Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lars Anders Johansson: Paradispappren och medielogiken

Att SVT blåser upp de så kallade paradispappren till orimliga proportioner säger något om journalistikens villkor: ett medieföretag har helt enkelt inte råd att avsätta ett stort antal journalister till ett omfattande grävjobb utan att det kommer ut någonting användbart. Blir resultatet magert återstår att blåsa upp det till orimliga proportioner.

Min socialistiska vän och jag är inte överens om mycket, åtminstone inte när det kommer till politiska frågor. Särskilt inte när det kommer till skattepolitik. Det jag ser som hot och tvång ser hon som solidaritet och gemenskap. När jag vill att medborgarna skall skyddas från statens maktfullkomlighet och godtycke vill hon att staten skall skydda dem från marknadens konkurrens och osäkerhet.

När jag vill att skatterna ska vara så låga som möjligt för att människor har rätt till frukten av sitt eget arbete vill hon att de skall vara höga för att finansiera det som vi genom staten äger gemensamt.

En sak kunde vi dock enas om. Drevet mot Leif Östling och de andra som skatteplanerat är löjligt, det ansåg också min socialistvän:

– Är man missnöjd med den rådande lagstiftningen skall man driva på för att lagarna ändras, inte klandra den som följer lagen. Man är ju dum i huvudet om man betalar mer skatt än vad man måste.

Visst är det få som har en privatekonomi som medger att de kan placera så mycket pengar i bolag utomlands som Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling har gjort. Å andra sidan är det få som betalat in så mycket skatt till statskassan som han heller. Alla är överens om att det inte finns något olagligt i att placera pengar i utländska bolag. Det är ännu svårare att se att det skulle finnas något omoraliskt i agerandet.

Alla är överens om att det inte finns något olagligt i att placera pengar i utländska bolag. Det är ännu svårare att se att det skulle finnas något omoraliskt i agerandet.

Skulle Östling få för sig att plocka ut pengarna ur sina bolag skulle han skatta för det i Sverige. Han har med andra ord inte smitit från beskattning utan skjutit upp den. Pengarna i bolagen är dessutom investerade på marknaden. De gör nytta i ekonomin, inte bara som Östlings kapitalplaceringar. Menar verkligen de som nu orerar om skattemoral att det vore mer moraliskt om han plockade ut pengarna ur bolaget och köpte en yacht för dem?

Menar verkligen de som nu orerar om skattemoral att det vore mer moraliskt om han plockade ut pengarna ur bolaget och köpte en yacht för dem?

Alla skatteplanerar utifrån sina förutsättningar. Ingen betalar mer i skatt än vad de verkligen måste. Det blir särskilt uppenbart när man tittar på dem som haft allra högst tonläge i diskussionerna om skattemoral. Artisterna Timbuktu och Eva Dahlgren och socialdemokratiska politiker som utrikesminister Margot Wallström har lyfts fram som exempel.

Det finns inget moraliskt i att betala in mer skatt än man måste. Så länge man håller sig till rådande lagstiftning är det snarare moraliskt att ta ansvar för sin egen ekonomi. Att finansministern pekar finger mot medborgare som följer regelverket är mest genant för henne själv. Är finansministern missnöjd med regelverket är det upp till henne att försöka ändra på det, inte att klandra de medborgare som följer det.

Ett medieföretag har helt enkelt inte råd att avsätta ett stort antal journalister att ägna sig åt ett grävjobb utan att det kommer ut något användbart i den andra änden.

Om det inte återstår något riktigt uppseendeväckande avslöjande, som inkluderar lagbrott, tyder det mesta på att den stora granskningen av de så kallade ”paradispappren” inte blev stort mer än en tummetott.

Att Sveriges Television försöker göra en hel hönsgård av några fjädrar säger dock något om journalistikens villkor: Ett medieföretag har helt enkelt inte råd att avsätta ett stort antal journalister att ägna sig åt ett grävjobb utan att det kommer ut något användbart i den andra änden.

Blir resultatet magert återstår helt enkelt att blåsa upp det till orimliga proportioner. Att sedan arbetarrörelsens opinionsbildningsmaskineri hakar på är inte att förvåna. Valrörelsen har börjat.