Gräset är grönare för den som lider av kronisk smärta

Andreas Thörn är förlamad, rullstolsbunden och lider av kronisk smärta. För att slippa tunga smärtstillande läkemedel började han odla cannabis. Det fungerade och han slapp smärtan för ett tag. Sedan kom rättsväsendet honom på spåret. I måndags dömdes han i högsta domstolen för ringa narkotikabrott.

Denna berättelse visar på ett antal absurda sakerna med det svenska förbudet mot cannabis.

Till att börja med: Cannabis är ofta det mildare alternativet. För den som behöver smärtstillande står valet ofta mellan det och beroendeframkallande opiater, och i rekreationssyfte är alternativen normalt alkohol, möjligen tyngre former av narkotika. Att alkohol, som både är mer beroendeframkallande och mer dödligt än cannabis, är lagligt medan cannabis är förbjudet speglar inte hur verkligheten ser ut.

Innan någon entusiastisk paternalist får för sig att lösa situationen med ett alkoholförbud: Nästa absurditet är att cannabisförbudet uppenbarligen inte uppnår sitt mål. Precis som Sverige varken är fritt från fortkörare eller minderåriga som köper alkohol, har inte heller förbudet mot cannabis hindrat konsumtionen av det.

För det tredje hinner det svenska rättsväsendet knappt med grova våldsbrott. Att då lägga dyrbara resurser på lagbrott som varken är våldsamma eller över huvud taget har något offer, är en skev prioritering. Ännu mer skevt blir det om man tittar på Brås siffror. 53 procent av alla narkotikabrott personuppklaras, att jämföra med 11 procent för misshandel, 11 procent för rån och 11 procent för våldtäkt och sexualbrott.

Cannabisförbudet orsakas av samma problem som präglar större delen av all politik: Viljan till makt.

För det fjärde vill Sverige gärna framstå som ett land som bryr sig om sina medborgare. Samtidigt tillåter vårt rättssystem att en person som lider av kronisk smärta och helt enkelt försöker bli fri från den utan att skada någon annan, döms i fängelse. Det rimmar illa.

Det femte, och allra viktigaste, problemet med svensk narkotikalagstiftning är att den trampar på människors rättigheter. Man kan tycka vad man vill om cannabis, det ger en inte rätten att hindra andra från att bruka det. Framför allt inte när det i praktiken innebär att de tvingar en person som Andreas Thörn att välja ett starkt beroendeframkallande morfinläkemedel, vilket var vad hans läkare erbjöd, framför cannabis. Den som vill leva i ett fritt samhälle måste acceptera att vuxna människor fattar den sortens beslut om sina egna liv.

Hittills har inget av dessa argument bitit på dem som förespråkar ett förbud. Varför inte, kan man undra? Frihetsargumentet brukar förstås sällan vinna gehör inom partipolitiken, men krissituationen i rättsväsendet är en fråga som glöder på varje partis skrivbord. Sverigebilden betyder bevisligen mycket för somliga politiker, och skademinimering är en återkommande princip.

Det finns dock något som är viktigare för politikerna än allt detta. Cannabisförbudet orsakas av samma problem som präglar större delen av all politik: Viljan till makt. Eller kanske snarare rädslan att förlora makten. Den som vill ha möjlighet att styra över andras liv kan inte göra eftergifter, för förlorad kontroll är svår att återfå. Och den som inte litar på vanliga människors förmåga att fatta bra beslut, kommer reflexmässigt att vända sig emot varje utökad frihet – det känns helt enkelt tryggare att själv fatta det beslut man själv föredrar.

Som så många gånger annars är roten till problemet en och samma sak: De som bestämmer har inget förtroende för att deras väljare kan hantera valfrihet.