Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Johan Lundberg: Jämställdhetspolitiskt Kinderägg med obehagligt innehåll

Den svenska vänsterns oförmåga att förhålla sig till hedersförtryck beror på den intersektionella teorin har implementerats i Sverige på bred front på 2010-talet. Detta trots att det handlar om ett synsätt vars mest centrala företrädare konsekvent struntat i några av de mest utsatta i samhället: de som lever under hedersförtryck.

Johan Lundberg

I debatten om Amineh Kakabavehs uteslutning ur Vänsterpartiet aktualiserades frågan om den långdragna konflikten mellan Kakabaveh och partiet rörande hedersrelaterat förtryck. Motsättningen som sådan går tillbaka till mordet på Fadime Sahindal 2002. Omedelbart därefter var den dåvarande partiledaren Gudrun Schyman noggrann med att förklara att mordet var en följd av ”en ordning där män förtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande samhällen”. Ung vänster, då lett av Ali Esbati, poängterade i samma anda att de som såg mordet som en följd av hederstänkande anslöt sig till ”ett i grunden rasistiskt synsätt”.

Vad som inte så mycket har belysts när det gäller vänsterns aversioner mot dem som engagerat sig mot hedersförtryck, är den teori som ligger bakom uppfattningen om att det är rasistiskt att tala om exempelvis hedersvåld: den intersektionella.

Intersektionalitet innebär kortfattat att man analyserar hur olika maktordningar överlappar varandra. Den intersektionella analysen har som syfte att visa hur olika sorters förtryck – baserat på sådant som ras, kön, klass och sexuell läggning – existerar simultant. För frågan om hedersvåld har det inneburit att hedersbaserat förtryck som drabbat en kvinna, bedöms som mindre upprörande än det förtryck som invandrare generellt sett påstås erfara när den kultur som råder i Sverige (eller i västvärlden i stort) kontrasteras mot den sorts kultur som är hedersrelaterad.

Teorin sammanfattades egentligen kärnfullt redan 1983 av orden om ”vita män som räddar bruna kvinnor från bruna män”, i essän “Can the Subaltern Speak?” av litteraturteoretikern Gayatri Spivak. Hennes teorier byggde på en mix av marxism, radikalfeminism, postkolonialism och postmodernistisk dekonstruktion. Redan i Spivaks utsaga var utfallet givet: ras trumfar kön när det kommer till förtryck (”vita män” ska i sammanhanget förstås som en metonymi som inbegriper alla – så ock invandrarkvinnor – som baserar sig på upplysningens värden och således inte gör någon skillnad på ”vita” och ”bruna” kvinnor när det kommer till exempelvis hedersförtryck). Anledningen är enkel: rasism – även i form av så kallad kulturrasism – anses obönhörligen leda till etnisk rensning och förintelse.

Anledningen är enkel: rasism – även i form av så kallad kulturrasism – anses obönhörligen leda till etnisk rensning och förintelse.

Intersektionalitetsbegreppet introducerades i Sverige 2003 av forskare som Paulina de los Reyes, Diana Mulinari och Irene Molina, i antologin Maktens (o)lika förklädnader. Men redan i den diskussion som 2002 följde omedelbart efter mordet på Fadime, tog de los Reyes och hennes meningsfränder till orda i en artikel i Aftonbladet. De menade att talet om hederskulturer vilade på en obehaglig föreställning om ”att det finns olika kulturer”, vilken i sin tur var typisk för ”kulturrasismen”.

Intersektionalitetsteorins svenska företrädare har därefter konsekvent hållit fast vid sin uppfattning om att de som engagerar sig mot hederskultur i grunden spelar rasismen i händerna. I en antologi om hedersmord, utgiven av Stieg Larsson 2004, menade Mulinari att talet ”om ’hedersmord’ skymmer [. . .] mer än vad det belyser [. . .] eftersom det osynliggör att det svenska samhället i högsta grad är patriarkaliskt”. Det senare konkretiserade hon genom att nämna prostitution och pornografi som exempel på ”vardagserfarenhet för landets kvinnor”.

År 2013 påpekade de los Reyes i en artikel i Göteborgs-Posten att ”förklaringar som fokuserar på kultur” (i det aktuella fallet på heders-kultur) riskerar att ”cementera föreställningen att det våld som drabbar ungdomar med invandrarbakgrund endast kan förklaras och hanteras med utgångspunkt i så kallad hederskultur”. Som så ofta i dessa sammanhang ges inga exempel. Vilka har påstått att invandrare endast drabbas av hedersvåld?

Samma slags slutsatser om hedersmord kännetecknade Masoud Kamalis statliga utredning om diskriminering, vars slutbetänkande 2006 sades vara just ”intersektionellt”. Ett av de förslag som utredningen utmynnade i var att ”regeringens uppdrag om så kallat hedersrelaterat våld omformuleras till att inte göra skillnad på ’invandrares’ och ’svenskars’ våld mot kvinnor”.

Kamalis utredning hamnade som bekant i papperskorgen, vilket skulle kunna tolkas som att det intersektionella perspektivets dagar var räknade.

Så var dock inte fallet. Tvärtom.

Det är symtomatiskt att när Skolverket i våras presenterade ett förslag om ändringar i undervisningen om ”sex och relationer”, så avrådde man från att i undervisningen använda begrepp som ”hedersrelaterat våld och förtryck”. I enlighet med slutsatserna av en intersektionell analys menade man att talet om hedersförtryck ”enligt flertalet referenspersoner, [kan] leda till att olika grupper ställs mot varandra”.

På Skolverket hade man uppenbarligen gjort den intersektionella läxan. I den ingick att strunta i de barn och ungdomar vilkas lagstadgade fri- och rättigheter äventyrats genom tvångsgiftermål, barnäktenskap, arrangerade äktenskap och ombudsäktenskap.

Ty en läxa handlar det om. I bokstavlig bemärkelse.

Under 2010-talet har de intersektionella perspektiven nämligen fortplantat sig från de högre universitetsseminariernas politiska aktivister till direktiv och handlingsplaner för alla svenska landsting, ett sextiotal myndigheter (däribland Skolverket), alla högre lärosäten samt alla svenska regioner. Detta som en konsekvens av den så kallade jämställdhetsintegrering som regeringen har beslutat om och vars genomförande till stor del Nationella Sekretariatet För Genusforskning i Göteborg ansvarat för.

En välvillig tolkning till intersektionalitetens implementering på riktigt bred front i det svenska samhället, är att den har betraktats godtroget, som något av ett jämställdhetspolitiskt kinderegg: en metod för att på en och samma gång komma till rätta med en rad förtryckande och diskriminerande maktordningar: patriarkatet, klassförtrycket, heteronormen, rasismen och så vidare.

Vad som inte har beaktats är teorins konsekvenser och i grunden revolutionära karaktär. De omedelbara följderna rör förstås inte minst de många unga människor som är utsatta för hedersförtryck.

Därtill kan man fundera över vad det i praktiken innebär att den intersektionella teorins förkämpar vill komma till rätta med förtryck som ger sig till känna i form av ojämlika utfall i fråga om för det första lön, för det andra bostadsort och för det tredje utbildnings- och yrkesval. Vilka åtgärder är den svenska regeringen, som säger sig luta sig mot intersektionella analyser, beredd att på sikt vidta för att på dessa tre områden uppnå en proportionerlig fördelning av människor med olika klassbakgrunder, etniciteter, kön, sexuella läggningar?

Efter vad jag kan se återfinns inte den här sortens radikala, utopiska visioner i något av våra riksdagspartiers program. Det får en att undra över om jämställdhetsintegrering med intersektionella förtecken har någon som helst folklig förankring.