Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Snart står slaget om framtidens äldreomsorg

I decennier har det varnats för en demografisk kris för välfärden. Den har länge framstått som avlägsen, men nu är den här. Samtidigt slog pandemin till. Allt talar för att äldreomsorgens organisation – såväl den alltför hårda uppdelningen mellan sjukvård och omsorg som utrymmet för mer privat finansiering – kommer att bli en stora politiska stridsfråga de kommande åren, skriver Emanuel Örtengren.

Statsminister Stefan Löfven (S) och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch lär komma att spela nyckelroller i den politiska debatten om framtidens äldreomsorg. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Tidigt i april började både boende och anställda på demensboendet Djurgården i Eskilstuna att insjukna i covid-19. Under våren avled 29 av 65 boende på Djurgården, att jämföra med fem avlidna under hela 2019. Djurgården är det äldsta äldreboendet i Eskilstuna, och boendets avveckling har stått på dagordningen sedan 2014. Då ställde sig alla partier i kommunfullmäktige bakom en rapport som drog slutsatsen att Djurgården skulle ersättas ”skyndsamt” eftersom lokalerna var slitna.

Efter det hände dock inte mycket, och från 2015 och framåt har flera missförhållanden på Djurgården anmälts enligt den så kallade lex Sarah. Bland annat har boende slagits på fingrarna och mobbats av personal för sina kognitiva nedsättningar. En intern utredning visade också att flera faktorer bidrog till att förvärra smittspridningen på boendet under coronapandemins inledning. De gamla lokalerna innebar att de äldre tvingades dela både dusch och toalett, och ibland användes skyddsutrustning fel eller var bristfällig. I juni togs ett nytt beslut om att Djurgården ska läggas ned.

Ingen marknadsstyrning

Smittspridning som den på Djurgården är inte unik. Nära hälften av alla dödsfall i covid-19 i Sverige har skett på särskilda boenden för äldre som Djurgården. Ytterligare en fjärdedel av de som dött har haft hemtjänst. Misslyckandet med utbredd smittspridning har inte att göra med i vilken regi omsorgen utförs. Trots svepande retorik från socialdemokratiska debattörer som Daniel Suhonen är fyra av fem äldreboenden i Sverige alltjämt kommunalt drivna, liksom drygt tre fjärdedelar av all hemtjänst. Överdödligheten jämfört med föregående år har dessutom varit högre på kommunala boenden än på privata, åtminstone enligt granskningar som har gjorts av äldreboenden i Göteborg, Stockholm och Uppsala.

Eskilstuna. Foto: Shutterstock

Det svenska misslyckandet kan inte heller sägas bero på att äldreomsorgen skulle vara ”marknadsstyrd” i ordets rätta bemärkelse. Tvärtom är äldreomsorg där både utförande och betalning är helt privat sällsynt i Sverige. Äldreomsorgen styrs i hög utsträckning av politiken: det är det offentliga som sätter upp spelreglerna för äldreomsorgen, anslår pengar till äldreboenden och hemtjänst, väljer utförare och kontrollerar så att en god standard upprätthålls. Privata utförare kan vara en bekväm syndabock för politiker ibland, men när det är kommunala utförare som Djurgården som fallerar så räcker det inte med att säga att man ska se över ett avtal.

Äldreomsorgen är i dag inte byggd för att vara en avancerad sjukvårdsorganisation.

De brister som har hamnat i blixtbelysning de senaste månaderna har främst att göra med något som är svårt att omsätta till slagkraftiga rubriker eller paroller, men som är nog så viktigt att göra politik av: hur äldreomsorgen är organiserad. För äldreomsorgen är i dag inte byggd för att vara en avancerad sjukvårdsorganisation. Ett äldreboende är inte sterilt på samma sätt som en sjukhusavdelning. Det är svårt att desinficera rum fulla av porslin, fotografier, mattor och andra personliga ägodelar. (Detsamma gäller förstås människors egna bostäder som besöks av hemtjänstpersonal.) Och att hålla en smittad person med demens kvar på sitt rum är lättare sagt än gjort, såvida man inte låser in dem.

Den allt för hårda uppdelningen mellan äldreomsorg och sjukvård är ett av de problem som blivit tydliga under coronapandemin. Foto: Shutterstock

Dessutom är det förbjudet för kommuner att anställa läkare i hemvården och äldreomsorgen, vilket enligt vissa kommunpolitiker innebär att äldre hamnar mellan stolarna. Enligt en granskning av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har förutsättningarna saknats i fyra av tio kommuner för att kunna ge äldre individuella läkarbedömningar kopplat till covid-19. Ytterligare en tredjedel av kommunerna menar att de inte har haft ”fullständiga” förutsättningar att göra det.

Den stora framtidsutmaningen

Smittspridningen inom svensk äldreomsorg måste därför ses i ljuset av en större trend, där enorma förändringar i både verksamhet och regelverk måste till inom de närmaste åren. Äldreomsorgen har sedan början av 2000-talet fått stryka på foten i konkurrens med andra kommunala utgiftsposter. Trots att antalet äldre har ökat så har utgifterna per invånare och som andel av kommunernas totala driftskostnader minskat, vilket rapporter från såväl Timbro som Arena har visat. Det finns en rad anledningar till det, från att kommunpolitiker prioriterar satsningar som är mer gynnsamma för att bli återvalda till att statsbidrag används för att anställa fler tjänstemän snarare än personal som arbetar direkt i välfärden.

Kommunpolitiker prioriterar satsningar som är mer gynnsamma för att bli återvalda.

Det beror dock också på att äldres rättigheter är otydligt preciserade i Socialtjänstlagen (SoL). Detta står i kontrast till personer som får assistansersättning, vilket regleras av den folkpartistiska paradreformen LSS. Medan LSS-lagstiftningen är en långtgående rättighetslagstiftning som anger de specifika insatser som kan beviljas, kan SoL tolkas mer flexibelt utifrån politiska och ekonomiska behov. I SoL anges nämligen inte närmare vilka insatser som kan beviljas eller vilka orsaker som ger rätt till stöd. Till syvende och sist är det kommunens socialnämnd som slår fast kriterierna för huruvida någon till exempel ska få tillgång till äldreboende.

Äldre och anhöriga som är missnöjda med de kommunala biståndsbedömningarna kan ta processen till domstol, men det kan bli utdraget. Ett sådant exempel var när en 90-årig kvinna i Arvika nekades plats på särskilt boende 2003, trots att hon hade hjärtsvikt, yrsel och svimningsanfall. Det fallet avgjordes efter överklaganden först fyra år senare i Regeringsrätten. Fler liknande domar har fallit sedan dess, men det finns fortfarande inte tillräcklig rättslig praxis kring vad som menas med begreppet ”skälig levnadsnivå”, som är utgångspunkten vid bedömningarna enligt SoL. Faktum kvarstår: Sveriges äldres rättigheter och det offentliga åtagandet inom äldreomsorgen är luddigt definierat.

Det är oroväckande att det råder politisk tystnad om hur äldreomsorgens ekonomiska ekvation ska gå ihop.

Samtidigt vore det ohållbart att tillåta samma kostnadsökning inom äldreomsorgen som inom LSS. I dag kostar assistansersättningen – som omfattar runt 15 000 personer – staten nästan lika mycket som barnbidraget, som går till nästan 1,5 miljoner personer: ungefär 25 miljarder kronor. Och antalet svenskar över 80 år, som är i störst behov av hemtjänst och eller en plats på ett äldreboende, är betydligt fler än de som behöver assistansersättning: bara fram till 2028 kommer antalet svenskar i den förstnämnda gruppen att öka med motsvarande ett drygt Uppsala.

Så trots att debatten om vilka behov som ska omfattas av LSS har varit het och infekterad får det ändå ses som ett talande tecken att ingen tongivande politiker har föreslagit att samma logik ska gälla inom äldreomsorgen som för assistansersättningen. Från höger till vänster tycks det finnas en insikt om att det offentliga åtagandet har sina gränser och att de kommunala skattkistorna inte är ständigt välfyllda ymnighetshorn. Därför är det desto mer oroväckande att det råder en öronbedövande politisk tystnad om hur äldreomsorgens ekonomiska ekvation ska gå ihop under de kommande åren.

Så hur hamnade vi där vi är i dag – med en splittrad organisation och en ansträngd ekonomisk situation – och hur kan standarden inom svensk äldreomsorg höjas?

Från ålderdomshemmens misär till världstoppen

1949 reste författaren Ivar Lo-Johansson runt i Sverige och besökte ålderdomshem. Han ville skildra förhållandena i äldrevården, ett arbete som tre år senare mynnade ut i debattboken Ålderdoms-Sverige, en stridsskrift. Lo-Johansson tecknade en mörk bild av ålderdomshemmen som fanns på den tiden: människor lämnades i sina rum med fönstren öppna mitt i vintern och frös ihjäl, fallskador blev inte omhändertagna och några åldringar begick självmord i ren desperation. Lo-Johansson gjorde sannolikt det första större journalistiska avslöjandet om missförhållanden i den svenska äldreomsorgen, vilket banade väg för en livlig debatt om hur en human vård och omsorg för äldre skulle utformas. Efter tre uppmärksammade självmord på ålderdomshem i Brunflo och Älekulla i Jämtland 1952 tillsatte dåvarande socialministern Gunnar Sträng (S) Åldringsvårdsutredningen (SOU 1956:1). Den tog uppenbart intryck av Lo-Johanssons analys.

Ivar Lo-Johansson, 1939. Foto: Gunnar Lundh/Nordiska museet(CC BY-NC-ND)

Efter andra världskriget ville regeringen först att ålderdomshemmen skulle byggas ut rejält: tanken var att ungefär var tionde pensionär skulle behöva plats. Lo-Johansson var skeptisk till den idén. ”Det räcker inte med att varje åldring får en sängkant att sitta på och stirra mot döden, även om anstalten är aldrig så ny”, resonerade han i Ålderdoms-Sverige. Lo-Johansson menade att äldrevårdens problem var att lösningarna var enhetliga och storskaliga och inte lämnade mycket utrymme för den enskilda människan och hennes önskemål. Hans ledmotiv blev ”Hemvård i stället för vårdhem”. Det slogs också fast i Åldringsvårdsutredningen, och sedan dess har kvarboendeprincipen varit central inom svensk äldreomsorg. Under 1950-talet började alternativ till ålderdomshemmen gradvis utvecklas genom att kommunerna byggde ut hemtjänsten. Äldre skulle inte längre tvingas flytta hemifrån av myndigheter utan få välja själva, var ambitionen.

Den valfriheten tog dock många år att förverkliga i praktiken. I slutet av 1970-talet gjorde Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (ja, det hette faktiskt så) en undersökning om hur äldre flyttades till och mellan olika boendeformer. Institutets studier visade att dessa placeringar ofta skedde slumpartat och utan hänsyn till den enskildes val. Tusentals hamnade på sjukhem och i den landstingsdrivna långvården, där de äldre bodde i stora sjukhussalar, trots att stora grupper inte hade behövt flytta om de hade kunnat få hjälp i hemmet.

Först på 1980-talet blev hemtjänst och hemsjukvård tillgängliga dygnet runt. I Socialtjänstlagen som infördes 1982 syntes också tecken på att äldreomsorgen höll på att bli mer anpassad efter individen. Den enskildes integritet och självbestämmande blev vägledande principer i lagstiftningen och äldrevården avinstitutionaliserades i och med Ädelreformen 1992, då bland annat långvården avskaffades. I sin slutrapport om Ädelreformen 1996 konstaterade Socialstyrelsen att reformen skapade goda förutsättningar för fortsatta förbättringar. Samtidigt varnade myndigheten för att läkarna fått en alltför marginell roll i äldreomsorgen, och att den ibland otydliga ansvarsfördelningen mellan landstingen och kommunerna ledde till medicinska kvalitetsbrister på särskilda boenden. Detta tycks fortfarande vara en av svensk äldreomsorgs stora akilleshälar.

Det som skulle ha setts som god standard inom äldreomsorgen 1990 skulle ses som undermåligt och ovärdigt i dag.

På det stora hela har dock svensk äldreomsorg blivit bättre de senaste decennierna. Äldreomsorgen dyker oftast upp i den allmänna debatten i samband med skandaler – som Polhemsgården i Solna 1997 som ledde till lex Sarah, Caremaskandalen 2011 och nu coronapandemin. På Dagens Nyheters hemsida finns det en hel kategori, ”Missförhållandena inom äldrevården”, med över 200 artiklar. Men den övergripande trenden är trots allt positiv, med mer personliga insatser och mer stöd utanför sjukhusliknande miljöer. Det som skulle ha setts som god standard inom äldreomsorgen 1990 skulle ses som undermåligt och ovärdigt i dag.

Under de dryga tio år som det har funnits öppna, lättillgängliga kvalitetsjämförelser av äldreomsorgen har såväl boendestandarden som de äldres nöjdhet med omsorgen ökat stadigt. Åtta av tio är mycket nöjda med sina särskilda boenden, och nästan nio av tio med hemtjänsten. Hela 97 procent inom hemtjänsten och 93 procent på särskilda boenden är nöjda med personalens bemötande. Sverige hör i dag, tillsammans med Nederländerna och Norge, till den absoluta världstoppen om man ser till hur stor andel av BNP som läggs på äldreomsorg, andelen äldreomsorgsarbetare och antalet äldreboendeplatser i förhållande till befolkningens storlek. Dessa siffror ger en helt annan bild av äldreomsorgen än om man gör en snabb sökning i nyhetsarkiven. Det var inte bättre förr.

2020-talet blir ett stålbad

Med det sagt finns det förbättringspotential. Att äldreomsorgens utveckling överlag har varit positiv är ingen garanti för att trenden kommer att fortsätta peka uppåt framöver. Det finns ett par stora orosmoln för äldreomsorgens framtid som politiker bör ta på största allvar.

För det första går det inte att komma runt demografin. Med hjälp av Statistiska centralbyråns befolkningsprognoser har det gått att förutspå ganska exakt när balansen mellan andelen personer i arbetsför ålder (20–64 år) och andelen äldre (över 65 år) skulle försämras. Nationalekonomen Andreas Bergh, som har föreläst i många år om den svenska välfärdsstatens framtid, mindes i en ledartext i Dagens Nyheter förra året hur avlägsen denna milstolpe en gång kändes: 2020. Nu är den brytpunkten här, och dessutom fick vi en pandemi och en djup lågkonjunktur på köpet. Eftersom allt färre i arbetsför ålder ska försörja allt fler äldre – dessutom i en redan ansträngd ekonomisk situation för många kommuner – måste äldreomsorgens finansiering diskuteras.

Ekonomiska långtidsprognoser från den statliga Långtidsutredningen, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS) konjunkturråd med flera har alla nått samma slutsats: välfärdssektorn kommer att ha ett finansieringsproblem de närmaste decennierna. Att höja redan höga skatter är inte en långsiktig lösning. Dels eftersom det snart skulle få negativa effekter på tillväxt och sysselsättning, dels eftersom andelen i arbetsför ålder alltså minskar. 1950 gick det sex arbetsföra personer på varje äldre; 2050 kommer det bara att vara två. Och nära 60 procent av skatteintäkterna kommer från skatter på arbete, däribland den kommunalskatt som finansierar äldreomsorgen. Andra intäktskällor som de arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatter som begravdes i början av 2000-talet och som vissa nu vill väcka till liv igen stod för försvinnande små andelar av skatteintäkterna.

Det är uppenbart att Stefan Löfven och Socialdemokraterna vill göra äldreomsorgen till en valfråga. Foto: Regeringskansliet

Samtidigt måste personal- och kompetensförsörjningen stärkas. Arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) menar att det behöver nyanställas 67 000 personer inom äldreomsorgen fram till 2026. Som jämförelse jobbar det 250 000 personer i äldreomsorgen i dag, och det äldreomsorgslyft som Stefan Löfven pratade om i sitt sommartal i år skulle innebära att 10 000 utbildade vårdbiträden och undersköterskor anställs. I takt med att de som får del av äldreomsorgen blir allt sjukare och skörare behöver den medicinska kompetensen i äldreomsorgen höjas, från ett utgångsläge där så mycket som 30–40 procent av personalen saknar grundläggande utbildning motsvarande gymnasiets omvårdnadsprogram och där uppdelningen mellan sjukvård och omsorg fortfarande är alltför skarp.

Ny finansieringsmodell behövs

För att stärka finansieringen av äldreomsorgen skulle en statlig obligatorisk äldreomsorgsförsäkring kunna införas. En sådan försäkring skulle finansieras genom öronmärkta avgifter, på ungefär samma sätt som pensionssystemet. Med en försäkringslösning skulle äldres rättigheter också av nödvändighet behöva definieras tydligare. Om efterfrågan på äldreomsorg ökar och de tjänster som ingår behöver utvidgas kan det också speglas i en debatt med tydlig koppling till vad det innebär i ökade avgifter.

Ett sådant system kan utformas på lite olika sätt: i Tyskland är försäkringen helt fristående från statsbudgeten och finansieras endast med inbetalda avgifter, medan motsvarande försäkring i Japan finansieras av inkomstrelaterade socialförsäkringsavgifter samt av skatter på statlig och kommunal nivå. Utöver det måste man betala vissa egenavgifter. En fördel med en försäkringslösning är att villkoren skulle vara likvärdiga i hela landet, och skattetrycket skulle inte behöva öka drastiskt i små glesbygdskommuner med många äldre.

En fördel med en försäkringslösning är att skatterna inte skulle behöva öka drastiskt i små glesbygdskommuner.

Ett annat alternativ är att införa en nationell äldreomsorgspeng, som äldre kan använda efter biståndsbedömning för att till exempel anställa en hemvårdare eller ersätta anhöriga för insatser. För att uppnå en besparingseffekt för det offentliga skulle man också, som Johan Hjertqvist föreslog i debattboken Skandal eller succé? (Timbro förlag, 2014), kunna låsa grundskyddet till ersättningsnivåerna för särskilt boende och hemtjänst vid reformtidpunkten. Det är viktigt att grundskyddet omfattar alla nödvändiga omvårdnadsinsatser. Utöver det bör det skapas utrymme för tilläggsförsäkringar genom fackförbund, arbetsgivare och försäkringsbolag.

Om en sådan reform genomförs gradvis ger den tid för nya anpassningar och tar vara på det privata konsumtionsutrymmet, som kommer att växa relativt det offentliga de kommande decennierna. Men även om en sådan reform genomförs med stor finkänslighet kommer den att vara kontroversiell. Därför måste politiker vara öppna med de avvägningar som görs. Att förlita sig i högre utsträckning på försäkringar, avgifter och tjänster som betalas ur egen ficka kommer att göra att skillnaderna i äldreomsorgen blir större. Fler privata boenden som Silver Life kommer att växa fram parallellt med de jämförelsevis torftiga kommunala boendena.

Det är dock viktigt att vara tydlig med vad alternativet är. Mer ansträngda kommunala budgetar lär leda till ännu hårdare biståndsbedömningar och mer ransonering av platser på säbon. En annan form av ojämlikhet kan uppstå om allt mer obetalt (”gratis”) arbete lämpas över på anhöriga. Och om missnöjet med den offentliga äldreomsorgen ökar kommer de som har råd med all sannolikhet att köpa privata tjänster ändå. Genom att låta de som har råd stå för en större del av sin välfärd själva kan offentliga resurser i stället frigöras till de som behöver det mest. De som vill stänga dörren för andra finansieringskällor för äldreomsorgen än skatteintäkter är svaret skyldiga hur det skulle gå till i praktiken. Att klänga fast vid idén att det offentliga ska vara alla goda gåvors givare är inte realistiskt.

Rikspolitiken kan inte göra mycket ”på golvet”

Samtidigt måste borgerliga politiker börja intressera sig mer för äldreomsorgens arbetsvillkor och organisation. Kristdemokraterna är det borgerliga parti som oftast lyft äldreomsorgsfrågor, och i SVT:s senaste partiledardebatt talade Ebba Busch om en begränsning av antalet olika personer som besöker äldre i hemtjänsten inom en 14-dagarsperiod. Denna siffra varierar i dag från sju (i Emmaboda) till 25 (i Norberg). I sin budgetmotion vill KD åstadkomma detta genom att införa ett prestationsbaserat statligt stöd till kommuner som lyckas öka personalkontinuiteten. Det är dock lättare sagt än gjort.

Inte heller är det så lätt att bli av med de så kallade delade turerna, som innebär att personal arbetar två eller fler arbetspass med några timmars uppehåll däremellan. I Söderhamn har man hanterat det problemet genom att göra delade turer frivilliga, men infört en uppehållsersättning som man antingen kan ta ut i ledighet eller som 70 procent av lönen. 80 procent har valt att fortsätta jobba delade turer.

Kristdemokraterna är det borgerliga parti som tydligast driver äldreomsorgsfrågorna, nu senast i höstens partiledardebatt i i SVT. Foto: Jessica Gow/TT

Men sådana lösningar är svåra att diktera ovanifrån, utan är beroende av driftiga och engagerade enhets- och områdeschefer, schemaläggare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden i kommunerna. Rikspolitikens verktyg för att påverka förutsättningarna ”på golvet” i äldreomsorgen är trubbiga, särskilt i små glesbygdskommuner som redan har det svårt med bemanningen.

Det går också att jobba med kontinuitet på andra sätt. En studie av hemtjänsten i Krokoms kommun i Jämtland har visat att äldre tycker att det kan vara minst lika viktigt att hemtjänstens insatser utförs på ett likartat sätt oavsett vem som kommer och att det sker vid ungefär samma tid varje dag. Förutsättningarna för att det ska fungera är att det finns god dokumentation så att alla i personalen vet vad de äldre behöver hjälp med.

Vad staten däremot kan göra är att satsa stort på att höja kunskapsnivån och professionalisera äldreomsorgen.

Vad staten däremot kan göra är att satsa stort på att höja kunskapsnivån och professionalisera äldreomsorgen. Det framstår som en mer motiverad offentlig satsning än till exempel en familjevecka, kommunala arenor och flygplatser eller ineffektiva byggsubventioner. Vad som behövs är, vilket såväl Stefan Löfven som Dagens Industris ledarsida har påpekat, inget mindre än ett lyft motsvarande det som förskolan har gått igenom från 1970-talet och framåt. När hälso- och sjukvårdsinsatserna inom äldreomsorgen blir mer komplicerade måste personalen också vara bättre utbildad. Det skulle i sin tur göra äldreomsorgen bättre rustad för en framtida pandemi.

Kommuner borde därför få möjlighet att anställa läkare på försök (blågrönt styrda Växjö har redan bett regeringen om att få bli pilotkommun) och fler sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden behöver få möjlighet att vidareutbilda och specialisera sig. Alla goda krafter behövs. Att som flera kommuner gör i dag stänga ute personer som redan har en gymnasieexamen från vård- och omsorgsutbildningar på Komvux är bara kontraproduktivt.

Det behövs också investering i forskning och utveckling av ny teknik för att hjälpa framtidens äldre. Trots att äldreomsorgen står för drygt tre procent av BNP återfinns det inte bland de 17 områden som sponsras av statliga myndigheter genom strategiska innovationsprogram. Peter Larsson, som i våras presenterade en statlig utredning om välfärdsteknik (SOU 2020:14), menar att det behövs ett 18:e sådant program för just äldreomsorg.

Ett nationellt kunskapscentrum för utveckling av äldreomsorgen, ett annat av utredningens förslag, vore också välkommet. Med mer forskning och utveckling skulle jobben i omsorgen uppvärderas och behoven av vård och omsorg skulle kunna minska med mer kunskap om exempelvis demens. Personalen i en redan ansträngd bransch skulle också kunna avlastas av välfärdsteknik som tillsynskameror, medicinpåminnare och omvårdnadsrobotar som kan hjälpa till med lyft. (Kanske skulle det rentav kunna minska personalbehovet, även om det är svårt att säga med säkerhet.) Men sådana investeringar kommer mindre kommuner, som i dag är beroende av statliga bidrag för sin dagliga drift, inte att klara av. Staten måste ta investeringskostnaderna för digitalisering, IT och teknikutveckling, i äldreomsorgen såväl som i sjukvården. Liksom i Japan borde vi i Sverige också bejaka privata initiativ och nya tjänstemarknader som kan uppstå för äldre, något Richard Davies skildrar förtjänstfullt i boken Extreme Economies.

Den största vinsten av en bättre organiserad vård för äldre och kontinuerlig kunskaps- och professionsutveckling i äldreomsorgen skulle dock vara att behovet av resurskrävande vård och omsorg minskar. I sin bok Being Mortal skriver kirurgen och folkhälsoforskaren Atul Gawande om en studie som gjordes vid University of Minnesota med 568 män och kvinnor över 70 år, där hälften fick träffa sin vanliga husläkare och hälften fick träffa ett team bestående av läkare och sjuksköterskor specialiserade inom geriatrik (äldrevård). För patienterna som fick träffa ett geriatriskt team minskade sannolikheten att bli rörelsehindrad med en fjärdedel och att behöva hemvård med 40 procent. Risken att utveckla depression halverades. Gawande menar att om forskare hade utvecklat ett tekniskt tillbehör som minskat risken för depression eller att hamna på ett särskilt boende med så mycket skulle folk stå på kö för det, om det så krävdes en invasiv operation. Det skulle antagligen finnas rosa bandet-kampanjer för att varje person över 75 skulle ha rätt till en sådan apparat. Sanningen är att det i många fall inte behövs något mer avancerat än vanlig, väl tillämpad geriatrik för att höja äldres livskvalitet avsevärt.

Augusti 2020. Stefan Löfven (S) håller sommartal på Bommersvik. Foto: Ebba Grape/Socialdemokraterna (CC BY-NC-ND 2.0)

Fler borgerliga röster

När coronakommissionen lämnar in sin första delredovisning till regeringen den 30 november, som handlar om just äldreomsorgen, kommer Socialdemokraterna att använda det som underlag för att mobilisera. Redan i sitt sommartal på Socialdemokraternas kursgård Bommersvik utanför Södertälje lovade Stefan Löfven att Sverige ska ha världens bästa äldreomsorg. Några på den borgerliga kanten kommer säkert att se det som ett lika tomt löfte som att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, men det är uppenbart att Socialdemokraterna vill göra äldreomsorgen till en valfråga. Och varför skulle de inte göra det? Äldreomsorgen har rankats som en av väljarnas fem viktigaste frågor i flera år. Det är också en klassisk välfärdsfråga där Socialdemokraterna känner sig på hemmaplan.

Om valet 2022 blir ett ”välfärdsval” är tveksamt, men med tanke på vart de långsiktiga demografiska vindarna blåser så har borgerliga politiker och debattörer inte råd att lysa med sin frånvaro i äldreomsorgsdebatten.