Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Fria marknader kan lindra Baumols sjuka

Enorma och oförtjänta vinster, växande byråkrati och skenande kostnader är inte ovanliga på reglerade hybridmarknader för sjukvård. Utvecklingen av behandlingar som människor betalar för själva har varit annorlunda, skriver Smedjans krönikör Mattias Svensson.

Synundersökning år 2014. Foto: Pi Frisk/SvD/TT

Efter att ha börjat se dåligt på nära håll beställde jag en undersökning hos en klinik för ögonoperationer med laserkirurgi. De konstaterade att min syn ännu inte försämrats så pass att jag var aktuell för operation – lite förvånande att i min ålder hitta ett område där jag befunnits vara ung och lovande.

Jag fick också tipset att vänta med ett ingrepp, eftersom utvecklingen av tekniken är så snabb att märkbara förbättringar i säkerhet och precision sker från år till år. Det kom inte upp i konversationen, men kanske kan min väntan rentav spara en slant, åtminstone i reala priser.

Enligt Marty Makary, professor i kirurgi och sjukvårdspolitik vid Johns Hopkins University och författare till boken The Price We Pay: What Broke American Health Care and How to Fix It, finns nämligen tre sjukvårdsområden där kostnaderna sjunkit och tekniken utvecklats under de senaste tre decennierna: plastikkirurgi, provrörsbefruktningar (IVF) och då ögonlaserkirurgi (LASIK). Det berättar han i podden EconTalk.

Det borde egentligen inte vara särskilt anmärkningsvärt. Prisfall och snabb teknisk utveckling är det normala inom många sektorer i samhället: hemelektronik, robotisering, digitalisering, solenergi.

Inom sjukvården är det dock ovanligt. Detta brukar förklaras med Baumols sjuka: Sektorer som är personalintensiva får med ökad tillväxt relativt högre kostnader eftersom lönerna stiger med tillväxten. Sjukvården räknas vanligen som en sådan sektor.

Dessutom tycks det normala inom sjukvården vara stigande kostnader – och det gäller i synnerhet amerikansk sjukvård på senare år. Makarys bok handlar väsentligen om att beskriva detta vansinnigt byråkratiska system med systematisk överbehandling, läkemedel som blivit mycket dyrare men bara marginellt bättre och en total brist på fungerande prissättning, där samma hjärtingrepp kan variera mellan 44 000 och en halv miljon dollar i pris utan att skilja i kvalitet.

Den som vill hitta excesser av orimlig girighet hittar många i det amerikanska sjukvårdssystemet

Den som vill hitta excesser av orimlig girighet hittar således många i det amerikanska sjukvårdssystemet och bland de inblandade företagen, vilket får många att slentrianmässigt ondgöra sig över kapitalismen.

Men tre sektorer skiljer sig alltså från övrig sjukvård med en utveckling som liknar den i andra sektorer av dynamisk marknadskonkurrens, med sjunkande priser och förbättrad kvalitet. De är som av en händelse också de vårdsektorer som tydligast präglats av sådana marknadsvillkor. Ögonoperationer med laserkirurgi, provrörsbefruktningar och plastikkirurgi har det gemensamt att de i huvudsak utvecklats på en traditionell marknad för kunder som betalat ingreppen ur egen ficka.

Utvecklingen är på intet sätt perfekt. Provrörsbehandlingar är fortfarande så dyra att den inte kommer i fråga för många barnlösa par som skulle behöva den, även om förhoppningar finns om nya och billigare metoder. Och det finns indikationer på att senare års företagsutveckling i anglosaxiska länder – som gått från privatkliniker till investeringsdriven industri, ofta i kombination med växande finansiering från det offentliga och/eller försäkringsbolag – varit dålig för utveckling och konkurrens.

På den privata ögonlasermarknaden finns en betydande prisvariation av anledningar som inte alltid går att förklara. Och långtifrån all sjukvård är lika lätt att styckprissätta och erbjuda på fria nischmarknader till i övrigt friska människor som har råd att betala. Det är förmodligen inte ens önskvärt – de flesta vill nog ha ett försäkringsskydd för åtminstone kroniska åkommor och kostsamma behandlingar, också till priset av viss byråkrati.

Men sjukvården inte är dömd att ha stigande kostnader.

Men sjukvården inte är dömd att ha stigande kostnader. Den behandling som kan få vården att friskna till från Baumols sjuka och andra åkommor är en dos uppfriskande konkurrens och fungerande marknadsprissättning.

Utvecklingen illustrerar samtidigt liberalismens dilemma. Alla hade velat ha utvecklingen fram till nu – alltså sjukvårdsteknik som i snabb takt blivit bättre och billigare. Ändå befarar jag att få lockas av den logiska slutsatsen att vi borde betala mer av också annan vård ur egen ficka, så att vi kan få samma dynamiska utveckling där. Fler frestas nog snarare av tanken att fasa in dessa nya behandlingar i den offentliga vården och framöver erbjuda dem kostnadsfritt efter behov – särskilt nu när kostnaderna är överkomliga, men ändå besvärande.

Trygg – eller i alla fall offentligt utlovad, att det inte alltid är samma sak vet alla som står i vård- eller bostadskö – tillgång till dagens kända tjänster trumfar ofta tanken att vi genom egen betalningsvilja och större marknadsfrihet kan få ännu bättre tjänster imorgon. Ändå är den senare utvecklingen den verkliga garanten också för växande trygghet, genom ständigt bättre utvecklade och tillgängliga behandlingsmetoder. Den borde vara värd sitt pris, särskilt som det stadigt sjunker.