Hellre Hungerspelen än Hemsöborna?

Vad är syftet med skolans läroböcker? De flesta skulle nog tycka att frågan är korkad, därför att svaret är så självklart: att förmedla kunskaper. Är man bekant med Skolverkets verksamhet inser man dock att det inte är fullt så enkelt. Som lärare på universitetet för blivande gymnasielärare, roade jag mig härom kvällen med att titta på vad man på Skolverket på sistone skrivit om just mitt ämne: litteraturundervisning.

I en ”modul” från slutet av december 2019 sade man sig vilja belysa ”bredden i det litteraturdidaktiska forskningsfältet”. Modulen som är avsedd att ge lärare råd och tips, inleds med en uppsats som har som syfte att få svenskläraren att ”reflektera över vad som styr ditt eget val av skönlitterära texter att läsa och arbeta med tillsammans med eleverna”.

Uppsatsen öppnar starkt med att höja ett varningens finger för de lärare som ”oreflekterat accepterar ett visst litteratururval som riktigt och bra, snarare än som socialt konstruerat”. Ett exempel anförs: August Strindbergs verk. Den lärare som anser att dylikt borde läsas på gymnasiet ”kan sägas agera under en symbolisk makt”.

Men inte bara Strindberg bör undvikas utan även läroböcker i litteraturhistoria. Dock av samma anledning. Även de sistnämnda ger nämligen, har ”forskningen” visat, ofta uttryck för ”traditionen och traderingens genomslagskraft. Innehåll i läroböcker och historieöversikter förs nämligen vidare utan närmare diskussion och mångfalden uteblir”.

Det finns anledning att stanna upp här. Vad är det för mångfald som uteblir och varför?

Endast två verk nämns i uppsatsen, vid sidan av Strindbergs författarskap. Det är Voltaires Candide och Suzanne Collins Hungerspelen. Det poängteras att det inte finns någon anledning att välja det förra verket framför det senare.

Man kan då undra om ett aldrig så oreflekterat urval ur en ”socialt konstruerad” litteraturkanon med, låt oss säga, verk av Sapfo, Sofokles, Vergilius, Dante, Christine de Pizan och Shakespeare, inte innebär en större mångfald än ett antal i nutiden populära verk som Hungerspelen.

I litteraturhistorien, från antiken till i dag, konfronteras läsaren ju med vitt skilda sätt att tänka och förstå verkligheten – samtidigt som vederbörande tvingas lyfta blicken från den tidsbundna horisonten i Sverige här och nu.

Är det inte rimlig att beskriva en sådan upplevelse med just ordet mångfald?

På Skolverket ges dock uttryck för ett helt annat synsätt. För det första understryks vikten av att ta ”hänsyn till de kunskaper eleverna har och inte bara vad de saknar”. Rådet är intressant då man annars hade kunnat tro att skolans syfte är just att lära eleven något för denne okänt och främmande och inte något redan känt.

För det andra poängteras: ”Att välja texter ur ett intersektionellt perspektiv innebär att välja texter som representerar mångfald.” Först kritiseras alltså den lärare som åberopar kanon för att okritiskt anamma auktoriteter, ”en symbolisk makt”. Sedan fastslås auktoritärt och dogmatiskt vad mångfald är: intersektionalitet.

Detta perspektiv, det intersektionella, sägs dessutom ligga ”väl i linje med skolans värdegrund”, då det är ett redskap för att ”belysa komplexiteten bakom de mekanismer och maktrelationer som skapar ojämlikhet och ojämställdhet”.

Bättre då att förtiga eller skriva om historien – i bästa Sovjet-anda

Och då är vi tillbaka till den fråga som inledde denna artikel. Är det svensklärarens uppgift att förmedla kunskaper (i detta fall om litteraturhistoria) eller att fungera som politisk aktivist i en kamp mot de olika sorters förtryck som enligt den intersektionella teorin genomsyrar hela det svenska samhället?

Även i Skolinspektionens utvärdering från 2011, av läromedel i kemi, sägs begreppet intersektionalitet vara användbart. Det kastar nämligen, påstås det, ljus över ”komplexitet och variation i skärningspunkter mellan kön/genus och andra socialt konstruerade kategorier”.

Redan där kan man anta att kvalitetsgranskningen av läromedel i kemi inte i första hand granskar kvaliteten på de kunskaper om kemi som förmedlas i läromedlen.

I stället slår man från Skolinspektionens sida ner på sådant som att ”migrations- och mångfaldsfrågor inte har någon given plats i de renodlade kemiläroböckerna som granskats”.

I läromedlen kunde man dessutom iaktta ytterligare ett problematiskt inslag, nämligen att ”positiva associationer med anknytning till modernitet och utveckling kopplas [. . .] till den industrialiserade Västvärlden”.

Att man i granskningen beklagar sig över den dåliga representationen i kemi-böckerna av barn med utomeuropeiskt ursprung, hindrar inte att det uppfattas som ett problem, när väl de barn som förekommer på bild inte tycks födda i Sverige. På ”en tecknad illustration i boken Naturkunskap 4 av barn som samlats kring en kompostlåda”, ”förkroppsligar” ett barn en ”annan etnicitet på ett sätt som tydligt skiljer ut det från de andra barnen”.

Slutsatsen av granskningen som helhet är att det finns en överhängande risk med att i läromedlen ”ett visst synsätt eller en viss världsbild reproduceras”, nämligen ”vetenskapshistoriens framlyftande av västerländska, däribland några svenska, manliga forskare”. Det obehagliga består, förtydligas det, i att ”det vetenskapliga tänkandet knyts [. . .] till den västeuropeiska kultursfären”.

Bättre då att förtiga eller skriva om historien – i bästa Sovjet-anda. Sedan kan man utmåla fake news som ytterligare ett samhällsproblem som skolan måste lösa. Alltmedan elevernas kunskapnivåer sjunker.