Frågorna SR inte ställer om jämställdhet

”Jämställdheten i börsbolagens ledningsgrupper förbättras”, inledde Morgonekot i förrgår sin huvudnyhet: Att vart femte bolag på Stockholmsbörsen nu kan räknas som jämställt. För att föräras denna definition måste bolaget har minst 40 procent kvinnor i styrelsen, något som blivit vanligare det senaste året.

I SR:s inslag tävlar journalisten Gunilla Hansen Bering med Sandra Bourbon, vd för analysbolaget Equalytics, om vem som kan framställa de nya jämställdhetssiffrorna i ljusast dager. Värdeorden duggar tätt: könsbalansen förbättras, det är fortfarande en rejäl övervikt av män men det går åt rätt håll, Sverige ligger långt fram i internationella jämförelser men kan bli ännu bättre. Poängen är tydlig: SR gillar verkligen en jämn könsfördelning.

Kanske är det därför Bourbon i stort sett står oemotsagd. Vid ett tillfälle, när hon berättat att 29 börsbolag i år har en kvinnlig vd jämfört med 25 förra året, får hon dock faktiskt en fråga.

– Men det är fortfarande inte ens en av tio som är kvinna?

– Nej, det stämmer. Så vi har ju lång väg kvar att gå till 50/50, helt klart, svarar Bourbon.

I public services uppdrag ingår opartisk nyhetsrapportering. Där brister det ibland. Det får man förstås ha förståelse för; det är lätt att blanda ihop sina egna åsikter med fakta om dessa åsikter delas av hela ens omgivning. Men för den som är intresserad av en balanserad syn även på jämställdhetsfrågor: Här kommer frågorna SR egentligen borde ha ställt.

Är inte lika möjligheter viktigare än lika utfall? Olika människor vill olika saker i livet. Alltså kommer inte alltid lika många män och kvinnor att vilja ha, eller vara lämpade för, ett visst styrelseuppdrag. Den som vill ha en jämn könsbalans på pappret kan därför tvingas prioritera bort en bättre kandidat – som därför får en sämre chans enbart på grund av sitt kön – i syfte att uppnå ”rätt” könskvot. Fenomenet är även känt som diskriminering, och brukar betraktas som negativt.

Riskerar man inte att urholka meritokratin när man lägger mer fokus på kön än på kompetens? Det man signalerar när man skuldbelägger den som valt in en stor andel män i styrelsen och hyllar den som väljer kvinnor, är att kön är viktigare än kompetens. Att den som är bäst lämpad för ett jobb också bör få jobbet är en viktig princip i ett sunt samhälle. Just föreställningen att kön är viktigare än kompetens håller däremot än i dag kvinnor borta från attraktiva välbetalda arbeten i stora delar av världen.

När man försöker påverka företag att uppnå en jämn könsbalans är risken att man misstänkliggör kvinnor i mansdominerade branscher.

Finns det inte dessutom en risk att respekten för kvinnor i börsbolag undermineras av kvoteringskulturen? När man försöker påverka företag att uppnå en jämn könsbalans är risken att man misstänkliggör kvinnor i mansdominerade branscher. Såväl informell som formell kvotering är en grogrund för frågor som ”Fick hon verkligen jobbet för att hon är kompetent, eller bara för att hon är kvinna?”. De kvinnor som fått jobbet på grund av sin kompetens förtjänar att slippa den sortens misstankar.

Är inte mångfald av exempelvis åsikter, tankesätt och kompetens viktigare än mångfald av kön? I SR:s radioinslag påpekar Sandra Bourbon att ”mångfald i grupper bidrar till mer innovation, och det är superviktigt […] för att attrahera talang”. Men är det inte viktigare att två personer som ska lösa ett problem har olika utgångspunkter och talanger, än att de har olika kön?

Och om det nu är så mycket bättre för bolagen att anlita kvinnor, varför gör de inte redan det i högre utsträckning? Här skulle slentriansvaret förstås bli att elakartade strukturer och förutfattade meningar minskar kvinnors chanser att få toppjobb och styrelseuppdrag. Samtidigt pekar mycket på att dagens strukturer snarare gynnar kvinnor än män. Och när Norge började tvångsupplösa börsnoterade bolag med färre än 40 procent kvinnor i styrelsen ökade visserligen andelen kvinnor i styrelserummen, men den där påstådda ökade lönsamheten uteblev.

Är inte kvinnor i själva verket överrepresenterade i styrelserummen? För att vara bäst lämpad för styrelseuppdrag behöver man ofta ha en lång karriär på sitt CV. Tittar man på andelen kvinnor som tog examen från en relevant utbildning i en åldersgrupp som är representativ för styrelseledamöter, visar det sig att en större andel kvinnor har styrelseposter i dag än andelen kvinnor som tog examen då. Med andra ord finns det anledning att ifrågasätta själva premissen att kvinnor är underrepresenterade.

Public service tänkte sig förmodligen att detta problem var åtgärdat när tv-licensen ersattes av en skatt.

Den sortens resonemang är förstås en aning mer komplicerade än att räkna män respektive kvinnor och jämföra fördelningen med den fördelning man själv tycker är önskvärd. Ibland har man kanske inte tid att sätta sig in i dem.

Däremot kan man oftast hitta en insatt person. Får Sandra Bourbon stå oemotsagd, utan kritiska frågor från journalisten, riskerar det nämligen att se ut som att SR tilldelar en person med åsiktsmässig slagsida en expertroll. Bjuder SR däremot in en person som inte delar hennes övertygelser, framstår programmet som betydligt mer opartiskt. Det är just den sortens mångfald av åsikter som borde intressera public service mer än exempelvis mångfalden av kön.

SR har all anledning att ge ett mer opartiskt intryck, om inte för public service-uppdragets skull så av rent egenintresse. Sedan 2009 har public services förtroendesiffror dalat från nära 80 till 65 procent, en påfallande minskning för en tioårsperiod. Lägg därtill att förtroendet är betydligt högre bland vänsterväljare än borgerliga väljare, och väldigt mycket högre bland borgerliga väljare än bland SD-väljare, så tonar bilden fram av ett allvarligt problem för SR.

Public service tänkte sig förmodligen att detta problem var åtgärdat när tv-licensen ersattes av en skatt. Om kunderna inte längre uppskattar ens tjänst kan man ju alltid tvinga dem betala, om man har staten i ryggen. Men den som är tvungen att betala får också större anledning att protestera. Om public service-bolagen fortsätter låta personer med tydlig agenda kamouflera sig som experter, och glömmer bort att ställa kritiska frågor till personer som delar journalistens egen uppfattning, kommer förtroendesiffrorna att fortsätta sjunka till en punkt där inte ens tvångsfinansieringen kan rädda public service.