Frankrikes fantomsmärta och terrorism 3.0

Går det att förstå Frankrikes moderna historia utan att känna till Algeriet? Frågan kan förefalla märklig, eller åtminstone alldeles för snäv. Det franska kolonialväldet har ju omfattat nära nog halva världen, från stora delar av Nordamerika, halva Afrika till Indokina i Asien, och finns i begränsad mening kvar än i dag. Franska Guyana och Réunion i Indiska oceanen på Eurosedlarna är en daglig påminnelse om fornstora dagar, och Frankrikes internationella åtagande är alltjämt stort. Men på vilket sätt skiljer sig Algeriet från tidigare franska besittningar och kolonier, som exempelvis Laos, Gabon eller Polynesien?

Den som betraktar Algeriet på en karta ser ett gigantiskt land, till ytan Afrikas största. Kuststräckan på 130 mil motsvarar gott och väl hela Sveriges östkust. Det var här Albert Camus existentialistklassiker Främlingen utspelade sig – det förmodligen kändaste fransk-algeriska människoödet, och även det en tragedi i sin egen rätt. Bortom kusten och vingårdarna tornar Atlasbergen upp sig, innan den oändliga Saharaöknen tar vid. Det var i den algeriska öknen som Frankrike i början av 1960-talet provsprängde sina första atombomber, mitt under brinnande krig och statskuppsförsök.

Men vad det visuella intrycket från kartorna än visar, så har haven historiskt sett snarare knutit folk och regioner till varandra än skilt dem åt. I Sveriges fall har den geografiska och demografiska situationen flera likheter med vårt historiska förhållande till Finland. Men avgörande skillnader har gett den franska förbindelsen en fullständigt annorlunda karaktär.

Bataclan tog Frankrike till en ny nivå av terror – ofta benämnd terrorism 3.0.

Det är nu mer än två år sedan Paris skakades av det ohyggliga dådet i konsertlokalen Bataclan, som tog Frankrike till en ny nivå av terror – ofta benämnd terrorism 3.0. Det är samtidigt 60 år sedan slaget om Alger, huvudstaden i det dåvarande franska departementet Algerois, avslutades med vad som syntes vara en övertygande fransk seger. Det skulle dock visa sig att fransmännen den gången vann slaget, men förlorade kriget.

Algeriet utgjorde till skillnad från övriga kolonier och protektorat en integrerad del av Frankrike, och var uppdelat i tre departement som var representerades i den franska nationalförsamlingen. Alger var fram till 1962 Frankrikes näst största stad, betydligt större än nuvarande tvåan Lyon, och gatubilden med uteserveringar och boulevarder slående lika dem i metropolen. Det var för övrigt också när Algeriet definitivt skildes från Frankrike som EU:s föregångare, Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) för första gången minskade. Näst på tur var Grönland, som efter en folkomröstning 1982 lämnade EEG.

1957 lyckades franska fallskärmsjägare och främlingslegionärer effektivt kväsa självständighetsrörelsen FLN:s försök att genom strejker och ständiga terrordåd lamslå staden. Slaget utgjorde höjdpunkten i Frankrikes eget Vietnamkrig, som rasade i Algeriet mellan 1954 och 1962, och är odödliggjort i Gillo Pontecorvos storfilm Slaget om Alger från 1966. Filmen var länge förbjuden i Frankrike, som under De Gaulles ledning snabbt försökte borsta ökensanden från sina skor och modernisera den femte republiken inom ramen för det nya Europasamarbetet och teknikutvecklingen. Det var bilism, kylskåp, kärnkraft – och atomvapen – som var framtidens melodi.

130 år senare var franska immigranterna över en miljon, och många hade aldrig satt sin fot i ”hemlandet” på andra sidan havet.

Frankrike kunde blicka tillbaka på över 20 år av ständiga krig, vilka varken hade varit särskilt framgångsrika eller ärofyllda. Republiken hade förvisso som femte hjulet under vagnen fått dela plats med segermakterna efter andra världskriget, men hann knappt ens återhämta sig innan ett uppror bröt ut i kolonin Indokina. Fälttåget för att återupprätta den franska närvaron slutade i katastrof. Efter åtta år besegrades den franska expeditionsarmén på kullarna vid Dien Bien Phu 1954. Det var första gången en europeisk kolonialmakt hade besegrats militärt. I november samma år förklarade självständighetsrörelsen FLN i Algeriet krig mot den franska närvaron i landet genom en serie bombdåd.

Sedan franska örlogsfartyg för första gången lade till i Algeriet, månaderna före julirevolutionen 1830, var det för att få ett slut på sjöröveriet som plågade Medelhavet, med Alger som bas. Området var löst knutet till det osmanska riket, men sultanen Hussein Dey regerade i praktiken självsvåldigt. Området utvidgades snabbt, och flera vågor av franska migranter gjorde landet till sitt – 130 år senare var de över en miljon, och många hade aldrig satt sin fot i ”hemlandet” på andra sidan havet.

I dag är förhållandena inverterade: förutom den miljon franska nybyggare, ofta kallade pieds-noirs – ”svartfötter” – som hals över huvud tvingades lämna sitt land på sommaren 1962 – hade närmare två miljoner fransmän tjänstgjort som värnpliktiga eller officerare i kriget, bland dem kända politiker som Jacques Chirac och Jean-Marie Le Pen. Dessutom har sedan Algeriets självständighet miljoner algerier sökt sig till Frankrike för en ny tillvaro, och uppgår i dag till runt fyra miljoner. De är därmed den i särklass största invandrargruppen i dagens Frankrike, och det var i denna miljö Mohammed Merah, terroristen från Toulouse, och bröderna Kouachï, som genomförde attacken mot Charlie Hebdo, växte upp.

 

Det är dessa vågor av våld och folkomflyttningar som Alice Petrén har tagit sig an i boken Terroristen i Toulouse. Materialet är enormt, och man anar författarens förbluffade insikt i vilken kunskapslucka som blottas för den som sätter sig in i denna farliga förbindelse, och hur spända trådarna är som upprätthåller den franska självbilden.

Det gäller även den förnekelse och senare valhänthet med vilken man har tvingats skörda den draksådd som växt i Algeriet, vare sig man i Frankrike vill kännas vid det eller inte. Konflikten förträngdes länge och erkändes inte ens förrän ett par år sedan som ett krig. Även under den numera bortglömda terrorvågen på 1990-talet i Frankrike hade gärningsmännen en anmärkningsvärd koppling till Algeriet.

Algerierna skördade inte heller någon verklig fred efter frigörelsen från Frankrike, utan har växlat mellan en dåsigt korrupt och repressiv militärregim och ett veritabelt inbördeskrig mellan den sekulära militären och islamistiska fundamentalister. Men landets oljerikedomar och centrala geopolitiska läge i Nordafrika, som Frankrike alltjämt betraktar som sin bakgård och håller militär trupp i, har gjort att Frankrike tvingats förhålla sig till en diktatur, helt i strid med republikens värderingar.

Möjligen lärde De Gaulle landet att hårda nypor var en nödvändighet för den som vill bevara den franska versionen av frihet och välstånd – och det var just på Algers gator som en militärkupp 1958 tvingade den bräckliga fjärde republiken att övergå i den presidentstyrda femte republiken. Den skräddarsyddes efter De Gaulles önskemål, med militärens förhoppning om ett bevarat franskt Algeriet.

Det dröjde dock inte mer än två år för De Gaulle att tvärvända i Algerietfrågan och aktivt påskynda självständighetsprocessen. Militärens andra kuppförsök 1961, nu för att stoppa den general militären själv satt vid makten, genomfördes dock i vredesmod, och blev dödsstöten för den franska militären som politisk kraft. Detta provocerade fram ett sista desperat motstånd från de Algerietlojala fransmännen och militärerna, som i terrornätverket OAS, ”den hemliga arméorganisationen”, vid flera tillfällen försökte mörda De Gaulle och genom bombdåd skrämma Algeriets muslimska befolkning till passivitet.

Repressionen blev brutal, och påskyndade i stället ett fullständigt franskt tillbakadragande från Algeriet. Över en miljon fransmän lämnade på sommaren 1962 för alltid sina hem och begav sig över Medelhavet till den franska metropolen, som motvilligt tog emot dem. Kvar lämnades dock de fransklojala muslimska soldaterna, ”harkis”, som brutalt mördades av den nya regimen i Alger. Det är för övrigt denna febriga tid, på gränsen till ett franskt inbördeskrig, som utgör fonden till Carl-Henning Wijkmarks existentiella thriller Sista dagar.

Algeriet är en nyckel till förståelsen av dagens Frankrike och dess moderna historia. Beroende på ingången till frågan uppenbarar sig ett franskt Janusansikte. Det andra Frankrike, som de flesta svenskar först på sistone har fått upp ögonen för, är ett märkligt eko från vår europeiska nutidshistoria. Det yttrar sig i att gator byter namn och uppkallas efter militärer som inte bara var beredda att försvara det franska Algeriet utan även göra det i strid med den franska regeringens vilja.

Över en miljon fransmän lämnade på sommaren 1962 för alltid sina hem och begav sig över Medelhavet till den franska metropolen, som motvilligt tog emot dem.

Det är också ett Frankrike som i dag bevakas permanent av tusentals patrullerande militärer och där Front National för första gången anses ha en rimlig chans att bekläda de högsta politiska ämbetena i republiken – ett parti som när det grundades 1972 till sin majoritet bestod av fördrivna fransmän från Algeriet och leddes av militärer vars bild av verkligheten präglades av vad som ansågs vara ett oförlåtligt svek.

Det är också ett land som tycks ha gett upp hoppet om att på allvar kunna integrera sina förorter, som till stor del befolkas av ättlingar till det franska kolonialväldets tidigare undersåtar. Det är i denna spricka radikaliseringen av ungdomar som Mohamed Merah och bröderna Kouachï fått fäste.

Alice Petréns bok är en smått oumbärlig hjälpreda för att tolka det franska samhället och politiska landskapet av i dag på ett korrektare och mer djupgående vis. Även om den inte ger några pekpinnar eller prognoser inför framtiden är det med onda aningar man lägger den ifrån sig. Vägen till helvetet är som bekant ofta kantad av de bästa ambitioner. Den civiliserande plikt som Frankrike har tagit på sig under 1900-talet vittnar om ohyggliga och oväntade konsekvenser.

---

Bokfakta:

Alice Petrén, Terroristen i Toulouse: Anteckningar om Frankrikes algeriska historia. Apell förlag, 2017.

Alice Petrén (f 1954) har under många år varit Sveriges Radios korrespondent för Sydeuropa, med Frankrike som hemvist. Hon utkom 2015 med boken Made in France – stolthet och nationalism.