Exakt samtidigt som Jane Jacobs skrev Death and Life of Great American Cities var Ruth Glass verksam i Storbritannien. Efter sin utbildning på London School of Economics blev hon pionjär för ämnet urban sociologi, men framför allt är det hennes inledning till boken London: Aspects of Change från 1963 som har blivit klassisk. Det var där som hon för första gången använde ordet gentrifiering för den urbana förändringsprocess som började bli synlig i hela västvärlden under 1960- och 70-talen. Glass bakgrund som ekonom var tydlig i hennes analys av sambandet mellan lagstiftning, kapitalmarknad och prisbildning på fastigheter:

När deras gamla reglerade hyror går ut köps ett efter ett av de slitna huslängorna upp av den nya medelklassen, och förvandlas sedan åter till dyra och eleganta hus. Gamla viktorianska hus som förfallit och förvandlats till uthyrningsrum får tillbaka sin gamla glans. Numera förvandlas husen till dyra våningar… och jämfört med hur det såg ut tidigare stiger värdena i de gamla stadsdelarna kraftigt. När den här processen av ”gentrifiering” startar i en stadsdel sprider den sig snabbt, ända till hela den gamla befolkningen har bytts ut och den sociala sammansättningen förändrats. Det finns nu litet kvar av fattiga kvarter i Hampstead och Chelsea… och processen sprider sig till Islington, Paddington, North Kensington – och till och med till de nedgångna delarna av Notting Hill och Battersea…

Bakgrunden till förändringarna som både Glass och Jacobs analyserade fanns i den långa stagnation som stora delar av västvärlden gått in i under mellankrigstiden, som sedan kulminerat med det förödande andra världskriget. När kriget var över hängde ändå stora delar av ransonerings- och kontrollapparaterna kvar, vilket gav en mycket stor roll för försöken att planera ekonomin. Men redan under 1950-talet ökade marknadsekonomin åter i betydelse, vilket sedan oavbrutet ledde till ökade konflikter mellan marknad och planering fram till 1980-talet, när det nya liberala paradigmet till sist bröt igenom.¹

Stadsbyggande var en sektor där konflikterna tidigt blev tydliga. Glass var i motsats till Jacobs marxist, men det innebar också att hennes analys av grundläggande ekonomisk förändring var desto tydligare. I Aspects of Change lyckades hon därför ge en mycket insiktsfull översikt av hur det tidiga 60-talets sociala och ekonomiska förändring snabbt förändrade Londons stadsrum.

Förutom att ge en bild av vilka stadsdelar som förändrades snabbast, lyckades hon till och med peka ut Eel Pie Island som ett av centrumen för de nya musikaliska subkulturer som höll på att bryta igenom. Det som pågick där var typiskt för förändringsprocesserna: i slutet av 1950-talet hade ett par unga entreprenörer tagit över ett fallfärdigt hotell på ön. Efter att de anlagt en gångbro över Themsen blev hotellet centrum för den nya ungdomsgeneration som var på väg att bryta igenom. Exakt när Glass skrev Aspects…  hade den fortfarande helt okända gruppen Rolling Stones fått kontrakt som huvudartister på hotellet, som sedan dess fått en legendarisk status för sin roll i det brittiska musikunder som förändrade hela den globala kulturen under resten 1960-talet. 

Det gemensamma för stadsdelarna var att de byggts före 1914, och att de därefter försvagats genom nya innovationer som pendeltåg och bilism.

Precis som Jacobs hade Glass en unik förmåga att iaktta och intuitivt förstå förändring. Hon hade dessutom den analytiska styrkan att spåra utvecklingen till hur lagsystemet för handeln med fastigheter efterhand hade liberaliserats under 1950-talet. År 1947 hade en ny lagstiftning genomförts som begränsade den privata rätten att utveckla fastigheter, samtidigt som staten fick rätt att expropriera med begränsad ersättningsskyldighet. Det röjde väg för storskaliga rivningar av områden som klassades som ”slum”, och anläggandet av offentligt finansierade, modernistiskt utformade punkthusområden.

De första liberaliseringarna av fastighetsmarknaden kom sedan 1954, och fem år senare följde ytterligare en förändring av lagsystemet som både återställde incitamenten för privat fastighetsutveckling, samtidigt som exproprieringar knöts till marknadspriset. Glass menade att det en gång för alla släppte loss marknaden, vilket gjorde att nya grupper kunde skapa stora möjligheter i olika bortglömda delar av fastighetsmarknaderna.

Termen gentrifiering använde hon för de yngre medelklasshushåll som sökte sig in mot äldre förfallna innerstadsområden. Det gemensamma för de stadsdelar Glass skrev om var att de byggts före 1914, och att de därefter under ett halvsekel försvagats genom nya innovationer som pendeltåg och bilism som gjort förortsutflyttningen möjlig. Samtidigt slog alltid både hyresregleringar och olika begränsningar av hur marken kunde utnyttjas hårdast mot innerstäderna, som därmed blev alltmer underinvesterade och förfallna fram till början av 1960-talet. 

Strukturomvandlingen gjorde innerstadsmiljöerna miljömässigt mer attraktiva.

Men som både Ruth Glass –  och Chris Hamnett, som framstår som en central forskare i den brittiska forskning som följt efter henne –  har analyserat utbröt det redan under 1950- och 60-talen en period av intensifierad strukturomvandling i storstäder som London. Internationaliseringen, konkurrensen och containerhanteringen slog mot industrier och andra verksamheter som fanns långt inne i stadsrummen. Det fick till följd att befolkningen med klassisk arbetarbakgrund minskade, men också att innerstadsmiljöerna blev miljömässigt mer attraktiva. Som Hamnett och andra skrivit om gjorde det en omstrukturering av stadsrummen till en naturlig del av den ekonomiska förändringen.

I det perspektivet är det självklart att utvecklingen så tidigt blev synlig i London. Under 1950-talet upplöstes imperiet samtidigt som tiotusentals arbetstillfällen i huvudstadens industrier och hamnar försvann. London lämnade därmed en värld som formats före första världskriget, för att i stället bli centrum för den nya handeln med eurodollar som började växa 1958-59. Parallellt med det nådde de stora barnkullarna från krigsåren tonåren, vilket öppnade för de populärkulturella perspektiv som Glass beskrev. Dessa förändringar kom alltså exakt samtidigt som marknaden för fastigheter liberaliserades.

London blev med det att av de absoluta centrumen för de nya globala kapitalmarknader och kulturformer som definierade resten av 1900-talet, och i det perspektivet är logiken i omstruktureringen av stadsrummet självklar, på samma sätt som Stockholms innerstad byggdes om av motsvarande framgångsrika unga branscher och subkulturer under 1980- och 1990-talen. I inledningen av utvecklingen hade de nya och växande branscherna dessutom en fördel av att ha tillgång till stora mängder lågt prissatta fastigheter. Det gjorde att det var enkelt att hitta billiga lokaler för att utveckla verksamheter, samtidigt som det gick att bo mitt i förändringen. 

Det innebär att de starka omvandlingstendenser som under mer än ett halvsekel dominerat västvärldens urbana centrum har två sidor. Dels finns en stark efterfrågesida, som härrör från den strukturella omvandlingen från industri- till finans-, kultur- och serviceekonomier. Det har förändrat städernas inkomstnivåer och sociala sammansättning. Dels finns en utbudssida, som utgörs av äldre bestånd som inledningsvis var lågt värderade. Samtidigt var de centrala områdena närmast idealiska för de nya yrkesgrupper som växte fram under 1900-talets sista och 2000-talets första decennier, för precis som Jacobs analyserat var det de som hade de största fördelarna av täthet och närhet till ny kunskap.

En sådan hållning innebär att en mycket stor del av bostadsbeståndet isoleras från den ekonomiska och sociala utveckling som pågår i resten av samhället. 

Problemet i den utvecklingen är att ju framgångsrikare de nya branscherna och subkulturerna är, desto snabbare tar de billiga bostäderna och lokalerna slut. Knappheten driver sedan upp priserna och med det försvinner den fördel som skapade den dynamiska stadsomvandlingen. Det enda sättet att hantera den utvecklingen är att utvidga de starka delarna av stadsrummet, samt försöka lindra de regleringar som gör det svårt att öka utbudet i attraktiva stadsdelar.

Koncentrerar man dessutom ensidigt uppmärksamheten på den utträngning av svagare grupper som utvecklingen skapar förlorar man helt perspektivet på de dynamiska möjligheter som den ekonomiska och sociala strukturomvandlingen skapar för stadsutveckling.

I Sverige har tyvärr den ensidigt negativa tolkningen av gentrifiering blivit dominerande, vilket lett till mycket olyckliga blockeringar framför allt kring hur miljonprogramsområdena ska kunna utvecklas. Försök att omvandla fastigheter till bostadsrätter, eller att bryta den arkitekturella monotonin genom att kombinera rivningar med nybyggnad av radhus, möts därför regelmässigt av argument om att det skapar ”utträngning och gentrifiering”. Men en sådan hållning innebär att en mycket stor del av bostadsbeståndet isoleras från den ekonomiska och sociala utveckling som pågår i resten av samhället. I praktiken innebär det bara en glorifiering av segregation och fattigdom, där sedan avsaknaden av alternativ och boendekarriärer leder till att onda cirklar förstärks. 

Den centrala lärdomen man kan dra från Jacobs, Glass och Hamnett och många andra är att stadsomvandling är en dynamisk process som aldrig stannar och ständigt skapar nya möjligheter. Att styra den genom rigida planer har aldrig resulterat i annat än stagnation. Städer är delar av en global helhet och frihet för idéer och nya kombinationer är de absolut nödvändiga delarna för att behålla den attraktiviteten.

Foton: Jan Jörnmark

^{1 _{Det är intressant hur en rad ekonomer, sociologer och statsvetare nästan samtidigt gav nya perspektiv på samhällsutvecklingen under loppet av några enstaka år i slutet av 1950- och början av 1960-talet. Jacobs och Glass är två exempel, men hit hör också Charles Tiebout, James Buchanan, Marshall McLuhan, Peter Drucker, Michel Crozier, Milton Friedman, Thomas Kuhn och många andra. Det de hade gemensamt var att deras arbeten i hög grad behandlade det stora skifte som skapades av den nya tekniken, den förstärkta konkurrensen och rörligheten tillsammans med internationaliseringen. Dessa fenomen påverkade sedan företag, politiker, vetenskap och mängder av kulturyttringar på olika sätt, vilka alla dessa samhällsvetares arbeten på olika sätt berörde. De stora förändringar de skrev om under åren kring 1960 blev sedan mycket tydligare under 1970- och 1980-talen, vilket i många fall hade effekten att göra dem mer relevanta och aktuella 10-20 år efter det att de gjort sina viktigaste bidrag till samhällsdebatten. Det gör också att deras nu 60-65 år gamla arbeten fortfarande är relevanta, och möjliga att vidareutveckla.}}