Gör inte skolbarn till integrationspolitiska redskap
Varje skolbarn måste vara ett mål i sig själv, inte ett redskap för att hantera politiska misslyckanden. När regeringen vill inskränka det fria skolvalet som en desperat integrationspolitisk åtgärd speglar det en människosyn där medborgarna existerar för staten och inte tvärtom.
Fattigdomen fördrages med jämnmod då den delas av alla, så lyder den ökända sentens som formulerades av socialdemokraten Ernst Wigforss i en riksdagsmotion 1928. Den ringar in en av socialismens mest centrala och förödande tankefigurer: det viktiga är inte att människor ges möjlighet att förbättra sin situation, det viktiga är att alla har det lika, även om det innebär lika dåligt. Vilken typ av samhällen som växer fram ur detta synsätt har vi sett åtskilliga prov på under 1900-talet.
När regeringen nu med integrationen av invandrare som förevändning vill begränsa möjligheterna för elever att välja skola är det denna människosyn som gör sig gällande. Från Gustav Fridolins perspektiv är varje elev inte ett mål i sig, utan tvärtom ett redskap för politiska mål.
Som i så många andra fall är det kommunerna som skall tvingas hantera den havererade statliga politiken. Kommunerna skall således enligt det nya lagförslaget åläggas att motverka segregation, ända ned på klassrumsnivå. Även friskolor skall åläggas kravet på “allsidig social sammansättning”.
Som i så många andra fall är det kommunerna som skall tvingas hantera den havererade statliga politiken.
Tanken är att integrationen skall underlättas genom att ambitiösa och skötsamma elever skall spridas ut för att bidra till studiero och goda föredömen. Tanken har prövats förut. Då handlade det om att skötsamma flickor skulle placeras mellan stökiga pojkar, som ett slags dämpning. Fenomenet kallas ”kuddflickor” och hade kanske en viss positiv inverkan på de stökiga pojkarna. För flickorna var det naturligtvis en katastrof.
Framför allt är det helt orimligt att elever skall användas som redskap för politiska syften. Det är inte de skötsamma flickornas ansvar att styra upp stökiga pojkars beteende i klassrummen. Lika lite är det ambitiösa skolelevers ansvar att lösa de integrationsproblem som politiken har skapat.
Politiken är ett svek både mot de skolelever som reduceras till integrationspolitiska redskap och gentemot de invandrade barn och ungdomar som strävar efter att bli en del av det svenska samhället, eftersom det bygger på föreställningen om att behoven och förutsättningarna hos dessa grupper skulle vara identiska och därför bäst hanteras i samma klassrum på samma skolor.
Politiken är ett svek både mot de skolelever som reduceras till integrationspolitiska redskap och gentemot de invandrade barn och ungdomar som strävar efter att bli en del av det svenska samhället.
Dagens skolvalssystem är inte perfekt, men det är åtminstone bättre än hur det såg ut tidigare när elever var hänvisade till den skola som låg närmast bostaden. I dag kan en ambitiös elev från ett så kallat utsatt område välja att gå i skolan på annan plats. Det gick inte i det tidigare systemet.
Möjligheten att välja skola är ett slags politiskt självförsvar på det privata planet. Därför är det inte särskilt konstigt att politiker på den auktoritära vänsterkanten gör sitt yttersta för att inskränka möjligheterna att välja en annan skola än den som den politiska makten har anvisat. Integrationspolitiken blir därmed en förevändning för att dra tillbaka denna möjlighet.
Enskilda barn görs till bondeoffer i ett utbildningspolitiskt schackspel.
Den svenska integrationspolitiken har varit kontraproduktiv i decennier. De senaste årens stora invandring har gjort situationen akut. Att de ansvariga politikerna klår sina huvuden i desperation är således inte konstigt, men inte heller någon ursäkt för att försämra övriga samhällsområden. Integration av invandrare kan inte vara det överordnade målet för all offentlig verksamhet.
Framför allt kan det inte vara enskilda skolelevers ansvar att hantera politiska misslyckanden. Det är inte den som är ambitiös och skötsam som skall anpassas. Att skapa goda förutsättningar för så många som möjligt att tillägna sig en god utbildning och bli en del av det svenska samhället är helt avgörande för hur vårt land skall utvecklas framöver, men det motiverar inte att enskilda barn görs till bondeoffer i ett utbildningspolitiskt schackspel.