiserad och därmed har mindre legitimitet (både bland beslutsfattare och befolkningen i stort).
Att Biden har råd med reformer trots enorma underskott är till stor del ett resultat av att ”the Fed” plockar upp notan.
Inget av detta är förstås positivt för den amerikanska ekonomin. I stället ökar skatterna och regleringarna samtidigt som politikerna och det amerikanska skatteverket IRS genomdriver hårda bankregleringar globalt genom diverse diplomatiska grepp och, ibland, rena hot. Inte sällan använder sig den federala staten av hot om att införa sanktioner för att därigenom tvinga andra länder att införa speciell lagstiftning och regler. Samma strategi används mot de inhemska delstaterna, som nu börjar få nog och i ökande utsträckning stämmer den federala staten och inför delstatliga lagar som direkt motsäger de federala. På vissa håll har man helt enkelt fråntagit lokala politiska beslutsfattare rätten att följa federal lag.
Men delstaterna har ingenting att säga till om vad gäller penningpolitiken, vilket är den federala statens trumfkort. Federal Reserve, den amerikanska centralbanken, har skapat enorma mängder pengar – i ökande utsträckning – de senaste decennierna, vilket delvis gött bankväsendet och delvis finansierat den federala staten. Att Biden har råd med reformer trots enorma underskott är till stor del ett resultat av att ”the Fed” plockar upp notan.
Leder inte det till inflation? Jo visst, mer pengar betyder att priser överlag går upp (egentligen går värdet av pengar ner). Men inflationen är relativt sett låg i USA, även om den är långt högre än Biden skulle vilja nu när vi går mot val igen i november. Anledningen till att det inte är värre är framför allt att dollarn är den enda världsvalutan, vilket betyder att USA de facto ”exporterar” sin inflation: mer pengar betyder också att utländska aktörer (centralbanker, företag, stater, individer) håller fler dollar. Detta är den så kallade ”eurodollarn” (alla dollar som finns utanför USA), vilken har indirekt subventionerat USA sedan andra världskriget.
Så vari ligger då USAs ekonomiska dynamik? Delvis och kanske främst handlar det om den amerikanska kulturen, som är marknadsmässig och entreprenöriell. Men delvis handlar det också om att den amerikanska politiken, som är minst lika förstörande som på andra håll i världen, kommer undan med en väldig massa hyss som andra länder inte har råd med. Främst är här dollarns roll i världsekonomin, som finansierar statens skenande utgifter genom att till stora delar exportera kostnaderna. Men det är en lösning som fungerar tills den inte fungerar längre. Och flera branscher och länder har redan början vända dollarn ryggen. Frågan är, vad händer då – när den federala staten måste agera på samma villkor som alla andra?