Uppsala

Det måste ha funnits en tid innan jag kände Edvard, men jag kan inte minnas den. För mig har han alltid funnits, tills den dag då han inte längre fanns. På dagis var vi bästa vänner och vi var ofta hemma hos varandra och lekte. Edvard bodde i en stor lägenhet på översta våningen på Övre Slottsgatan i Uppsala och hade ett eget rum där vi kunde vara ifred från föräldrar och småsyskon. 

I vardagsrummet hängde ett porträtt av hans farfar Bengt Selander, överste av första graden och en gång i tiden kungens överadjutant. Från vardagsrumsfönstret skådade man ut över universitetshuset och Martin Luther Kings plan, men jag var mer intresserad av Edvards lilla bilbana med uppdragbara fjädrar som kunde skjuta i väg de små, små bilarna med en hisnande fart.

När vi lekte krig, vilket vi ofta gjorde, var jag Napoleon eller Karl XII. Historiskt komplicerade personer som i våra barnaögon var hjältar som hade blivit angripna av hela världen och ärorikt fortsatte strida långt efter att hoppet egentligen var ute. Edvard var min högra hand såsom marskalk Ney eller fältmarskalk Rehnskiöld. 

I praktiken var han dock en urusel underordnad, han följde nästan aldrig order utan gjorde vad han själv fick för sig. Han gjorde det inte för att han behövde bevisa något utan för att han visste att han visste bäst. Vi var givetvis segerrika i alla vår slag och fälttåg trots oenigheten i befälstältet. 

Under de här lekarna gick tiden på ett underligt sätt, vilket den nog gör för de flesta barn. Våra dagisfröknar brukade säga till oss när det var fem minuter kvar innan vi skulle lämna Vasaparken, vilket framstod som om en ocean av tid återstod innan vi ens behövde börja tänka på att plocka ihop våra saker. Det var nog inte så det var menat.

Redan på dagis hade Edvard någon form av underlig karisma som satte honom i centrum utan att han tog kommandot.

Redan på dagis hade Edvard någon form av underlig karisma som satte honom i centrum utan att han tog kommandot. Ett av mina tydligare minnen visar på den vördnad som man uppenbarligen kände för honom. 

En dag gjorde vi en överenskommelse: vi skulle få hitta på varsitt smeknamn åt varandra som man var man tvungen att acceptera oavsett hur elakt eller fult det var. Jag valde att kalla honom för Pegasus. Varför vet jag inte, men det kan ha varit för att han hade samma mystiska dragningskraft som de mytologiska väsen som min pappa läste godnattsagor om; en annan tolkning är såklart att de bevingade hästarna var feminint kodade och namnet skulle påminna om de tjejbaciller som var ett stort bekymmer i våra liv. 

Edvard valde att kalla mig Bajskorv, ett tydligt tecken på att vördnaden inte var ömsesidig. 

Som tur är fastnade inget av smeknamnen vi uppfann. Själv har jag i stort sett varit skonad från smeknamn, Rutger brukar räcka gott och väl. Edvards bestående smeknamn blev inte heller Pegasus, utan Vadde, som uppkom eftersom han hade svårt att uttala sitt eget namn.

Vi läste liknande saker vid denna period: grekisk och fornnordisk mytologi riktad till barn, historieböcker av olika slag och biografier av kända svenskar. I det avskedsbrev han skrev innan han åkte till Ukraina – som egentligen aldrig var tänkt att läsas – skrev han om den påverkan som Raoul Wallenbergs korta, barnvänliga biografi haft på honom. 

Visst hade även jag läst den, och visst var historien om diplomaten inetsad även i mitt minne. Men för mig var det en tragisk berättelse om en man som försökte sitt bästa och visserligen gjorde mycket gott, men som i det stora hela bara räddade ett fåtal men fick betala det högsta priset. 

I stället var det boken om Alfred Nobel som gjorde störst intryck på mig: uppfinnaren som förändrade världen och som valde att uppmuntra och belöna andra som gjorde gott i stället för att själv ta sig an det tröstlösa arbetet såsom Wallenberg.

Edvard tolkade nog böckerna annorlunda än jag. Jag kan tänka mig att han såg Nobel som en svag karaktär som försökte köpa sig ett gott eftermäle med pengar – en nyans som jag inte upptäckte förrän i vuxen ålder. Raoul Wallenberg, däremot, räddade tusentals judar undan nazismen – och tusentals människoliv är fortfarande tusentals, även om miljoner andra inte räddades. 

***

Sjuttioåtta år efter att Raoul Wallenberg sändes till Budapest utbröt krig i Europa igen. För Edvard var det inte händelserna i Ungern 1944, utan de i Finland några år tidigare som utgjorde den bästa parallellen till Ukraina 2022. Likheterna mellan det finska vinterkriget och de tidiga skeendena i kriget i Ukraina är verkligen slående.

I oktober 1939 mötte den sovjetiska regeringen den finska och ställde flertalet krav. Under svepskälet att göra Leningrad säkrare krävde den ryska björnen att stora områden i södra Finland och flera öar i Finska viken skulle överföras till Sovjetunionen. I slutändan vägrade den finska regeringen att gå med på kraven och kriget var ett faktum.

Kraven på att Finland skulle ge upp buffertzonen kom ekande genom historien i en ännu extremare version vid årsskiftet 2021–22. Då krävde Putin att hela Ukraina skulle utgöra en buffertzon mellan Ryssland och Nato. Samtidigt samlades stora mängder ryska förband vid den ukrainska gränsen. 

Enligt Putin har Natos expansion bland före detta öststater destabiliserat maktbalansen mellan stormakterna USA och Ryssland, vilket hotar Ryssland. 

Gång på gång har den post-sovjetiska ryska ledningen visat att den är beredd att ta till övervåld för att kuva angränsande stater.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Gång på gång har den post-sovjetiska ryska ledningen visat att den är beredd att ta till övervåld för att kuva angränsande stater och regioner som söker frihet. Man har använt sig av krigets metoder i Moldavien 1992, i Tjetjenien 1994 och 1999, i Georgien 2008 och i Ukraina sedan 2014. Dessutom har ryska styrkor deltagit i konflikter i Syrien, Centralafrikanska republiken och Mali. 

Att länder i Rysslands närhet har valt att gå med i världens mäktigaste försvarsallians beror inte på någon stor konspiration, utan på Rysslands eget agerande.

De orimliga ryska kraven på inflytande över den ukrainska utrikespolitiken avfärdades både av Ukraina och det internationella samfundet i början av 2022. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uttryckte tydligt att Ryssland inte har något att säga till om vad gäller Ukrainas eventuella medlemskap i alliansen och att Ryssland inte har någon rätt att tvinga suveräna stater att bli buffertzoner. Den 24 februari bröt det fullskaliga kriget ut.

Både 1939 och 2022 räknade den sovjetiska respektive ryska ledningen med snabba segrar – som inte skulle komma. Trots de överlägsna militära styrkorna var de båda anfallskrigen dåligt planerade och utgjorde fullständiga logistiska katastrofer. 

1939 var de sovjetiska styrkorna inte förberedda för de bistra vinterförhållandena. 2022 hade korruptionen i den ryska armén lett till att basala produkter som däck och bränsle inte fanns att tillgå. I båda fallen visade sig anfallstrupperna lida av bristande stridsmoral.

Krigen drog ut på tiden mycket längre än någon hade tänkt. De sovjetiska styrkorna lyckades inte ta sig förbi det finska försvaret längs med Mannerheimlinjen, och det inledande ryska anfallet mot Kiev misslyckades efter en månad, vilket ledde till att de ryska trupperna drog sig tillbaka med svansen mellan benen. 

Efter sig lämnade de spåren av krigsförbrytelser i Butja och Borodjanka. 

Det svenska stödet för de båda angripna länderna var starkt. Sverige är också ett litet land i Rysslands närhet och det som skett i Finland och Ukraina kan mycket väl hända här i ett senare skeende. 

Att stå upp för andra små suveräna staters rätt till självbestämmande är att stå upp för vår egen. I december 1939 anlände de första svenska frivilliga till Finland och i april 2022 åkte Edvard och många andra till Ukraina.

***

Ukraina

1 juli 2022

Edvard: ”Drogs ur i natt.”

Sten: ”Dramatiskt?”

Edvard: ”Det har varit ett par spännande dagar. Nu är jag i Siversk, inte långt från fronten. Jag får återkomma med en kort reseskildring.”

Han avslutar med en selfie från ett skyttevärn. Hjälmen skuggar hans ögon, men munnen är utdragen i ett brett leende. Han är jordig och smutsig, men mustaschen är välklippt. Reseskildringen kommer aldrig att komma – men i efterhand har vi fått höra berättelsen om hur Edvard och hans pluton fick springa i kilometer genom ett skogsparti under rysk beskjutning för att ta sig bort från fickan som höll på att slutas. 

Ett av de ukrainska befälen hade blivit träffat av rysk eld och Edvard sprang flera kilometer med sin kamrat över sina axlar för att komma i skydd, men när säkerheten väl kom gick mannens liv inte att rädda. 

”Ett par spännande dagar” får nog ändå sägas vara 2022 års största underdrift.

2 juli 2022

Edvard: ”Sticker iväg på två dagars spaningsuppdrag med min grupp och kompanichefen. Vi ska titta på en flod och flyga lite med drönare.”

Folke: ”Övervaka så att inga fula fiskar tar sig över?”

Edvard: ”Typ så.”

Sen skickar han en bild på två handgranater som ligger på en planka i en trädgård. En hand som håller om en sprayburk kommer in från bildens enda sida. Arbetet är redan färdigt. Handgranaterna skiner av gyllene sprayfärg.

Edvard: ”Granater i guld, only in Ukraine.”

Dag: ”Varför guldfärgade?”

Edvard: ”Finns ingen anledning, snyggt med guld, jag vet inte. Helt sjukt. LOOK GOOD, FIGHT GOOD.”

5 juli 2022

Tidigt på morgonen fotar Edvard horisonten från en övergiven byggnad. En bit bort ligger ett högt buskage och bakom det stiger ett stort rökmoln upp mot himlen.

Edvard: ”Vaknade av att en Panzerhaubitze 2000 hade grupperat utanför fönstret. Ganska mycket artilleri som skjuts i området runt Siversk, men inget som träffar nära oss.”

Sten: ”Siktar de dåligt eller finns det mer prioriterade mål någon annanstans? ’Inte nära’ är ju relativt för oss hundra mil bort haha.”

Edvard: ”De siktar på något annat än oss. Men när ryssarna skjuter så är det ganska mycket på måfå så det slår ner lite här och där. Hittills är det så pass långt bort att vi inte bär skyddsutrustning.”

Han skickar en bild på sin utrustning, hjälm och skyddsväst ligger på marken. Han har också en stor kabelvinda med sig, syftet är oklart. Bakom prylarna står två vapen lutade mot en vägg. En svart vanlig kalasjnikov och en större kalasjnikov med en enorm ljuddämpare, runt hela vapnet har någon form av kamouflagematerial tejpats med svart gaffatejp. 

Jag kommenterar att det ser brandfarligt ut. Edvard håller med, men säger att den fungerar som skarpskyttevapen så de kommer inte skjuta så mycket med den.

***

Ammunition är en konstig produkt, den produceras i förhoppning om att den aldrig kommer behöva användas. På sätt och vis är det en antiprodukt i likhet med en försäkring. Till skillnad från en försäkring räcker det dock inte att bara ha ammunition på lager, man måste också kunna producera mer med kort varsel. 

I Ukraina avfyras dagligen tiotusentals artillerigranater, men tyvärr långt många fler från den ryska sidan än den ukrainska. Faktum är att de ryska styrkorna fått fler granater levererade från det utfattiga Nordkorea än vad Ukraina har fått från hela EU. 

Vapen klassas som oetiska produkter av banker och pensionsfonder och har därmed svårt att få tag på kapital.

Trots att kriget är i full gång är det svårt för ammunitionstillverkare att utvidga sin produktion. Vapen och ammunition klassas som oetiska produkter av stora banker och pensionsfonder och har därmed svårt att få tag på kapital. 

Att just dessa vapen är det som försvarar oss mot oetiska stater tycks vara ett faktum som inte har letat sig in i styrelserummen. Även om kapitalet skulle vara lättare att tillgå är efterfrågan på ammunition svår att förutsäga, tar kriget slut i morgon kan de nybyggda fabrikerna bli enorma förlustaffärer.

Artilleriet är fortfarande det viktigaste vapnet på slagfältet i Ukraina och det framstår klart och tydligt att en väl utbyggd ammunitionsindustri kan vara bland det viktigaste för ett lands beredskap. Det räcker i nuläget inte att försöka köpa ammunition och skänka till Ukraina, långa kontrakt över decennier måste skrivas med ammunitionstillverkare. Bara då kan vi få tryggheten som vi behöver i en kraftigt utbyggd industriell kapacitet.

***

Edvard fotar sedan huset som han och hans stridskamrater bor i, det är en liten enplansvilla i tegel. Bredvid står ett stort lönnträd som sträcker sina grenar olycksbådande långt in över taket. Runt fönstren sitter det söta blå tegelstenar som ramar in på ett fint sätt. Framför huset står ett mycket fallfärdigt, och i några fall redan fallet, staket. Gräsmattan är kort, tovig och torr. Edvard kommenterar och säger att det hade varit ett bra renoveringsobjekt om det legat på en annan plats.

Senare på eftermiddagen kommer en ny bild, på ett utedass, även detta i tegel. Dörren står vidöppen, och det är tur det, för den är en av dassets viktigaste stöttepelare. Huset lutar nämligen, och inte lite. Lutande tornet i Pisa har ingenting att komma med mot detta ukrainska utedass. Vi skrattar gott.

8 juli 2022

Vi får en kort rapport om läget. Edvard säger att det är bra. Eftersom Luhanskfickan har slutits och frontlinjen blivit kortare så kommer bataljonen han tillhör att roteras bort från fronten. Han vet dock inte när, eller vad det innebär.

10 juli 2022

Edvard fotar sin frukost, en grynig gröt ackompanjerad av saltgurka, torrt bröd och te. Han sitter vid ett bord som har en duk på sig, antagligen en lite säkrare plats, tänker jag. I stället för att prata om det diskuterar vi den ukrainska tekulturen. Tydligen har han fått te utan mjölk eller socker, det är ovanligt, han säger att de oftast häller socker direkt i tekannan.

11 juli 2022

Edvard länkar en artikel från Kyiv Post om Ukrainas tidiga internationella försvarare, Karl XII och Voltaire. Den handlar om den välbekanta historien om Karl XII:s och den ukrainske ledaren Mazepas allians som besegrades vid Poltava. 

Ukrainarna ansåg sig, och ansågs av svenskarna, vara en egen distinkt nation i början på 1700-talet och det är inget som de slutat anse sig vara sedan dess. 

I Putins huvud är ukrainarna lillryssar och en omistlig del av den ryska världen, något som han tydligt klargör i artikeln On the Historical Unity of Russians and Ukrainians som publicerades på Kremls hemsida juli 2021. Genom att hårdvinkla och bortse från viktiga historiska skeenden försöker Putin historiskt härleda de ukrainska och ryska folkens språkliga och kulturella enhet. 

Karl XII:s erfarenheter i Ukraina vittnar om en helt annan verklighet. Från sitt högkvarter i Bender efter förlusten vid Poltava skriver han i ett brev till sin ambassadör i Istanbul som befinner sig i förhandlingar med det Ottomanska riket bland annat att: ”… han måste pådriva att denna artikel, som talar om ukrainarnas och samtliga zaporogers frihet, omedelbart och fullständigt ska verkställas, så att hela Ukraina och den zaporogiska hären kan åtnjuta sin urgamla frihet och ägandeskap till sitt land och sina gränser under dess nuvarande ledare Filip Orlik: så att denna nation hädanefter kan utgöra en suverän stat och aldrig mer på något sätt lyda under tzaren.” 

Voltaires första stora verk var en biografi om Karl XII som utkom bara ett decennium efter kungens död. I boken beskriver Voltaire Ukraina som ett land som alltid strävat för att bli fritt, men som varit tvunget att söka skydd under Polen eller Ryssland för att slippa sugas ut av den andre. 

Trehundra år senare kan man inte säga att Edvard är en av Ukrainas tidiga försvarare, men den historiska synen på ukrainarna som en egen nation med ett eget språk, kultur och rätt till självbestämmande delade han med både Karl XII och Voltaire.

Enligt Voltaire använde sig Karl XII mer av kungen än någon annan pjäs, ”varför han alltid förlorade”.

När jag studerade idéhistoria fick vi läsa Voltaires bok som ett exempel på hur historia skrevs innan ämnet professionaliserades av karaktärer som von Ranke och Edward Gibbon. Nu plockade jag ner den från bokhyllan i ett plötsligt lässug. 

Voltaire var inte bara positiv till Ukraina, han beskrev också Karl XII som en nästan övermänsklig gestalt som excellerar i allt han tar sig för, utom i en sak, schack. Enligt Voltaire använde sig Karl XII mer av kungen än någon annan pjäs, ”varför han alltid förlorade”. Jag skickade en bild på utdraget i chatten.

Edvard svarar med en ny bild på en toalett. Denna gång sitter toalocket där det ska och det ser relativt fräscht ut för att vara en offentlig toalett – om man bortser från det obehagligt bruna vattnet i botten. Väggarna och golvet är kaklade med stora gråa kakelplattor, spolknapparna är av rostfritt stål och inmonterade i väggen. 

En halvmeter upp från toalettstolen finns det en liten avsats som är kanske fem centimeter djup. Där ligger lite skräp och ett paket våtdukar för händerna. 

Edvard skriver: ”Pluspoäng för att man kan ställa biran någonstans när man gör sin grej, minuspoäng för ej fungerande avlopp.”

14 juli 2022

Folke frågar: ”Hur går det?”

Inget svar.

Texten är ett bearbetat utdrag från boken Aldrig mer på något sätt som släpps den 27 mars. All royalty går till Edvard Salanders minnesfond.