Jan Jörnmark om Jane Jacobs – del 1:
”Städerna förvandlas till kyrkogårdar”
Samhälle Essä
Stadsmiljöer präglade av segregation, brottslighet, betongkolosser och massbilism blev resultatet av den modernistiska omvandlingen av de amerikanska innerstäderna. Stadsteoretikern Jane Jacobs var en av de första att uppmärksamma problemen som blev desamma i Sverige och många andra länder, skriver Jan Jörnmark i den första av tre artiklar om Jacobs idéer.
I dag anses Jane Jacobs vara den viktigaste stadsteoretiker som kom fram under 1900-talet. Hennes organiska sätt att se på städer som centrum för ekonomisk och social dynamik har fått ett stort och växande utrymme i modern forskning.
I Sverige är det framför allt hennes kritik av den modernistiska stadsplaneringen som framhållits, men det är hennes analys av städers avgörande roll för ekonomisk utveckling som de senaste årtiondena gjort att ekonomer som Edward Glaeser, Richard Florida och Robert Lucas, som fick Nobels ekonomipris 1995, har framhållit henne som en mycket stor inspirationskälla och även vidareutvecklat och formaliserat hennes insikter. Men det går också att spåra ett inflytande från henne hos innovationsekonomer som Clayton Christensen. Sannolikt är det hennes tydligt liberala syn på städers avgörande roll för ekonomisk dynamik som gjort att hon fått ett synnerligen begränsat genomslag i Sverige. Det är olyckligt, för hennes insikter behövs för att vi ska kunna ta oss framåt i den sedan länge blockerade diskussionen om våra städers framtid.
Jacobs föddes 1916 i Scranton i Pennsylvania, men flyttade som artonåring till New York, där hon snabbt slog sig ned i Greenwich Village. Hon bedrev breda högskolestudier, och blev sedan journalist på Iron Age och andra ledande branschtidningar innan hon 1952 anställdes som biträdande redaktör på Architectural Forum. Det var vid en tidpunkt när amerikansk stadsbyggnad befann sig vid ett absolut vägskäl.
Federala och delstatliga program infördes under det decenniet för att ”sanera” tidigare täta delar av innerstäderna.
Efter att invandringen begränsats hade folkökningen minskat under 1930-talet, vilket gjorde att efterfrågan på nya bostäder begränsades och stadsbyggandet bytte karaktär. Federala och delstatliga program infördes under det decenniet för att ”sanera” tidigare täta delar av innerstäderna, som därefter revs och bebyggdes med funktionalistiskt designade och funktionsseparerade flerfamiljshus. Innerstädernas tillbakagång förstärktes sedan av hyresregleringar som infördes under andra världskriget och villaförorternas genombrott direkt efter 1945. Regleringarna och de pågående storskaliga rivningarna gjorde också att bankerna ”svartlistade” hela innerstadsområden för konventionell utlåning.
Försvagningen av innerstäderna och federala subventioner ledde till att utflyttningen till förorterna fortsatte att accelerera under 1950-talet och med växande pendlingsvägar ökade också motorvägsbyggandet.
När Jacobs började sitt arbete på Architectural Forum hade trycket nått de absoluta centrumen på klassiska amerikanska storstäder som New York, Chicago, Detroit och San Francisco. Att utvecklingen med omfattande rivningar av innerstäder, som sedan ersattes med motorvägar och storskaliga stadsdelar med punkthus skulle fortsätta bedömdes som självklart vid mitten av 1950-talet. Därför väckte det uppmärksamhet redan 1956 när Jacobs för första gången lyfte de omfattande baksidorna av utvecklingen i The Missing Link in City Redevelopment, som första gången hölls som ett föredrag på en stadsbyggnadskonferens på Harvard. Där pekade hon på det dubbla problemet av att mängder av mindre företag försvann i samband med rivningarna, samtidigt som det gjorde att stadsdelarnas naturliga mötesplatser försvann.
Jacobs blev med det en ledande aktör i en allt livligare stadsdebatt som just då var på väg att starta i kretsarna kring William H Whyte. Whyte hade precis skrivit bestsellern Organization Man, som var en varning för att USA höll på att falla ned i kollektivistiska lösningar, där stora företag och staten dominerade landet, samtidigt som det skapades ett mönster av allt mer upplösta städer och småhusdominerade förorter. Efter succén blev han 1958 redaktör för en artikelserie i tidskriften Fortune som sedan samlades i boken Exploding Metropolis. Efter hennes uppmärksammade artikel ett par år tidigare var det naturligt att välja Jacobs som en av skribenterna, och hennes artikel Downtown is for People blev den överlägset mest uppmärksammade. Inledningen på den har blivit klassisk:
De närmsta åren kommer att bli avgörande för våra städer. Över hela landet håller politiska ledare och planerare på att förbereda serier av projekt som kommer att dominera stadscentrumens karaktär i många generationer framöver. Jättelika områden ska rivas och alla planer är redan förberedda och klara. Hur kommer då dessa framtidsstäder att se ut? De kommer att ha generösa och vidsträckta tomma utrymmen. De kommer att vara symmetriskt planerade och fulla av välordnat planterade träd. De kommer att vara välstädade, imponerande och monumentala. De kommer att ha alla de egenskaper som karaktäriserar en mycket vacker och välskött kyrkogård.
Downtown is for People fick ett oerhört genomslag, vilket också ledde till att Rockefeller Foundation gav henne ett treårigt forskningsstöd som 1961 resulterade i publiceringen av hennes allra mest klassiska verk The Death and Life and of Great American Cities.
Hennes kritik av den modernistiska planeringstradition som hade blivit dominerande under 1900-talet var brutal.
Av Jacobs fyra viktigaste böcker är det den överlägset mest välkända, och den ledde till en snabb förändring av hela debatten kring städer. Boken är oerhört välskriven, och resultatet av hennes långa och intensiva arbete med stadsutveckling. Förmågan att röra sig mellan teoretiska resonemang och rent praktiska iakttagelser från konkreta händelser är den mest påtagliga och betydelsefulla styrkan. Många av de resonemang som senare utvecklades i hennes teoretiskt viktigaste böcker Economy of Cities (1969), Cities and the Wealth of Nations (1984), The Nature of Economies (2000) och Dark Age Ahead (2004) finns också med i redan i den första boken.
Hennes kritik av den modernistiska planeringstradition som hade blivit dominerande under 1900-talet var brutal. Man hade under hela seklet utgått från en stadsfientlig ideologi, där städer sågs som smutsiga, oordnade, slösaktiga, trånga och ohälsosamma. För att lösa det modernisterna kallade för ”stadsproblemet” reducerade man städerna till de två allra enklaste enheterna: befolkning och arbetstillfällen. Den ytterst förenklade synen gjorde sedan att städer kunde brytas upp i mindre nybyggda samhällsenheter som omgavs av stora gröna ytor.
Jacobs analyserade däremot städer som resultatet av spontan komplexitet, där de befann sig i en ständigt pågående utveckling. Att försöka ersätta den dynamiken med färdigplanerade lösningar var, menade hon, förödande: ”Att se en stad eller en stadsdel som ett arkitektoniskt problem som kan ersättas med ett färdigformat konstverk är ett enormt misstag. Att ersätta liv med konst är vare sig liv eller konst. Det är som att stoppa upp ett lik.” I Death and Life konstaterade hon att resultatet av den mekanistiska synen hade blivit en katastrof, där städerna hade hamnat i en ond cirkel där de snabbt riskerade att dö. De stora modernistiska flerfamiljshusområden som byggts i New York, Chicago, St Louis och andra klassiska amerikanska städer hade hastigt utvecklats till sociala och ekonomiska katastrofzoner.
Brottsligheten i de nya ”mönsterområdena” var hög och växande, och otryggheten ledde sedan till en hög utflyttning vilket destabiliserade områdena socialt. De som lämnade var de ekonomiskt starkare hushållen vilket ledde till allt starkare segregation och ekonomisk utarmning. Slutligen ledde denna försvagning av innerstäderna till att de stora villaförorterna växte rekordstarkt, vilket ännu mer ökade bilismen och trycket på att bygga centrala motorvägar. Utvecklingen ledde till att städerna eroderade, alltså föll samman i mindre områden som bara hölls ihop av motorlederna, vilket också drog ut handeln till nya stora externa shoppingcenter.
Planeringen hade aldrig uppmärksammat städernas stora sociala och ekonomiska betydelse.
Mot den katastrofala utvecklingen stod också den stora sociala och ekonomiska betydelse som städer haft tidigare, men som planeringen aldrig uppmärksammat just för att det varit spontana och evolutionistiskt växande processer. Ekonomiskt hade städer genom sin täthet fungerat som marknader för nya industrier och de hade fungerat som experimentområden för att testa marknaden för nya produkter. På det sättet hade de, enligt Jacobs, fungerat som inkubatorer för nyföretagsamhet. Genom sin täthet hade de också fungerat som ”ögon på gatan”, vilket innebar att just tätheten skapade trygghet, genom att brottslighet försvårades när det alltid fanns människor på plats i gatunivå som kunde avbryta våldsamma händelseförlopp. Inte minst innebar det en stark kritik av den programmatiskt positiva syn som planeringen haft på att skapa fler parker, stora torg och för den delen breda gaturum.
Jag kommer att återkomma till Jacobs ekonomiska resonemang i del 2 och 3 av den här serien, men man kan redan här konstatera att genomslaget för hennes resonemang blev stort redan under 1960-talet. Rent praktiskt var det omöjligt att förneka de enorma problem som växte i de nya flerfamiljshusområdena, och nybyggnationen av liknande områden avbröts i början av decenniet. De första storskaliga rivningarna genomfördes av det stora Pruitt-Igoe-området i St Louis under 1972, och utvecklingen har sedan fortsatt. I dag är merparten av de funktionalistiska höghussatsdelar som byggdes i amerikanska storstäder mellan framförallt 1945-1965 sedan länge borta. Den återstående frågan har varit hur de sår som uppstått i den eroderade stadsbilden ska kunna läkas.
Det sätter också frågan på de första relevanta delarna i Jacobs resonemang för svensk del. Här fortsatte man att bygga modernistiska områden ända fram till de första åren av 1970-talet, och någon verklig uppgörelse med det stadsbyggnadsidealet har aldrig skett. Däremot har misslyckandet varit tydligt under hela det senaste halvseklet, vilket lett till dussintals storstadsutredningar och statliga och kommunala satsningar för att göra 60- och 70-tals områdena mer ”attraktiva”.
Men precis som Jane Jacobs konstaterade redan 1961 har alla dessa satsningar varit dömda att misslyckas, av det enkla skälet att man inte kan planera fram dynamiskt liv. Resultatet av det har blivit en ständigt förvärrad ekonomisk och social kris, med vidhängande segregation, brottslighet och ständigt växande utanförskap.
Omslagsfoto föreställande Jane Jacobs på ett protestmöte mot planer på att riva West Village i New York 1961: New York World-Telegram and the Sun Newspaper Photograph Collection (Library of Congress)