Genuspromenaden genom institutionerna

För en tid sedan hade Skatteverkets personal det tveksamma nöjet att lyssna till en föreläsning av aktivisten Thomas Gunnarsson, känd som Genusfotografen. För 20 000 skattekronor kunde Gunnarsson lägga ut texten om sin politiska uppfattning i jämställdhetsfrågor för de statsanställda. Att politiska aktivister utbildar personal i offentlig sektor är dessvärre inget isolerat fenomen, allra minst när det kommer till just genus- och så kallade mångfaldsfrågor.

Mest genomslag på detta område har förmodligen lobbygruppen RFSL fått, som bedriver ”HBTQ-certifiering” av myndighetspersonal. En lobbyorganisation som mot betalning ger myndighetspersonal godkäntstämpel för rätt åsikter är en häpnadsväckande prestation. Inte konstigt att organisationen redan år 2000 korades till “årets lobbyist” av branschtidningen Resumé.

Aktivismen inom och gentemot offentlig sektor brukar flyga under radarn eftersom medieintresset för att bevaka fenomenet är lågt. Gunnarssons föreläsning hos Skatteverket kom emellertid till allmänhetens kännedom eftersom någon anställd vid myndigheten fick idén att twittra ut valda citat från föreläsningen via myndighetens officiella Twitterkonto. Plötsligt blev en av statens mest centrala myndigheter megafon åt aktivisten Gunnarssons personliga åsikter.

Aktivismen inom och gentemot offentlig sektor brukar flyga under radarn eftersom medieintresset för att bevaka fenomenet är lågt.

I förra veckan var det dags igen. Då kunde allmänheten på Twitter ta del av hur Södertörns tingsrätt lånade sitt officiella Twitterkonto till att basunera ut valda citat från en ”genuspromenad” arrangerad av kvinnojoursnätverket Unizon i myndighetens lokaler. Mest uppmärksammat blev konstaterandet att ”Feminism innebär erkännandet att vi lever i ett patriarkalt samhälle där män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp” – en definition som inte alla feminister ställer sig bakom och som det inte är upp till tingsrätten att fastslå.

Under radikaliseringsvågen på 1960-talet talades det inom den yttersta vänstern om ”den långa marschen genom institutionerna” som den övergripande revolutionära strategin. Uttrycket myntades av den västtyske studentledaren Rudi Dutschke som 1968 reste runt och eldade på vänsterstudenterna i Västeuropa. Dutschke inspirerades i sin tur av den italienske marxisten Antonio Gramsci, som menat att för att kunna genomföra den socialistiska revolutionen måste revolutionärerna först ta kontrollen över institutionerna i ett samhälle. Framförallt handlade det om de institutioner som påverkar tänkandet, såsom kultur- och mediesektorn samt universiteten.

Det är nämligen först när aktivismen på detta sätt når offentlighetens ljus som det blir möjligt att kritisera den och förhoppningsvis sätta stopp för den.

Nästan femtio år efter 1968 tycks marschen genom institutionerna vara genomförd och deltagarna har övergått till den makligare genuspromenadens sävligare gångart. Den politiska aktivismen vid våra myndigheter är så cementerad att de som är verksamma inom dem i förekommande fall inte ens är medvetna om den själva. Det är med andra ord inte säkert att personerna som rattade Skatteverket respektive Södertörns tingsrätts Twitterkonton insåg att de använde myndigheterna som plattformar för politisk aktivism.

Som medborgare skall vi vara tacksamma över dessa klavertramp. Det är nämligen först när aktivismen på detta sätt når offentlighetens ljus som det blir möjligt att kritisera den och förhoppningsvis sätta stopp för den.

Förra året avskedades regeringens skogsutredare Charlotta Riberdahl efter att vid ett seminarium i Almedalen där hon deltog i sin officiella roll ha ifrågasatt den privata äganderätten till skog. Det är först när sådant ansvarsutkrävande sker som aktivismen i den offentliga sektorn kan stoppas.

Det är hög tid att aktivisterna påbörjar den korta marschen ut ur institutionerna och ersätts av oväldiga tjänstemän.