Ekonomi Krönika
God Jul, önskar den osynliga handen
Braskande rubriker om konsumtionshets inför julhelgerna fyller återigen spalterna. Joakim Broman hittar julstämningen i inflationen, mervärdesförsäljningen och julklapparnas dödviktsförluster.
Det är jul igen och konsumtionshetsen bränner hål i svenskarnas fickor. Längs julborden står hungriga restauranggäster uppradade och såväl shoppinggatorna som postombudens paketrum är överbelamrade. Kultursidorna, som mässat hela året om att lågkonjunkturen nu stoppar medelklassen från att lajva överklass, har tystnat. I sociala medier oroar sig i stället klimataktivisterna över att köpfrenesin inte ens lagt sig från Black Friday innan den övergått i manisk julhandel. Någonstans i riksdagens mer radikala kretsar funderar kanske någon över att damma av förslagen om att reglera tallriksstorlekar och självbetjäning vid buffeéer, som figurerade under arbetet med utredningen Sveriges globala klimatavtryck.
Visserligen är det också lågkonjunktur, så de årliga rekord för julshoppingen som detaljhandeln brukar rapportera om slogs inte under 2023. I stället rapporterade Handelns utredningsinstitut att den totala försäljningen för december minskade till 87 miljarder, från nästan 90 miljarder 2022. För 30 år sedan, 1993 var samma siffra 37 miljarder.
Ja, en sådan hiskelig köpdjävul är vi tydligen numera hypnotiserade av, att vi köper mat och prylar för nästan tre gånger så mycket som 1993?
Nja. Som Lydia Wålsten skrev om i en rapport för Timbro redan för 13 år sedan har de ständiga rekorden för julhandeln alltid varit lite vanskliga att svälja rakt av. Både företagen och de som publicerar siffrorna kan ha intresse av att sälja in bilden av att det går bra för deras bransch. När Lydia justerade för BNP-tillväxt, inflation och befolkningsökning mellan 1993 och 2009 kunde hon konstatera att julhandeln legat på ungefär samma nivå under de 17 åren.
Ja, en sådan hiskelig köpdjävul är vi tydligen hypnotiserade av, att julhandlar för nästan tre gånger så mycket som 1993?
Vi tycks heller inte ha blivit mer köpsugna sedan dess. 2010 var den sammanlagda konsumtionen per person 6 700 kr i december, vilket motsvarar 8 600 kronor i 2022 års priser. Men år 2022 handlade vi 8 700 kronor per person i december, det vill säga bara en marginell ökning.
Ett ännu bättre mått än att titta på den totala decemberhandeln är dock att betrakta den så kallade mervärdesförsäljningen, det vill säga hur mycket mer vi handlar för i december jämfört med under det övriga året. 1993 spenderade en genomsnittlig svensk ungefär 1 350 kronor mer i december än under en vanlig månad. 2023 var samma siffra 2 200 kronor. När man justerar de 1 350 kronorna för inflation är de värda 2 188 kronor.
Mervärdesförsäljningen är alltså på samma nivå som för 30 år sedan, trots att BNP under samma tid mer än dubblerats. Konsumtionshets är kanske inte ordet jag skulle välja. Snarare verkar vi tycka att jularna ska vara ungefär som de alltid har varit.
***
Men, invänder någon, vår konsumtion var ju ohållbar redan 1993! Om vi utarmar jordens resurser spelar det ingen roll att julhandeln inte ökar och att snacket om konsumtionshets bara är en myt. “Ajöss Sverige, nu har vi konsumerat färdigt för i år!” slog redaktionen för Global Bar Magazine fast redan den 3 april. Då inföll nämligen den så kallade Overshoot Day, då Sverige enligt Global Footprint Network konsumerat mer än sin andel av jordens resurser för året. För världen som helhet inföll Overshoot Day den 2 augusti. Och eftersom vi varken slutade äta, duscha, köra bil eller lyssna på Taylor Swift under hösten och vintern kommer världen under 2023 att konsumera totalt 1,7 jordklot, lät skribenterna förstå.
Det rapporteras friskt i medierna om Overshoot Day varje sommar, men nyanserna i vad rapporten faktiskt säger framkommer sällan. Det anses allmänt att (särskilt västvärldens) konsumtionshets är helt ohållbar, på samma sätt som i julhandeln.
Även här finns det skäl att dyka ner i siffrorna. För Overshoot Day kan faktiskt vara ett ganska användbart verktyg, så länge man förstår vad det säger. För några år sedan gick John Hassler och Per Krusell igenom rapporten på bloggen Ekonomistas, och konstaterade att det som gör att världen överstiger jordens biokapacitet är utsläppen av koldioxid. Enligt Global Footprint Networks metodik skulle detta behöva kompenseras av skog som binder motsvarande mängd koldioxid, och eftersom det inte finns nog med mark för denna hypotetiska skogsodling överstiger resursförbrukningen den långsiktiga kapaciteten.
Hassler och Krusell skriver:
Detta sätt att konstruera en ”önskad policy”, dvs. att odla skog så att klimatpåverkan av årets förbränning av fossila bränslen blir noll, är förstås möjligt men vilseleder ändå i detta sammanhang. För det första är ju skogsodlandet hypotetiskt. Denna areal är alltså inte en förbrukad resurs; snarare är det högst osannolikt att så mycket skog någonsin kommer att planteras. För det andra finns det ingen analys av klimatproblemen som pekar på att lösningen skulle vara en storskalig anläggning av skog. Klimatproblemen är mycket viktiga och bör hanteras så snart och så kraftfullt som möjligt, men genom att minska användningen av fossila bränslen (med hjälp av skatter eller andra instrument).
Hassler och Krusell understryker att både klimatfrågan och andra miljöfrågor är viktiga att arbeta med, och har naturligtvis rätt i det. Men det gör det inte mindre intressant att det mått på biokapacitet som Global Footprint Network använder sig av faktiskt visar att världsekonomin i något avseende blir hållbar om vi lyckas fasa ut de fossila bränslena.
Det är knappast en enkel utmaning, särskilt som många länder påbörjat sina klimatomställningar alldeles för sent (och ofta i fel ände eller med dåliga metoder) men den goda nyheten är att vi på de flesta områden faktiskt har verktygen och teknikerna som behövs.
Ett flertal länder har, som Sverige, fossilfria energisystem, och de senaste åren har visat att transportsektorn går att elektrifiera antingen direkt (genom elbilar) eller indirekt (genom elektrobränslen) och att industrier som stål och kemi hittar alternativa produktionssätt. En rad länder är levande bevis på att det går att frikoppla ekonomisk tillväxt från koldioxidutsläpp, och att vi alltså kan fortsätta att bli rikare samtidigt som vi blir mer hållbara.
Det är därmed inte sagt att världen automatiskt når Parisavtalets målsättningar. Omställningens takt behöver öka. Men det bör komma som en lättnad att en hållbar värld är möjlig utan nolltillväxt och stoppad fattigdomsbekämpning.
***
I den klassiska artikeln “The Deadweight Loss of Christmas” från 1993 skriver ekonomen Joel Waldfogel om de värdeförluster som uppstår som en följd av julklappsutdelning. En person som vill ge någon annan en julklapp kan enligt mikroekonomisk teori i bästa fall köpa något som mottagaren värderar lika högt som köparen. Men eftersom givaren sällan är lika införstådd med mottagarens preferenser som mottagaren och därför köper något som värderas lägre, sker en så kallad dödviktsförlust. Pappan som fått en ny slips kanske inte gillar färgen, och har samtidigt ett socialt stigma mot att byta ut slipsen. Därför hamnar den längst in i garderoben och åker bara fram när han måste visa att han uppskattade omtanken.
Dödviktsförlusterna som uppstod till följd av julklapparna varierade mellan 10 och 33 procent.
Waldfogel genomförde en undersökning där han frågade Yale-studenter hur de värderade julklappar de fått, och konstaterade att dödviktsförlusterna som uppstod till följd av julklapparna varierade mellan 10 och 33 procent. Det gav vid handen att värdeförlusterna för den amerikanska ekonomin som helhet skulle kunna uppgå till mellan 4 och 13 miljarder dollar (i 1993 års priser, vilket betyder ungefär dubbelt så mycket idag).
För att undvika sådana förluster borde vi vara mer medvetna i vår julklappshandel, menade Waldfogel i en intervju från 2013. Generellt sett är dödsviktsförlusterna lägre när vi handlar till den närmaste familjen eller till nära vänner, och högre när vi ger julklappar till mindre bekanta. Ur ekonomisk synvinkel hade det bästa varit om vi bara gett varandra pengar, eftersom dödviktsförlusterna då är noll, men även fyrkantiga ekonomer kan förstå att det kanske är väl krasst att ge sin fru en femhundralapp. Waldfogel menar att presentkort är den marknadsmässiga lösningen på detta, eftersom dödviktsförlusterna då är mycket låga (tyvärr inte noll, eftersom en hel del presentkort förfaller innan de spenderats) samtidigt som det mest osentimentala fallit bort.
Gillar man inte den sensmoralen i denna julsaga om konsumtionen, så kan man tänka att vi har råd med vissa dödviktsförluster i juletid, eftersom givandet av julklappar skapar sociala värden som är svåra att mäta i pengar. Även en julklapp som innebär en ekonomisk värdeförlust kan ha ett stort emotionellt värde för mottagaren. Kanske finns det till och med glädje, tacksamhet och gemenskap mitt bland alla braskande rubriker om konsumtionshets.