Har Sverige en röd linje i EU?

Den tidigare linjen – inga ovillkorade bidrag – hade inte en chans. Efter flera dagars påtryckningar i Bryssel kom statsminister Stefan Löfvén att acceptera stora delar av det utgiftspaket som EU-kommissionen föreslog i maj. Hur detta ska omsättas i praktiken kommer bli föremål för fortsatta förhandlingar, men det torde stå klart att en stor del, närmare 4 000 miljarder svenska kronor, kommer utgöras av just sådana bidrag. Återigen visar Sverige prov på sin oförmåga att dra röda linjer i ett EU-samarbete i enorm förändring. 

Tongångarna har varit hårdare än på länge mellan stats- och regeringsföreträdarna. Mer än någonsin står också på spel. Franska president Macrons tidigare EU-minister, nu toppnamn för hans parti En Marche i EU-parlamentet, Nathalie Loiseau, twittrade under förhandlingarna tämligen oförblommerat ut att de länder som ställt sig skeptiska till förslaget, de frugala, var osolidariska snyltare. Oklart på exakt vilken kaka, då länderna förväntas vara de som bidrar mest. 

Skepsisen är riktad mot han och andras grundläggande omdaning av unionens roll som ligger insprängda i paketet

Frankrikes president Macron sägs ha korat Nederländerna till unionens nya britter, då premiärminister Rutte fört fram krav på att ekonomisk stöd ska kunna villkoras och stoppas. Presidenten med minister verkar inte ha reflekterat särskilt mycket över det faktum att Storbritannien helt valt att överge unionen, och att den utbredda skepsis han möter inte handlar om pengar. Den är riktad mot han och andras grundläggande omdaning av unionens roll som ligger insprängda i paketet. 

För att illustrera detta krävs ett återvändande till det europeiska samarbetets grundval: Handel, öppna ekonomier och institutionell konkurrens som ett sätt att låta politiska konflikter ersättas av produktivt och välståndsbyggande samarbete. Konfliktsökande statsmän hindras effektivt av att befolkningen knyter ömsesidigt gynnande band med sina grannar – ekonomi slår politik. 

Tanken är inte ny. Frédéric Bastiat formulerade den elegant i mitten på 1800-talet som att ”Om varor inte korsar gränser, kommer soldater göra det”. När han och britten Richard Cobden lade grunden till de första frihandelsavtalen i Europa, och senare den europeiska frihandelsunionen, var det med den uttalade ambitionen att minska de politiska spänningarna och förbrödra folken. 

Frihandeln i Europa bröt samman kring sekelskiftet 1900, och Europa plågades av ett halvt sekel av krig innan den återkom. De politiska visioner som EU-kommissionen driver fram i dag är dessvärre inte ens avlägsna släktingar till vad som gjort europa fredligt, rikt och välmående. Snarare är ingreppen det rakt motsatta. Politiken har tagit överhanden och handeln försvunnit ur sikte.

Den uppenbara kritiken mot det nya paketet är ekonomiskt. EU har i dagsläget en årlig budget på drygt 1500 miljarder kronor – runt en och en halv svensk statsbudget. Det överenskomna paketet landade på knappt 8000 ytterligare miljarder, eller knappt åtta svenska statsbudgetar, i utgifter i närtid. Modesta beräkningar pekar på att nettoresultatet av programmet skulle innebära en transferering på 100 miljarder (!) från Sverige till de europeiska länder med lägst produktivitet och sämst ekonomisk politik. Det vore att ge alkoholisten mer att dricka, i stället för att sätta honom på torken, dessutom med ännu lägre räntor än tidigare. 

Kommissionen har argumenterat utifrån positionen att det här finns en gratis lunch att hämta.

Kommissionen har argumenterat utifrån positionen att det här finns en gratis lunch att hämta –  ”kommissionen kan använda sin goda kreditvärdighet och låna 750 miljarder euro på finansmarknaderna” skriver man i förslaget. Det är en obegriplig logik. Inte nog med att unionen i 30 år ska avsätta pengar till ränta och amorteringar, tacksamt nog först efter 2028. Valet att täcka upp för högriskländerna sätter marknadskrafterna helt ur spel. Det ska vara billigare för effektiva länder att låna pengar, och stigande räntor ska driva på för reformer. 

Vad ska man då använda detta enorma paket till? Trots att det handlar om en av de största offentliga utgiftsökningen i fredstid i Europa, verkar syftet till stor del vara en ren konstgjord stimulans genom konsumtion. EU-kommissionen har argumenterat mot bakgrund av vaga visioner om att öka investeringarna i Europa i kölvattnet av den ekonomiska nedgången. Detta ska dock ske genom investeringsstöd om 3 000 miljarder kronor, och utifrån hur EU-stöd verkat historiskt kommer de storföretag som har bäst representation i Bryssel dra vinstlotterna. Till stor del ska pengarna också gå till anslagsökningar för sammanhållning och jordbruk – den gamla vanliga bidragskarusellen alltså. 

Till stor del ska pengarna också gå till anslagsökningar för sammanhållning och jordbruk – den gamla vanliga bidragskarusellen alltså. 

Fördelningsnyckeln som kommissionen föreslagit är märkligt nog inte kopplad till coronapandemin. I stället för sjukdomsrelaterade kostnader, har man valt att fokusera på allmän ekonomisk standard som urvalskriterier, exempelvis ungdomsarbetslösheten och ländernas relativa välstånd. Det visar sig att de länder som haft låg produktivitet och dålig ekonomi innan krisen, också har det efter den, varför rika och välskötta länder drar på sig skuld åt andra. Programmet är inte annat än ett gigantiskt utgiftspaket för länder som inte förmår att genomföra ekonomiska reformer. 

Mer intressant än de hissnande summorna i pågående förhandlingarna, är de institutionella förändringar som paketet innehåller. Kommissionens förslag, som Sverige nu ser ut att acceptera, kan med rätta beskrivas som en trojansk häst, då det förutsätter åtminstone tre grundläggande institutionella ändringar.

För det första vill man röra sig bort från subsidiaritetsprincipen som bärande idé. Ambitionen för unionens har länge varit att verksamheten ska rikta in sig på gränsöverskridande frågor. Regionalfonderna och jordbruksstödet har kritiserats för att i strid med principen fylla strikt inhemska syften, men i de flesta fall stannar nationella frågor på medlemsstaterna. Det nya coronastödet har i stället det öppna syftet att ersätta sådan verksamhet som medlemsstaterna själva kan ordna på nationell eller ännu lägre nivå. Som exempel kan tas förslaget om en arbetslöshetsåterförsäkringslösning, lokala utbildningssatsningar och större gemensam arbetsmarknadspolitik.

För det andra vill kommissionen inrätta en unionsskuld, det vill säga en överstatlig statsskuld. Detta är i dag inte möjligt, utan organisationen finansierar verksamheten fullt ut löpande. Det är oklart om detta ens ryms inom dagens fördrag och för Sveriges del är detta helt ny konstitutionell terräng. Skulden ger i framtiden en helt annan möjlighet att agera även när staterna inte vill skjuta till pengar, och skulle innebära kraftiga federala steg.

Sist, och absolut störst, är förslaget att ge unionen beskattningsrätt, vilket Smedjan skrivit om tidigare. Bolagsskatter, klimattullar, koldioxidavgifter och olika digitala skatter ingår i kommissionens finansieringsförslag. Man föreslår alltså att unionen tar upp lån som återbetalas med en skatt man inte har rätt att ta ut. 

Oavsett var man tycker om förslagen i sak, har på punkt efter punkt nya befogenheter godtagits.

Sverige har tidigare ställt sig tydligt avfärdande till dessa institutionella förändringar. Hur fast detta motstånd är kan dock diskuteras. Den sociala pelaren var länge otänkbar. Ett gemensamt försvarssamarbete stred mot den svenska neutraliteten. Att fylla igen den brittiska avgiften med minskade rabatter skulle minsann inte komma på fråga. Oavsett var man tycker om förslagen i sak, har på punkt efter punkt nya befogenheter godtagits.

Europeiska unionen har under längre tid alltmer kommit att glömma Bastiats grundläggande insikt. Det är inte politiken och diplomatin som upprätthåller fred, tillväxt och säkerhet. Det är det stora utbytet av varor, tjänster och människor. Handeln och konkurrensen måste ges långsiktiga förutsättningar, snarare än de stater som kontinuerligt lever över sina tillgångar. Sänkta skatter, frihandelsavtal och avregleringar borde prioriteras upp i coronans kölvatten – inte en återgång till stelbenta regelverk.

Sverige behöver en röd linje.

Sverige behöver en röd linje. En grundläggande inställning att ett samarbete som avviker för långt från det frihandels- och fredsprojekt som samarbetet kretsat kring under sin snart 70-åriga historia kräver en omprövning. Att ha gått med på en typ av samarbete utgör ingen garanti för att acceptera framtida förändringar av detta samarbetes grundläggande syfte och verktyg. 

Finns inte denna linje, där landet är berett att lämna bordet, utgör debaclet i Bryssel bara ytterligare ett utdraget späkande tills dess Macron får ett ja.