Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: Politikerföraktet beror på väljarförakt

”Politikerföraktet” är en vanlig förklaring till den populistiska vågen i västvärlden. Men vem är det egentligen som föraktar vem? En majoritet av politikerna tror inte ens att väljarna skulle klara av att få bestämma över sina egna kroppar – än mindre sina plånböcker.

Kalla dig antietablissemang och din lycka är gjord. Att döma av de senaste årens val och opinionsmätningar är det genom att profilera sig som icke-politiker, eller åtminstone en person från politikens periferi, som man vinner framgång: Sverigedemokraterna, Donald Trump, Bernie Sanders, Jeremy Corbyn.

Slentrianförklaringen är politikerförakt. Men vem är det egentligen som föraktar vem? Långt innan politikerförakt blev ett modeord, gjorde politikerna genom sina beslut tydligt att de har allt annat än höga tankar om väljarna.

Till exempel är sedan 2016 tre månader av föräldraförsäkringen öronmärkta åt vardera föräldern. En ohelig allians av rödgröna och folkpartister studerade statistiken, noterade att män tar ut mindre föräldraledighet än kvinnor, och drog slutsatsen att detta måste vara mot kvinnornas vilja.

Tack för omtanken, men kvinnor är fullt kapabla att fatta egna, informerade beslut om sitt föräldraskap. De är till och med kapabla att förstå att dessa beslut kan påverka deras karriär och framtida inkomst. Och män i allmänhet tvingar inte sina barns mamma att vara föräldraledig mot hennes vilja, tro det eller ej.

Män i allmänhet tvingar inte sina barns mamma att vara föräldraledig mot hennes vilja, tro det eller ej.

Ett annat exempel är folkhälsan. För en månad sedan blev det förbjudet att sälja klickcigaretter i Sverige, och om tre år går vanliga mentolcigaretter samma väg. Enligt folkhälsominister Gabriel Wikström (S) handlade det om att ”möjliggöra för alla människor att leva långa och friska liv”.

Som om människor bara lever ohälsosamt för att folkhälsomyndigheten inte gjort något åt det. Som om gemene man saknar alla former av motståndskraft mot den mentoldoftande cigarettens lockelse. Som om vi helt enkelt inte kan tillåtas göra våra egna avvägningar mellan ett långt liv och ett gott liv.

Av samma orsaker får öl och rosévin bara säljas ljummet, och absolut inte på lördagskvällar eller söndagar. Narkotika är förbjuden även i sina mildaste former, och inget parti driver på för att ändra det. En utredning pågår för att hindra snabbköp från att sälja alkoglass – för vem vet vilken katastrof som kan inträffa om vuxna människor får fortsätta köpa femprocentig isglass utanför Systembolaget?

Vi anses inte heller vara kompetenta att ansvara för våra egna plånböcker. Den som tjänar 30 000 kronor i månaden får bara behålla 47 procent av vad han eller hon tjänat ihop.

En slipad, medietränad politikerkår talar vackert om frigörelse och självbestämmanderätt, för att sedan konfiskera väljarnas pengar och försöka kontrollera deras livsstil.

Pengarna som tas ifrån oss spenderas i hög grad på pensioner, sjukförsäkringar och andra typer av skyddsnät. Syftet är gott, att människor ska kunna klara sig även när de blir gamla och sjuka. Men underförstått säger det något annat: Att politikerna inte tror att vi skulle spara till vår pension och försäkra oss mot sjukdom om vi fick behålla våra pengar själva, så att de måste göra det åt oss.

Att de anser sig vara bättre lämpade att spendera väljarnas pengar än väljarna själva.

Och nej, det handlar inte om att följa folkviljan heller. Hela 76 procent av väljarna ville få bestämma över sin egen föräldraledighet. Till och med bland de rödgröna ville sex av tio slippa kvoteringen. Det hindrade inte riksdagen från att tvångskvotera.

Kanske är politikerföraktet inte så mycket förakt som aversion. En slipad, medietränad politikerkår talar vackert om frigörelse och självbestämmanderätt, för att sedan konfiskera väljarnas pengar och försöka kontrollera deras livsstil. Är det då verkligen så konstigt att fler och fler väljare slutar lita på politiker?

Förtroendekrisen i politiken handlar i grunden inte om att väljarna saknar tilltro till politikerna. Det handlar om att politikerna inte har något förtroende för väljarna.