Godmodigt och obekymrat totalitärt

En ”bibel i en växande ny kanon av visionära vänsterböcker”, så beskrivs filosofen och professorn i komparativ litteratur Martin Hägglunds bok This Life – Secular faith and spiritual freedom i ett hagiografiskt reportage av Martin Gelin på DN Kultur.

Reportaget är påfallande okritiskt och ger intrycket att Hägglunds och bokens budskap är att vi ska få kasta av oss utomstående krav och förväntningar, dela på det som måste göras och njuta av alltmer fri tid i takt med att vi får det bättre. This life är dock den mest ogenerade plädering för ett genomtotalitärt samhälle jag läst på senare tid, vilket gör vänsterns hyllningar både pikanta och avslöjande.

Det Martin Hägglund skissar på är nämligen en socialistisk demokrati där du inte kan rösta på annat än kommunistiska partier, en ekonomi där du är förbjuden att köpa och sälja och en tillvaro där han menar att du förvisso inte ska kunna tvingas att utföra arbetsuppgifter mot din vilja, men där all egendom och alla produktionsmedel och all din tid kontrolleras av de styrande.

Din fria tid är inte något du får bestämma över själv. Det handlar om ”socialt fri tid”, vilket helt enkelt är vad Hägglund kallar tiden efter att nödvändigt arbete utförts i ett socialistiskt samhälle som avskaffat kapitalismens lönearbete. Tiden kallas alltså fri, även om du under varje minut är underkastad det ”vi” som ska bestämma allt. Hägglund slår fast att det inte handlar om att lämna beslut till ”våra godtyckliga individuella val”.

När Hägglund pratar om frihet och demokrati använder han alltså en helt annan terminologi än den gängse, möjligen inspirerad av den Tyska Demokratiska Republiken (alltså den kommunistiska enpartidiktaturen DDR), och i närmast löjligt stor utsträckning baserad på Karl Marx (1818–1883).

Vänstern är fast i Marx

Hur kommer det sig att vänstern aldrig kommit vidare från Marx? Eller är det en sentida tillbakagång efter några decenniers försök att befria sig i tanken efter murens fall? Hägglund bygger, liksom Aaron Bastani i Helautomatisk lyxkommunism, helt på Marx analys och terminologi. Även en mer demokratisk – i den icke-kommunistiska betydelsen – socialist som Thomas Piketty bygger i stora delar på Marx. Liberalismen rymmer, som en jämförelse, helt olika filosofiska och ekonomiska skolbildningar med i stora delar helt olika analys: österrikare och neoklassiker inom nationalekonomin, utilitarister, aristoteliska dygdeetiker och postmodernister inom etiken, och förstås libertarianism, klassisk liberalism och socialliberalism inom politiken. Men också dagens hyllade vänstertänkare plöjer djupare i Marx gamla tankespår som om ingenting hänt sedan dess som skulle kunna sätta saker och ting i nytt ljus.

Hägglund bygger, helt i denna anda, sin argumentation för det socialistiska samhället på en distinktion mellan nödvändigt arbete och fritid, där det nödvändiga är aktiviteter vi inte har någon subjektiv behållning av, och fritiden inte är ledighet utan hela sfären av kreativt skapande och produktiv rekreation som vi utför som mål i sig. Målet för hela samhället ska vara att maximera det senare, det Hägglund kallar socialt fri tid och som han menar ger själslig frihet.

Distinktionen nödvändighet eller frihet bortser dock från att mycket av det vi företar oss, också i dagens hyggligt fria och kapitalistiska länder, är både och, inte minst de mest givande verksamheterna. Något av det viktigaste vi kan göra för vårt välbefinnande är att flytta aktiviteter in i både och-zonen. Om träning både är ett sätt att sköta vår långvariga hälsa och en aktivitet som ger behållning för stunden, kanske en tid då man dessutom kan lyssna på ett föredrag eller en roman, då är den inte varken eller utan både och. Om vi arbetar med något vi är intresserade av och tycker är givande kan vi både försörja oss, vilket är nödvändigt, och ha kul och utvecklas, vilket är själslig frihet.

Allt detta sker dessutom i interaktion med andra, både på och utanför marknaden. Det är i denna interaktion vi upptäcker formerna för mycket av vårt arbete och vad som är värdefullt. Denna upptäcktsprocess adderar ofta värde. En del av behållningen i mycket av vad vi gör ligger i att göra något som är värdefullt för andra och ett uttryckssätt för det är att de vill betala för vad vi gör. Att skriva en bok kan vara en i sig givande upplevelse, men valet av den uttrycksformen och det paket av både roliga och tråkiga uppgifter och den specifika mängd tid som krävs beror sannolikt för de flesta författare också på resultatet; att andra kan läsa det och ge respons eller bara vetskapen om att ha bidragit med att ha skapat förströelse och nöje för andra, att ha underlättat deras nödvändiga tid eller berikat deras fria tid eller både och.

Hägglund avfärdar dock sådana resonemang eftersom de inte stämmer med hans läsning av Marx. För Marx är lönearbetet ofrihet per definition och all aktivitet som innebär att någon gör vinst sker per samma definition av nödvändighet. Hägglund insisterar på denna distinktion över hundratals plågsamt utdragna sidor, där han drar den genom både Hegel och Marx mervärdeslära, trots att svaret att fritid är det enda måttet på frihet följer redan av hans egna definitioner.

Alla andra har missförstått Marx – detta är Hägglunds förklaring till att alla socialistiska experiment hittills urartat i förtryck

När Hägglund ska exemplifiera utsugningen i det kapitalistiska systemet använder han ett teoretiskt exempel om folk som bär vatten från en avlägsen brunn. Det hade onekligen varit intressantare om han förklarade exakt hur Yaleuniversitetets utsugning av det mervärde han själv producerar går till, och varför han, om det nu finns ett mervärde att hämta, inte gav ut sin bok själv istället för att gå till ett kapitalistiskt bokförlag som gjorde profit på hans bekostnad.

Samma deduktion från givna premisser följer beskrivningen av Hägglunds ”demokratiska socialism”. Om produktionsapparaten istället mätte fritid, menar han, så skulle all teknik producera värde för oss, vilket den inte kan under kapitalismen. Men det beror på på att Hägglund bestämt att värde ska mätas just så, och sedan ska hela samhället styras för att maximera en så definierad fritid.

Allt i samhället ska underordnas ett mått och samtidigt styras genom en deliberativ demokrati. Detta mått är subjektivt och utgår ifrån hur vi var och en känner, men ska mätas objektivt av en makthavare. Alla andra, också marxister, har missförstått Marx – detta är Hägglunds förklaring till att alla socialistiska experiment hittills urartat i förtryck och stagnation. Ändå är det bara att följa detta nya mått så kommer vi att bli fria och lyckliga och inte alls förtryckta och förslavade som i alla andra socialistiska försök. Hägglund har lätt att se ”motsägelser” i det kapitalistiska systemet, men är som synes inte särskilt observant på de egna.

Och det bara fortsätter. När han utvecklar tankar om själslig frihet handlar de ofta om personliga ambitioner, men det ”vi” som demokratiskt ska besluta om saker och ting är alltid unisont. Hägglund är mycket diffus över hur människor rent praktiskt ska kunna avvika från vad ”vi” beslutar i ett samhälle där ”vi” stiftar lagarna och ”vi” äger alla produktionsmedel. ”Privat” egendom ska tydligen få finnas, men den får inte köpas och säljas. Allt ska delas ut uppifrån, från det allsmäktiga ”vi”, som i sin tur ska följa Hägglunds mått på värde.

Att detta är löjligt simpla tankar döljs av att de upprepas över väldigt många sidor text. Martin Hägglund är förstås inte korkad, det är man inte om man tagit sig igenom Marx Kapitalet, men han är närmast patologiskt enkelspårig. Ingen annan har förstått. Inte ens andra marxister har förstått hur samhället ska styras, fast det verkar så enkelt. Inte ens ekonomen Thomas Piketty har förstått kapitalismens sanna funktionssätt som denna professor i komparativ litteratur.

Någonstans på vägen skulle kanske en mer intellektuellt prövande person ha stannat upp när han noterat att exempelvis inte ens pro-kapitalistiska liberaler tycks tänka att vi ska leva för att maximera profit, och kanske funderat på att om i stort sett ingen tänker som i den marxistiska modellen så kanske modellen borde ifrågasättas. Men Hägglund mässar obekymrat vidare om att vi kommer att bli befriade bara vi mäter välstånd på ett nytt sätt och avskaffar lönearbete.

Identitetspolitikens totalitära slutstation

Kombinationen med bokens första del, som argumenterar filosofiskt för vårt ändliga jordeliv som moralens grund och tillvarons mening, kan synas udda. Men den inskärper att för dagens unga anhängare är socialismen en existentiell fråga. De är besjälade av den politiska kampen och det är till den de knyter sina förhoppningar om hela samhällstillvaron och mycket av sin personlighet.

En ironi är att mycket av resonemanget i bokens första del följer en filosof som dragit diametralt motsatta slutsatser, Ayn Rand. Också Rand grundade sin filosofi på på tanken att livet på jorden är grunden för etiska värden. Därur härledde hon sin huvudsakligen aristoteliska dygdeetik och sitt förespråkande av ett fritt kapitalistiskt samhälle byggt på individuella rättigheter och ömsesidig frivillighet i sociala relationer.

För Rand var livet ett äventyr som erbjuder mängder av sätt att blomstra som människa, inte minst genom produktiva och kreativa insatser, och detta görs möjligt just under kapitalismens frivilliga samordning. Hägglunds demokratiska socialister har en liknande skattning av människans potential och produktiva förmåga, men för dem kräver varje själslig blomstring först en politisk revolution.

Per definition är ingen fri så länge lönearbete är tillåtet, och per samma definition alla är fria när lönearbetet är avskaffat och ett socialistiskt ”vi” styr hela samhällstillvaron. Detta är ännu en slutsats i vilken Hägglund lojalt följer Marx, som skrev: ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.”

Löftet om en politik som försöker garantera människor ett känslomässigt tillstånd kan låta djupsinnigt och insiktsfullt, men Martin Hägglund illustrerar att det finns en tydlig baksida.

Hägglund trycker hårt på att vårt ändliga liv innebär att vi är sårbara och känslomässigt utsatta. Han betonar också att vår själsliga existens beror av vem vi är och vill vara, och att det kommer högt upp i hierarkin för honom att vara politisk aktivist. Inte undra på när han menar att hela livets övriga blomstrande beror på den politiska transformationen. Sårbarheten och känsligheten hos Hägglund och hans gelikar gäller alltså i hög grad politiska resultat. Det innebär att politiska och filosofiska meningsmotståndare blir existentiella hot. Detta är identitetspolitikens totalitära slutstation.

Hur kan någon som läst den här boken tro att den handlar om ens något slags själslig frihet? Det här är maoism på syra.

I detta tänkande finns exempelvis förklaringen till varför bara kommunistiska partier, som utgår från det sanna allmänintresset, kan tillåtas i Hägglunds ”socialistiska demokrati”. Fel tankar om tro och samhälle hotar hela hans väsen. Hägglund förklarar pedagogiskt att om vi exempelvis ser oss som agerande i vårt eget intresse och formar en stat eller andra samarbeten utifrån ömsesidiga intressen, så är det fel per definition. Vi är sociala på fel sätt. Detta är redan i tanken ett hot mot den själsliga frihet som Hägglund förfäktar, eftersom det hotar den politiska ordning som utgör allas och inte minst hans egen själslig lycka. Liberalt tänkande kan därför inte tillåtas, och inte heller religiös tro. Sådana felaktiga tankar innebär ofrihet.

Hägglund föreslår att under hans styre ska utbildning användas för att få också oss klentrogna att inte bara tänka rätt, utan också känna rätt. Vi ska utbildas att förstå hur själsligt fria vi är i hans tänkta samhälle, så att vi kan leva upp till dess tänkta produktiva och själsliga ideal. Han förklarar också med referens till Hegel att vi ska känna oss glada över att staten med tvång inskränker vår individuella handlingsfrihet. Hur kan någon som läst den här boken tro att den handlar om ens något slags själslig frihet? Det här är maoism på syra.

Hägglund kritiserar utifrån dessa ambitioner om allas själsliga frihet liberalismens rent formella definition av frihet. Men den formella friheten i form av exempelvis äganderätt, yttrandefrihet och juridiska procedurer kan hävdas mot makten och överheten. Mot Hägglunds socialistiska ”vi” är du ingenting. Den formella friheten kan utövas varje dag på marknaden genom egna val, förvisso begränsad av andras samtycke. I Hägglunds socialistiska samhälle är alla affärstransaktioner förbjudna, ingen aktivitet får utövas för att ge vinst.

Att inte låta sitt liv och sin lycka vila i överhetens händer, utan istället ansvara för det själv, är jobbigt och på intet sätt perfekt eller någon garanti för framgång. Men det innebär att vi kan leva med den pluralism och den individuella frihet under ansvar som är nödvändig för att kunna gå sin egen väg och låta andra göra detsamma. Under en sådan frihetlig ordning behöver vi exempelvis inte vara varandras existentiella fiender för att vi har olika tro eller politisk uppfattning. Vi kan bara tycka och göra olika och leva i fred från och med varandra. Till och med Martin Hägglund verkar acceptera att folk är liberaler, socialdemokrater och religiösa så länge vi lever under kapitalismen, också han blir en bättre och mer tolerant människa av denna frihet än under sin egen definition.

Detta är en mardröm

En av förtjänsterna med This life är att den ger en förklaring till den akademiska nyvänsterns dogmatiska oförsonlighet, och att den så ofta uttrycks i känslomässiga och personliga termer. Den logiska följden av Martin Hägglunds sätt att resonera är att människor med andra politiska och filosofiska uppfattningar blir hot mot dessa personers själsliga existens och välbefinnande. Det är så identitetsvänstern tänker och känner (och de är i identitetspolitikens tidevarv dessvärre inte ensamma).

Ett av våra samtidsproblem är just detta, att människor investerar för mycket av sin personlighet och sitt varande, och särskilt sin själsliga känslighet och bräcklighet, i en specifik politisk utkomst. Ivern att vinna politiska slag går då lätt ut över värnandet av eviga värden – som respekt för andra människor och deras uppfattningar – liksom över att utvecklas på andra sätt i sitt eget liv. Politiska aktivister tenderar alltid att hysa en övertro på hur mycket gott som kan förväntas av ett rättfärdigt styre. I den marxistiska extrem Hägglund förespråkar urartar detta i ett sekulärt sätt att överlämna sig till tron på en högre och vägledande kraft.

Att en välvillig politisk överhet bättre skulle kunna tillgodose vår själsliga tillfredsställelse är varken någon vacker eller djupsinnig tanke. Det är en mardröm som redan orsakat död och elände varhelst den prövats, eftersom verkliga människor aldrig motsvarat härskarnas ideal. Alla försök att införa denna renläriga socialism har slutat med plikt att utföra nödvändigheter, där människor berövade det egna valet dessutom kommenderats att vara okritiskt och entusiastiskt lyckliga över att vara del av byggandet av det socialistiska samhället och uppnåendet av statens produktionsmål. Vare sig uppgifter eller känslor har lämnats åt den enskilde. Att locka med en sådan utopi är och förblir marxismens stora och uppenbara lögn.