Samhälle Essä
Ge inte Socialdemokraterna rätt
Socialdemokraterna har genom historien ständigt försökt beskriva borgerligheten som splittrad och oförmögen att regera. Under valrörelsen bör de borgerliga partierna lära av motståndaren och påtala den uppenbara splittringen i Socialdemokraternas regeringsalternativ, skriver Henrik Dalgard.
År 1976 sitter Per Ahlmark och läser högt från en rad papper, när han med triumferande röst försöker visa att Gunnar Sträng fått siffrorna om bakfoten i en teknisk diskussion om statsbudgeten. Sträng fnyser och hävdar att Ahlmark måste missat de betalningar som skjutits över från föregående år. År 1979 slår Ola Ullsten i en tjock pärm på jakt efter de senaste siffrorna om inflationstakten. År 1982 sitter en ung Carl Bildt och räcker med en kniptång ner ett papper till Ulf Adelsohn så att han ska kunna replikera Olof Palme om statsskulden.
Under de senaste dagarna har jag, som vi alla gör då och då, sett om alla SVT:s slutdebatter från och med 1976. Dåtidens debatter är inte bara komiska på grund av kontrasterna mot dagens snabba format – de utgör även små titthåll in i historien, till en annan tid och en annan politisk kontext.
Där finns de olika politiska sakfrågorna som präglade dåtidens politiska landskap: kärnkraften, löntagarfonderna och det internationella samarbetet. Men det kanske mest intressanta är den politiska dynamiken – hur de borgerliga partiernas förhållningssätt till varandra och Socialdemokraterna har förändrats.
Den kanske mest uppenbara skillnaden från dagens kontext är hur långsamt och stramt formatet i de tidiga debatterna var. Det finns ingen dundrande intromusik eller några dramaturgiska knep. Kameran börjar rulla, och Lars Orup presenterar direkt upplägget för debatten: tre minuters inledningsanförande, och sedan 30 minuter talartid deltagarna fritt får förfoga över genom att begära ordet och replik. Det är mycket bläddrande i papper och slående i pärmar för att kunna felförklara de påstående som motståndaren sagt. Några gånger försöker Gösta Bohman säga något om valfrihet.
När man rör sig framåt och in i 80-talet är det slående hur kraftigt det borgerliga självförtroendet ökar. Debattinläggen handlar inte längre bara om att försöka visa att Gunnar Sträng sagt fel i en redogörelse över statsbudgeten, utan kom mer och mer att centreras runt att ifrågasätta den socialdemokratiska samhällsmodellen. Löntagarfonderna var såklart ett av huvudmålen för kritiken, men värden som den enskildes rätt och den normativa grunderna bakom en fri marknadsekonomi ställs mot Palmes, och senare Ingvar Carlssons, anföranden om solidaritet och rättvisa.
De tre borgerliga partiledarna börjar ställa Lars Werner till svars för kommunismen totalitära drag, och samarbetet med Sovjetunionen. Man kan nästa känna hur de liberala vindar som växte sig allt starkare runt om i världen under 70 och 80-talet till slut når Sverige och börjar sippra in i TV-studion.
Läs också:
Än mer intressant än de borgerliga partiernas utveckling är dock den kontinuitet socialdemokratin visar upp, speciellt i kritiken av de borgerliga partierna. Oavsett om det är Olof Palme, Ingvar Carlsson eller Göran Persson som sitter framför kameran utgör den borgerliga oenigheten och oförmågan att regera en självklar del i de första inläggen och replikväxlingarna. ”Det tycks inte finnas någon gemensam borgerlig politik” utbrister Palme exempelvis glatt efter en replikväxling med Torbjörn Fälldin 1979. ”Jag tror de flesta TV-titarna nyss drog på munnen när Carl Bildt sa att de borgerliga kan hålla i kostnaderna. Det var precis den här typen av träta ni nyss hade som körde Sverige i botten”, replikerar Göran Persson Carl Bildt 1998.
Om bandet spolas fram till idag utgör tanken om borgerlig splittring och oförmågan att regera fortfarande en central del i både Socialdemokraternas retorik och strategi. Det är egentligen inte så konstigt. För ett S som inte får över 50 procent är en splittrad borgerlighet en av de snabbaste vägarna till den politiska makten. Under och efter valet 2018 användes regeringsfrågan effektiv av S för att spräcka alliansen. Under den kommande valrörelsen kommer Magdalena Andersson med säkerhet fortsätta på samma spår, och ta varje chans hon får att tala om hur de borgerligas samarbete med SD gör dem opålitliga och oförmögna att regera.
Även om Socialdemokraterna arbetat hårt med att etablera bilden av en oenig borgerlighet är det en bild de borgerliga partierna ibland själva hjälpt till att måla upp. De borgerliga regeringarna under andra hälften under 1900-talet präglades av återkommande regeringskriser. Även idag fortsätter det borgerliga självskadebeteendet. Kristdemokraterna gick exempelvis tidigare under sommaren ut med ett utspel om att man inte ville se Liberalerna i en regering efter valet, troligtvis i en förhoppning om att verka hårda och attrahera väljare från M och SD.
Under valrörelsen får inte de borgerliga partierna spela Socialdemokraterna i händerna. De måste släppa prestigen och fokusera på att få bort Socialdemokraterna från den politiska makten. Inför den uppgiften bör man hämta inspiration från motståndaren. Det var något Moderaternas Gösta Bohman gjorde i slutdebatten 1976 när han tog replik på Palme och sade:
Herr Palme tjatar envist om den här borgerliga splittringen. Vi är tre olika partier det är sant, men vi har en gemensam politisk grundsyn, och på den grunden kan vi bilda en stark och handlingskraftig regering. Olof Palme sitter ju själv i rävsaxen. Han får med säkerhet inte majoritet i det här valet, och klarar han sig blir det med kommunisternas stöd… Då måste han förhandla med kommunisterna, om sitt skatteförslag om försvarspolitik, om socialisering. Då blir en dålig socialdemokratisk politik ännu sämre.
Socialdemokraterna kommer efter den här valrörelsen inte att få över 50 procent, och om de klarar sig så blir det med kommunisternas hjälp, eller ja, Vänsterpartiet. En socialdemokratisk regering kommer inte enbart behöva förhandla med Nooshi Dadgostar utan även med Centerpartiet och Miljöpartiet. Att ena den brokiga skaran runt exempelvis skattepolitiken och energipolitiken är en näst intill en omöjlig uppgift. Det tycks med andra ord inte finnas någon Socialdemokratisk politik efter valet. Just det var en av de centrala budskapen i Moderaternas valkampanj som presenterades under gårdagen, där man valde att fokusera på oenigheten hos vänsterblocket. Det bådar gott.