Coronakrisen innebär slutet på den nyliberala eran, menade Magdalena Andersson i slutet av 2020. Hon följer i fotspåren av Olof Palme, Kjell-Olof Feldt, Göran Greider och många andra. Ingen ideologi har dödförklarats lika många gånger som nyliberalismen. 

Nyliberalismen som ideologi spåras ofta tillbaka till en konferens i Paris 1938, anordnad av journalisten Walter Lippmann. Här samlades liberala intellektuella, oroade över samtidens dragning mot socialismen, med målet att utveckla liberalismen inför en ny tid. Andra menar att det riktiga datumet då nyliberalismen uppstår är våren 1947 då Mont Pelerin-sällskapet först samlas. I Sverige har nyliberalismen ett senare födelseår: 1980.

Ordet ”nyliberalism” fanns i svensk debatt före 1980, men betydde då något helt annat. Det var inte Friedrich Hayek och Milton Friedman; det var inte Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Nyliberalismen betydde den liberalism som växte fram under 1800-talets slut och bröt med den klassiska liberalismen, eller ”gammalliberalismen”. År 1975 skriver den socialdemokratiske utredaren Jan Lindhagen i Dagens Nyheter:

Det är en vanlig missuppfattning … att liberalismen är principiellt statsfientlig. Men det gäller inte ens manchesterliberalismen, än mindre den liberala kritik som laissez-faire mötte redan under 1800-talet och allra minst den rejält radikala nyliberalismen.

Men när 1970-talet tar slut håller den moderna nyliberalismen på att ta sig in i Sverige.

Folkpartisten Carl Tham lägger omedvetet grunden för det. På nyårsafton 1979 skriver Tham i Dagens Nyheter att politiken det kommande decenniet måste bygga på en ännu starkare stat och fler politiska ingrepp. ”Ju fler människor som efterfrågar större bostäder, fler fritidshus, fler bilar, fler båtar etc – desto mer ökar kraven på stat och kommun att reglera aktiviteterna i enlighet med mer övergripande sociala mål.” 

Utan att veta det själv blir Tham därmed en katalysator för nyliberalismens intåg i Sverige. Johan Myhrman, flitig debattör i samhällsdebatten och docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, svarar nämligen Tham, ett halvår senare. I hans text används ordet ”nyliberalism” för första gången i sin moderna betydelse.

Liberalismen, menar Myhrman, borde inte handla om fler regleringar utan om en uppgörelse med de offentliga monopolen, som för med sig en förlust av valfrihet:

Problemet med ett mycket stort offentligt inflytande är inte bara att vi troligen får en mycket ineffektivare och kostsammare produktion. Vad som kanske är ännu allvarligare är den förlust av valfrihet för konsumenten som monopolsituationen innebär. Var och en som stått inför en statlig eller kommunal ämbetsman och fått avslag på en begäran vet vad det innebär att inte ha någon annanstans att vända sig.

Samma utsatthet beskriver författaren och filosofen Lars Gustafsson i essäsamlingen För liberalismen (1981): ”maktlöshetskänslan börjar lägga sig som en klibbig miljöförorening över nästan varje svensk miljö, från tunnelbanan till lärostolarna.”

Både Myhrman och Gustafsson menar att tiden är inne för en ny liberalism – en reaktion mot de kollektiva lösningarnas maktlöshet.

***

”I en trekantig skrubb bland böcker och pappershögar nära Champs Elysées sitter de svenska SAF-ideologernas nyliberala läromästare Henri Lepage och filar på sitt ekonomisk-politiska budskap.” Så inleder Svenska Dagbladet ett personporträtt av Henri Lepage, efter att hans bok I morgon kapitalism (1980) fått stor uppmärksamhet. 

Lepage är ingen internationell gigant. Han är journalist i grunden och har inte stått för några vetenskapliga genombrott eller storslagna teorier. Ändå blir hans bok en milstolpe i den svenska nyliberalismens historia, med sin introduktion av nya nationalekonomiska teorier och hur de bör påverka samhället. Men inte minst är det med I morgon kapitalism som begreppet nyliberalism lanseras på allvar i svensk debatt.

Boken kom att uppmärksammas brett. Bara i Svenska Dagbladet recenseras den tre gånger. Den första skrivs av Bertil Östergren, tidigare Sacoordförande. Den nya nationalekonomin innebär ”en vetenskaplig och ideologisk renässans för en liberal, pluralistisk, kapitalistisk och marknadsekonomisk samhällssyn”, sammanfattar Östergren.

Särskilt viktigt är att Lepage introducerar public choice i den svenska debatten. Den nya skolan, med företrädare som James Buchanan och Gordon Tullock, visar hur samhället inte bygger på att goda politiker och byråkrater som måste tygla de illvilliga kapitalisterna; tvärtom drivs båda av egenintresse. 

Det är därför staten växer, konstaterar Lepage. Vi kan inte lita på att politiker kommer drivas av allmänhetens bästa. Vi måste därför vara varsamma med hur mycket makt de kan få. Nyliberalismen innebär ett ramverk för att hålla politiker i schack. Bertil Östergren knyter ihop sin text kärnfullt:

Den insikt som Henri Lepage med hjälp av de nyliberala ekonomerna så energiskt argumenterar för är att marknadssystemet är den bästa garantin mot all exploatering. Kapitalismen är frihetens bålverk.

***

Nyliberalismen stannar inte hos ekonomer, kultursidor och intellektuella. Den går rakt in i den svenska modellens kärna: arbetsmarknadens parter. Inför SAF-kongressen 1980 skriver Svenska Dagbladet om SAF:s kampanj för nyliberalismen: ”SAF-kongressen som inleds nu på torsdag handlar inte bara om företagarnas konkreta och kortsiktiga planer och krav. Den utgör också en kulmen i SAF:s kampanj för en helt ny samhällssyn … och lanseringen av en ny lära: nyliberalismen.” 

Efter ett drygt decennium av kriser, stagnation, växande regelbördor och ökande skattetryck, Åmanlagar och Meidnerfonder, fanns ett hot mot det fria företagandet. SAF gick till motangrepp. Inför sin kongress 1980 tog SAF fram ett omfattande politiskt underlag med den övergripande frågan: Skapande eller bevakande Sverige? 

Läs också:

När Folkpartiet upptäckte nyliberalismen

Caspian Rehbinder

Gillade ens nyliberalerna nyliberalismen?

Caspian Rehbinder

SAF menade att det svenska näringslivet stod inför ett existentiellt hot. Landet riskerade att bli ett ”bevakande Sverige” där ett stagnerande samhälle försöker tillgodose sina egna intressen med regler och politiska särlösningar. För att slippa stagnationen behövs en vision om ett ”skapande Sverige”, där de enskilda individerna genom egna insatser kan förbättra såväl samhället i stort som sina egna förhållanden. Ett samhälle med frihet, tillväxt och dynamik.

På områden som arbetsmarknad, inflationen, trygghet, bostäder och rättssäkerhet, skrev forskare och utredare tolv underlagsrapporter om hur Sverige kunde bli ett mer ”skapande” land inför 1980-talet, med dynamik, tillväxt och frihet, snarare än ett ”bevakande” med misstro, privilegier och gnidenhet. Carl-Johan Westholm från SAF sammanfattade det: ”SAF-kongressens budskap är ytterst inte en fråga om storleken på BNP om tio år utan om de enskilda människornas frihet och skaparglädje. Får vi tillräckligt i Sverige av bägge delarna, blir resultatet ökat välstånd för alla.”

***

Sist men inte minst påverkar nyliberalismen partipolitiken. På sätt och vis är politiken först ut: redan under 1970-talet inleds ett ideologiskt arbete i Moderaterna, under Gösta Bohman, Lars Tobisson och Carl Bildt. De talar om ”den nya individualismen”, anammar idéer från den anglosaxiska konservativa traditionen, vilket påverkar det klassiska högerpartiet i grunden. Idéprogrammet från 1978 bär en tydligt prägel av de nya tankarna och Gösta Bohmans tal för Medborgarskolan i maj 1980 illustrerar konfliktlinjerna:

I Sverige liksom i vår omvärld bryter sig idag två skilda slag av människo- och samhällssyn mot varandra. Förenklat och schematiskt skulle de kunna definieras med begreppen kollektivism–individualism, planekonomi–marknadshushållning, förmynderskap–frihet, stillastående–förändring.

Den ideologiska utvecklingen fortsätter i samma riktning. MUF:s ordförande Gunnar Hökmark presenterar ett långtgående ideologiskt manifest i boken En ny giv (1981) och när Moderaterna ska fatta beslut om ett nytt partiprogram 1984 reagerar den marxistiska ekonomhistorikern Bo Gustafsson.

Gustafsson reagerade på Henri Lepages bok I morgon kapitalism med sin egen bok I övermorgon socialism (Gidlund, 1981), och han rasar mot Moderaternas utveckling. Moderaterna är inte längre konservativa utan ”radikalt samhällsomstörtande” och marknadsliberala. Än en gång drar Johan Myhrman lans för nyliberalismen, och svarar med Gustafssons egen marxism: 

I Bo Gustafssons historiebok efterträder ideologierna varandra som reaktioner mot den härskande makteliten. Liberalismen mot jordägarna. Socialismen mot kapitalägarna … Vad Bo Gustafsson inte tycks inse är att hans egen logik leder fram till att nästa stora proteströrelse mot makten måste bli liberalismen. Varför? Jo, därför att med offentliga utgifter på 70 procent av BNP, ett skattetryck på 55 procent av BNP, bevissäkringslag, angiverilag, generalklausul och hot om införande av kollektiva löntagarfonder är det väldigt många människor som upplever att maktkoncentrationen på ett helt avgörande sätt har förflyttats till den offentliga sektorn, till staten och stora kollektiv.

Nyliberalismen är viktig eftersom den värnar om den enskildes rättigheter gentemot kollektivet. ”Den som inte förstår detta är blind för sin tids problem”, menar Myhrman. Men just ordet nyliberalism– eller liberalism över huvud taget – har fortfarande svårt att fastna i högern. Det är i stället arbetarrörelsen som plockar upp begreppet och använder det mot sina fiender.

En av nyliberalismen första kritiker är Olof Palme. I mars 1981 säger han: ”De strömningar som varierande kallas för nykonservatism, nyliberalism, anarkoliberalism och jag vet inte vad har alla det gemensamt att de försöker ersätta solidaritet med egoism.”

Kommunals viceordförande Margareta Svensson säger att nyliberalismen innebär ”ett stort människoförakt” och Arbetets chefredaktör Lars Engqvist säger att nyliberalismen är ”en högervåg som kan leda fram till en ny sorts fascism”.

Lars Gustafsson invänder mot den socialdemokratiska pressen, men konstaterar att den nyliberala rörelsen inte påverkat svensk politik. Debatten är på armlängds avstånd från realpolitik, och ser ut att bli en dagslända. År 1981 nämns ordet ”nyliberalism” nästan hundra gånger i svensk press. 1982 är antalet 30, och 1983 bara 12. Men begreppet räddas av den annalkande valrörelsen. 

På socialdemokraternas partikongress 1984 säger Olof Palme att nyliberalismen börjar tappa greppet. ”I början stod vi måhända lite handfallna inför dess anstormning. Men nu ska vi med stor glädje gå till offensiv mot alla dessa nyliberala hugskott.”

”Slaget mot moderaternas nyliberalism är över. Den är död.”

Under valrörelsen 1985 är nyliberalismen måltavla för den hårdaste kritiken. Olof Palme berättar: ”Ett samhälle som bygger på nyliberalism blir ödsligt kallt att leva i. Där blir människorna varandras fiender, där tvingas individen att köpa sin trygghet på bekostnad av andras. Där nyliberalismen prövats – i dessa samhällen har moralen brutits ned.”

På valnatten står det klart att Socialdemokraterna har vunnit. När resultatet kommer slår Olof Palme fast: ”Slaget mot moderaternas nyliberalism är över. Den är död.”

Det är Sveriges första dödförklaring av nyliberalismen. Alla är dock inte övertygade. Ulf Adelsohn får frågan om Palme har rätt och svarar nekande: ”Folkpartiet anslöt sig ju till en markerad borgerlig politik vad gäller bland annat radio och tv, löntagarfonder och avskaffande av monopol. Förr kämpade vi ensamma. Och nu har vi två partier mellan 35 och 40 procent av väljarkåren.” 

SAF-Tidningens Janerik Larsson gör samma analys, och kallar segern över nyliberalismen för en ”absurd fantasiprodukt”. På Svenska Dagbladet tar Mats Svegfors dödförklaringen med en klackspark: 

”Vi som verkar på SvD:s ledarredaktion borde förmodligen tillhöra de närmast sörjande när nu nyliberalismen tydligen gått och dött för oss. Men … vi vet egentligen inte vad det är som har dött. Vi vet därmed inte vad vi ska sörja.”

Palmes kamp mot nyliberalismen fortsätter i regeringsförklaringen: ”Den nyliberalt inspirerade ekonomiska politik som förs på många håll i Europa har inte lett till de förväntade ekonomiska framstegen, utan till ökade orättvisor, otrygghet för folkflertalen och slöseri med nationernas tillgångar.”

Mycket av den politik som kallades kallhamrad nyliberalism i valrörelsen genomfördes ändå av Olof Palme

Efter det fortsätter regeringsförklaringen med att företagens kostnadsökningar ska dämpas, inflationen bekämpas, budgetunderskottet minskas, utgifter prövas hårt, byråkrati och krångel bli mindre och skatterna ska sänkas. Plötsligt låter nyliberalismen inte så död.

Olof Palme var förstås inte nyliberal, han ledde inte en nyliberal regering och läste inte upp en nyliberal regeringsförklaring. Men många av de värden han lyfter hade varit otänkbara på 1970-talet, även under de borgerliga regeringarna. Och mycket av den politik som kallades kallhamrad nyliberalism i valrörelsen genomfördes ändå av Olof Palme och sedan Ingvar Carlsson.

***

Häri ligger troligen också förklaringen till att nyliberalismen överlevt alla sina dödförklaringar. Filosofen Kevin Vallier skriver i Stanford Encyclopedia of Philosophy att nyliberalismen inte bygger på idealistiskt filosoferande, utan på att lösa konkreta samhällsproblem. Det är också den svenska erfarenheten. Johan Myhrman såg maktlöshet inför offentliga monopol. Henri Lepage såg hur en överdriven tilltro till politiker fick staten att växa och ekonomin att skadas. SAF såg stagnation, arbetslöshet och hotad företagsamhet. Moderaterna såg en utveckling mot kollektivism och förmyndarskap. Alla såg verkliga hot på vilka nyliberalismen gav konkreta svar.

Eftersom nyliberalismen var ett svar på riktiga problem, en reaktion mot verkliga orättvisor, var det också svårt för andra aktörer – inklusive Socialdemokraterna – att inte anamma delar av den. Därför har nyliberalismen varit inflytelserik i 40 år. Och därför kommer den inte heller att dö nästa gång nyliberalismen dödförklaras.

Omslagsbild: Bengt O Nordin Bon, 1985.