Grotesco förvränger flyktingkrisen till Löfvens fördel

”Ingen dokumentär, inget undersökande reportage, har kunnat tydliggöra vad humorgruppen Grotesco gör på en halvtimme” berömmer Jonas Gardell i Expressen. Kulturchefen på samma tidning Jens Liljestrand är lika stormförtjust: ”…bland det bästa jag sett på svensk tv. Någonsin.” I Dagens Nyheter är det Niklas Wahlöf som står för rosandet: ”…inget annat än ett mästerverk”.

”Ett långt och rasande skickligt skrivet kärleksbrev till en gammal, svensk och kär satirtradition” utropar Markus Larsson i Aftonbladet och fortsätter berömma en ”uppvisning där humorkollektivet slipar knivarna och strimlar samtiden”. TV-dags Kjell Häglund är lika lyrisk: ”Bland det bästa i svensk humor-tv nånsin.”

Kulturjournalister och ledarskribenter, tv-kritiker och opinionsbildare – alla är de överens om att det var något fantastiskt som skedde i lördags kväll när satirgruppen Grotesco i musikalform tog sig an flyktingkrisen 2015. Och inte bara recensenterna faller på knä. Till och med de politiker som karikeras är imponerande. Kort sagt – hela det offentliga Sverige har skramlat bössorna fulla med lovord till Grotesco. Det är alltså något som är väldigt konstigt här.

Hela det offentliga Sverige har skramlat bössorna fulla med lovord till Grotesco. Det är alltså något som är väldigt konstigt här.

De flesta har väl redan sett programmet. I ett drygt halvdussin tonsatta nummer får vi ta del av svensk historia under ett halvår i mitten av 2010-talet. Vi börjar i riksdagen i juni 2015 och slutar med att regeringen efter en tårfylld presskonferens stänger gränserna i november samma år.

Med en slot i SVT en lördagskväll och massor med beröm i både sociala och vanliga medier är det inte långsökt att tänka sig att Grotescos version av vad som hände 2015 kommer sätta sig i det allmänna medvetandet. Men vad är det egentligen för historia de berättar?

2015 var året då svensk offentlighet gick från att brännmärka blotta antydningar om att asylmottagningen kunde ha en gräns som protonazism till att unisont omfamna den största inskränkningen i migrationspolitiken på en generation. På några få höstveckor övergavs sedan decennier uppskottade moraliska och politiska försvarslinjer.

Det har alltså funnits en del att hantera.

Grotesco har nämligen ganska mycket fel och det är fascinerande att så få förstår det. Eller låtsas om det.

Många är nog besvärade av att ens påminnas om eländet. Hela det svenska etablissemangets trovärdighet skrevs i ett enda penndrag ner avsevärt. Därför är det inte förvånande att revisionistiska dimmor redan börjat blåsas över de där tunga höstmånaderna.

Striden om historieskrivningen är nämligen redan i full gång. Därför är Grotescos satir inte bara humor. Den är brännande dagspolitik. Men kanske inte på det sätt som upphovsmännen avsåg.

Generationer av statsvetare kommer ägna sina karriärer åt att skriva den slutgiltiga historien om den svenska migrationspolitikens kollaps 2015. Men där är vi inte ännu. Nu står kampen om skrivningen av närtidshistorien. Om hur 2015 kan användas i dagens läge, på ledar- och kultursidor de närmaste åren. Och framför allt – i valet 2018. Det är många karriärer och egon som behöver räddas.

Att med allvarlig blick analysera humor innebär alltid en risk att för att anklagas för att sakna sådan. Men fyndigheten gör inte de översvallande reaktionerna på Grotescoverket mindre intressanta. För oavsett hur bra det svängde, hur bra Henrik Dorsin satte Stefan Löfvens dialekt och hur kluriga rimmen var, var bilden av svensk politik inte särskilt rimlig. Grotesco har nämligen ganska mycket fel och det är fascinerande att så få förstår det. Eller låtsas om det.

Migrationsdebatten konstrueras som något principiellt och djupt ideologiskt, när den i själva verket aldrig har varit så utanför sociala medier och tidningarnas ledarsidor.

Den roliga halvtimmen startar alltså i Sveriges riksdag en dag i juni 2015. Moderaternas Hanif Bali bjuder upp till rapbattle, en utmaning som antas av Sverigedemokraternas Paula Bieler och statsminister Stefan Löfven, som krossar motståndet med ett brandtal för Sveriges ställning som humanitär stormakt. Men är det verkligen en rimlig bild av svensk politik alldeles före den stora flyktingkrisen? Från den verkliga riksdagsdebatt den dagen är Bali och Bieler ganska väl återgivna (i den mån det går att göra en 25 sekunders humorrap av riksdagsanföranden), men Stefan Löfven fanns ju inte på plats. De som tog replikerna mot SD-Bieler var Bali och andra allianspolitiker. Socialdemokraterna representerades av den ganska anonyma ledamoten Annelie Karlsson, som på Hanif Balis anklagelse att socialdemokraterna inte ville att Sverige skulle vara ett invandringsland svarade:  ”Det är helt sant om din uppfattning är att ett invandringsland är att man har ett B-lag på arbetsmarknaden där människor konkurrerar med låga löner.”

Inte så mycket tal om humanitära stormaktsambitioner alltså.

Resten av debatten handlade om etableringslotsar, bostadsbyggande och SFI-undervisningen. Socialdemokratiska brandtal om öppenhet och fri invandring saknas såklart i protokollet. För sådana har ju aldrig funnits när det kommit till konkret politik. I stället är Annelie Karlsson hållning ganska typiskt för partiet. Gärna invandring, men först och främst den svenska modellen.

Satirgrupper kan förstås inte förväntas skriva roliga hiphop-parodier om sådana debatter, men exemplet är ändå bestickande för det visar hur migrationsdebatten i satirens form återigen konstrueras som något principiellt och djupt ideologiskt, när den i själva verket aldrig har varit så utanför sociala medier och tidningarnas ledarsidor. Det har aldrig varit fråga om ett återuppförande av andra världskriget där gott stått mot ont. Den reella diskussionen om svensk flyktingmottagning har förts i decennier, och konsensus har makligt vaggat kring en pragmatisk mittpunkt.

Och Stefan Löfven har knappast brottats med sin egen idealism framför spegeln på Rosenbad.

Under resten av programmet skildras Stefan Löfven väg till stängda gränser som ett sätt att ”vända kappan efter vinden” som det stunsiga avslutningsnumret heter. Det är en ganska bisarr skildring av statsministerns politiska gärning. Mycket kan sägas om honom, men opportunist är han knappast. Och han har knappast brottats med sin egen idealism framför spegeln på Rosenbad. Med sin betongstarka förankring i LO har Stefan Löfven den svenska modellen i blodet, både när det gäller regler på arbetsmarknaden och hur lönebildningen går till. På samma sätt sitter det i hans ryggmärg vad som krävs för att upprätthålla den svenska välfärdsstaten. Stefan Löfven vet att inga skattehöjningar i världen räcker till om Sverige med samma klena integrationsresultat skulle fortsatt bära massiva flyktingströmmar.

Statsministern är alltså mycket långt från Grotescos kappvändare som lät sig fångas av tillfälliga vindar senhösten 2015. Tvärtom, det var just då han slutade ett opportunistiskt experiment han ärvt som varken han eller Socialdemokraterna varit särskilt bekväma med.

Historiskt är det borgerliga regeringen som stått för öppningar och liberaliseringar av migrationspolitiken. Skillnaden i praktisk policy har inte varit särskilt stor, men både flyktingmottagningen och beviljade uppehållstillstånd brukar generellt vara betydligt högre när högern styr Sverige. (Under Alliansregeringens tid beviljades ungefär dubbelt så många uppehållstillstånd årligen jämfört med snittet under socialdemokraternas maktinnehav dessförinnan.)

Att regeringens omvändning tvingandes fram av externa opinionskrafter är något som socialdemokraternas spinndoktorer annars gärna underblåser.

Socialdemokraterna är ett parti som genuint värnar den svenska särarten. Den är ju faktiskt till stora delar partiets eget verk. Visst är arbetarrörelsen öppen för solidaritet över gränserna och influenser utifrån. Men några tusen exilflyktingar från diktaturens Chile är en sak; att år efter år ta emot hundratusentals flyktingar är något annat. Det finns varken i socialdemokraternas teori eller praktik något utrymme för migration i den skalan, för det skulle leda till att såväl deras version av välfärdsstaten som den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle braka samman.

Lika märkligt är det att låtsas som en i grunden idealistisk vänstern hösten 2015 blev förförd av mörka, nationalistiska locktoner från Jimmie Åkesson, i Grotescovärlden dessutom ackompanjerad av Ebba Bush Thor och Anna Kinberg Batra. Det är en historieskrivning som är värdig Aftonbladets Ledarsida. Politisk nationalism spelar mycket liten roll i svensk politik utanför Sverigedemokraternas led och att låtsas som att sådana strömningar bidrog till regeringens omsvängning är ganska långsökt.

Det är alltså en orimlig bild. Men den är välbekant. Att regeringens omvändning tvingandes fram av externa opinionskrafter är något som socialdemokraternas spinndoktorer annars gärna underblåser. Den versionen av historien tillåter nämligen socialdemokraterna att både äta kakan och ha den kvar. De kan locka väljare från SD med hjälp av en invandringskritisk praktik och samtidigt undgå de anklagelser om grumliga vatten eller öppen rasism som brukar hagla över borgerliga politiker som agerar likadant, eftersom ”alla vet” att socialdemokraterna tvingats vända under galgen. Eftersom Göteborgs-Postens ledarsida och Hanif Balis twitterkonto förlett massorna hade Löfvens regering inget val.

Striden om vad som egentligen hände 2015 är i full gång. Grotesco är en del av den.

En annan invändning mot satirikernas historieskrivning är den om ett från början öppet och generöst folk tvärvände under hösten 2015. I själva verket är opinionen kring invandringen relativt trögrörlig i Sverige. Vi blev under en lång rad år långsamt mer liberalt inställda till flyktingmottagning, en utveckling som enligt SOM-undersökningen också fortsatte under 2015. Däremot förändrades opinionen ganska kraftigt till 2016 års undersökning, men det finns i dag inget historiskt rekordhögt flyktingmotstånd. Siffrorna är tillbaka på den nivå de låg på under första halvan av 2000-talet, när en annan socialdemokratisk statsminister höll gränsen stängd.

Talet om att ”Hela Sverige skramlar” var också i mycket en medieprodukt som inte riktigt hade bäring på människors beteende. Visst ökade benägenheten att skänka pengar under 2015, men det är inget speciellt för just det året. Enligt Frivillighetsorganisationernas Insamlingsråd ökade bidragen till deras medlemsorganisationer med 14 procent under 2015, det var ingen rekordökning och snittet för de femårsperioden 2011–2015 är en ökning med tolv procent varje år. Sverige skramlade alltså ganska bra, men inte på några exceptionella nivåer.

Striden om vad som egentligen hände 2015 är i full gång. Grotesco är en del av den.

Varför vill vi så gärna blotta just den här versionen av flyktingkrisen?

I kommentarerna efter Grotescos musikalsuccé har det talats mycket om att deras humor blottat ett offentligt hyckleri. Kanske är det så. Men är det inte lite konstigt att så många mäktiga opinionsbildare verkar gilla det? Vill de verkligen bli avslöjande med byxorna nere? Varför vill vi så gärna blotta just den här versionen av flyktingkrisen? Är det för att den är betydligt lättare att leva med än den verkliga sanningen? Det vill säga den att flyktingfrågan alltid skavt den svenska folksjälen. Att vi inte behöver någon nationalistisk fantom för att välja den mörka vägen. Eller att vi inte ens tycker att det är särskilt mörkt i fantomens katakomber? Kanske är vi alla på flykt undan ljuset?

Slaget om flyktingfrågan är över för den här gången. Vi kan förvänta oss att kriget om den svenska självbilden kommer fortsätta. Risken är Grotescos satir blir en del i det. Kanske som början på ett nytt offentligt hyckleri – lika falskt och skenheligt som det förra.