Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Stig-Björn Ljunggren: V väntar ännu på att kapitalismen ska misslyckas

STIG-BJÖRN LJUNGGREN SÖKER PARTIERNAS SJÄL, DEL 3. Vänsterpartiet är benhårt övertygat om att socialismen ligger i människans natur, och att kapitalismen är dömd att misslyckas. Det är den övertygelsen som fått V att hålla ut i mer än hundra år, utan att nå ett snittstöd på mer än sex procent av väljarkåren.

Bild: GUE/NGL (CC BY-NC-ND 2.0).

Vänsterpartiets själ är socialistisk. På senare tid har socialismen förvisso kompletterats med feminism, men i grunden är Vänstern ett parti som tror på en stor mänsklig gemenskap – bara det gemena avskaffas.

Men den vänsterpartistiska själen kan också sammanfattas ännu enklare: Vänsterpartiet är socialdemokrater med mer (teoretiska) pengar.

Målet är ett klasslöst samhälle, det som ibland kallas för kommunism, där människor äger och kontrollerar de viktiga samhällsfunktionerna tillsammans. Sådant som fabriker, infrastruktur, sjukhus och skolor ska vara gemensam egendom. Detta har ibland kokat ner till att vänsterpartisterna föreställer sig en slags samhällsarkitektur där ett demokratiskt kommande dirigerar utvecklingen. Som ser till att alla samhällsinstanser organiseras för folkets bästa. Men här finns också innerst i den vänsterpartistiska själen en tro på mänsklig gemenskap som närmast påminner om religiösa föreställningar.

För vänsterpartisten är det obegripligt att väljarna inte ser detta som alla vettiga människor borde se.

Vänsterpartiet har under sina dryga 100 år pendlat mellan att vara ett ingenjörsparti med skisser över hur allt ska planeras in i minsta detalj, som när de tillbad den sovjetiska kommandoekonomin, till att hysa mer idealistiska drömmar om en utveckling mot den paradisiska jämlikheten: kommunismen eller det klasslösa samhället.

För vänsterpartiets själ säger att vi människor tjänar på att göra saker gemensamt. Om att det går att skapa ett samhälle där alla är med, eftersom alla är lika mycket värda. Det är demokratins yttersta konsekvens som vänsterpartisterna ser det.

Vänsterpartiets huvudfokus ligger på att skapa jobb åt alla. Ingen vill, egentligen, gå på bidrag, utan drivkraften för folk är att delta i samhällsgemenskapen – vara produktiv, initiativrik och social. Socialismen ligger i människans natur. Hon är samarbetsinriktad, inte konkurrensbenägen, bara hennes rätta jag får chansen att blomma.

För att folk ska ha den chansen måste de få det allmännas stöd. Vänsterpartiet uppfattar sig självt som ett parti som ger människor morötter, i kontrast till partier som enligt V bara viftar med piskor. Morötterna ska levereras av det som egentligen är förlängningen av den sociala människans inre natur – offentlig sektor. Det offentliga står i centrum för nästan all själslig aktivitet i detta parti.

Vänsterpartiet ser det ungefär så här: Genom att berätta hur ett rimligt samhälle borde fungera avslöjar man också att det nuvarande systemet är ruttet. Om dagens samhälle är felaktigt måste det naturligtvis rättas till. Hur kan vi exempelvis motivera att företag gör vinster i välfärden när pengarna behövs för att anställa fler i vården och skolan? För vänsterpartisten är det obegripligt att väljarna inte ser detta som alla vettiga människor borde se.

När det exempelvis gäller vinster i välfärden tycker ju många ungefär som Vänsterpartiet. Men de röstar inte på det. Mystiskt, tycker vänsterpartisten.

Ingen kan påstå att Vänsterpartiet alltid har sökt den mest lättförsvarade positionen i politiken.

Att de ändå står ut – de har under 100 år snittat på strax under sex procent av rösterna – beror på att de har en övertygelse om att de en vacker dag kommer att få rätt. Det vittnar om en uthållig själslig disposition. Ingen kan påstå att detta parti alltid har sökt den mest lättförsvarade positionen i politiken.

Förr hade vänsterpartisterna en tydlig bild av den kommunistiska utopi som skulle komma i stället för dagens eländiga system. Då var de också mer eller mindre ett distriktparti i en global rörelse med säte i Moskva. I dag är partiets alternativ till den kapitalistiska jämmerdalen lite grumligare.

Vänsterpartisterna tror dock på den oförvitliga svintur som brukar stå den djärve bi. Där skiljer sig vänsterpartisten från socialdemokraten, inte bara i att de föreställer sig att staten kan rekvirera ännu mer pengar till det offentliga, utan också att de tillåter sig att visionera fritt, eftersom de knappast kommer att riskera behöva bilda regering.

”Vi måste ta kamp!” som det heter i vänsterpartistisk jargong. Dagens tjyvsamhälle är dömt att misslyckas. En vacker dag. Och då jävlar!