Samhälle Krönika
Nedväxt-vänstern förstår inte vad välstånd är
Ekonomisk tillväxt hänger ihop med nästan allt vi värdesätter: Från fattigdomsminskning, tillgång till utbildning och bättre hälsa, och till ökad medellivslängd och subjektivt välbefinnande. Det skriver Johan Norberg apropå idéerna om att ”nedväxt” skulle vara något eftersträvansvärt.
En lovande tillväxtindustri är böcker och artiklar om nolltillväxt – eller till och med ”nedväxt”. Ideligen påstås vi behöva mindre ekonomisk utveckling för att rädda planeten. ”Hållbar tillväxt är en oxymoron”, som Eric Rosén deklarerade i Aftonbladet häromsistens.
Innovation kan emellertid göra tillväxten allt grönare, vilket har dokumenterats av angelägna böcker som Andrew McAfees More from less och Jonas Grafströms och Christians Sandströms Mer för mindre och nu senast av Fredrik Segerfeldt. Det sämsta som kunde hända planeten är låg tillväxt som omöjliggör investering i grönare metoder och tekniker.
Men det finns en annan, ibland uttalad men ofta underförstådd utgångspunkt för resonemanget: tillväxt är inte så viktigt, kanske till och med lite vulgärt. Fram till nu kan det möjligen ha gjort nytta, men inte längre.
Som Göran Greider hävdade i en TV-debatt för en tid sedan: ”Nån gång i slutet av 60-talet, början av 70-talet nådde vi en standard i stora delar av västvärlden som fyllde basbehoven, det som har lagts till därefter är i många avseenden helt onödig pryltillverkning.”
Och så formulerat låter det ju lite smaklöst. Ska vi jobba och slita så här bara för att få lite mer prylar att snart stuva bort på återvinningsstationen? Men tillväxt är inte prylar. Tillväxt är allt vi gör och konsumerar. Hur skulle vi ens ha råd med Greiders älskade välfärdsstat utan tillväxt?
Om vi i dag hade 1970 års välståndsnivå skulle vi med näppe ha råd med det vi lägger på sjukvård, utbildning och socialt skydd.
Om vi i dag hade 1970 års välståndsnivå skulle vi med näppe ha råd med det vi lägger på offentlig förvaltning, nattväktarstaten, sjukvård, utbildning och socialt skydd. (Fast bara i 1970 års standard; den teknikutveckling som ägt rum i exempelvis sjukvården skulle vi få leva utan.) Men vi skulle inte samtidigt ha råd med vägar, järnvägar, kollektivtrafik, bistånd, forskning, kultur, avfalls- och avloppshantering, vattenförsörjning och miljöskydd. Det skulle inte heller finnas ett öre över till livsmedel, kläder, bostäder eller transport. Inga medier heller, inte ens Dala-Demokraten eller böcker om att tillväxt bara handlar om brackiga prylar.
Okej då. Det kanske är bra att vi fortsatte efter 1970, skulle en mer pragmatisk nolltillväxtare medge, men nu får det väl ändå räcka, på 2023 års nivå? Ett problem med det resonemanget är att hela världen inte har kommit till Sveriges 2023.
Vi kan väl lyfta de fattiga länderna genom en ”rättvis fördelning” av det välstånd vi redan har, hör jag någon säga.
Okej, låt oss säga att den genomsnittliga svensken har en lagom levnadsstandard, och så sänker vi alla i hela världen som har en högre inkomst och höjer alla som har en lägre till Medelsvenssons inkomst. Ja, i så fall skulle världsekonomin behöva bli fem gånger större än den är i dag. Jag beklagar, men vi kommer inte undan behovet av massiv tillväxt.
Vi behöver den, för välstånd samvarierar med nästan allt vi sätter värde på: Fattigdomsminskning, tillgång till utbildning, bättre hälsa, minskad barnadödlighet, ökad medellivslängd och subjektivt välbefinnande. ”Growth is not a cure-all”, som ekonomen Paul Collier konstaterar, “but lack of growth is a kill-all”.
***
Tillväxt handlar inte om pengar och prylar, utan om kapacitet – om att kunna göra mer i morgon än vad vi kunde göra i dag, oavsett vad detta ”mer” är. Ökad produktivitet gör att arbetstiden har kunnat halveras sedan industrialismens genombrott. Vi kan satsa på planetens och vår egen hälsa. Vi kan utveckla mer raffinerade och givande former av kultur, underhållning, umgänge, personlig utveckling och vi kan utforska världen, universum och oss själva. Vi får tid och resurser att sitta och prata om huruvida tillväxt är viktigt eller ej, vilket bara en liten elit med en drös av tjänare kunde göra förr i tiden.
Om någon grupp ska göra något eller få det bättre i en statisk ekonomi måste det tas från en annan grupp.
Men det finns ytterligare tre skäl till att vi aldrig kan stå still. Det ena är att vi måste vara beredda på de överraskningar världen kommer bjuda på, som pandemier, katastrofer och krig. Alla som inte har en marginal för oförutsedda utgifter vet att man då får ta från andra nödvändigheter. Ett samhälle utan tillväxt måste ta sådana resurser från vården, polisen och livsmedelsförsörjningen.
Det andra skälet är att om någon grupp ska göra något eller få det bättre i en statisk ekonomi måste det tas från en annan grupp. Det är det historiskt beprövade receptet på att underblåsa tribalism, intolerans och hat.
Det tredje skälet är oförutsedda konsekvenser. När vi löser ett problem skapar vi ofta ett annat. När vi minskar hunger uppstår övervikt, när vi utvecklar antibiotika utvecklas resistenta bakterier, och när vi minskar världsfattigdomen sker det till priset av koldioxidutsläpp och en varmare planet. Då behöver vi resurser och teknik för att ta oss an de nya problemen.
Historien är inte en slutet gott, allting gott-saga, där vi plötsligt har löst alla problem och mänskligheten kan chilla i TV-soffan. Det är ett spel där vi hela tiden löser de mest ödesdigra och akuta problemen och då tar oss upp till en ny nivå, där vi möter nya problem. Om vi står still, faller vi tillbaka.
”När människan har erövrat den djupa rymden och tidens mysterier har hon ändå bara börjat”, som Oswald Cabal förklarar för tillväxtmotståndarna i H G Wells science fiction-film ”Things to Come” från 1936. Ett stillastående samhälle är nämligen ett dött samhälle, konstaterar han, och pekar uppåt: ”Hela universum eller inget.”