House of Cards på riktigt

Mediebilden av brittiska politiker är sällan smickrande, vare sig på hemmaplan i Storbritannien eller internationellt. Det brittiska politiska systemet är dessutom allt annat än självklart att förstå. Lägg därtill den mytomspunna herrklubbskultur som närmast tycks inmurad i Westminsterpalatsets stenväggar. Det är inte konstigt att medborgarna blir misstänksamma – och misstänksamma blir de. Gång på gång visar mätningar att bara ett fåtal procent av britterna känner starkt förtroende för sina politiker.

Men är det hela förklaringen? Det frågar sig Isabel Hardman i boken Why We Get the Wrong Politicians, utgiven tidigare i år av Atlantic Books. Med stöd av sina år i maktens korridorer som politisk journalist för bland andra The Spectator och BBC Radio 4 undersöker hon varför brittiska politiker får så svårt att hålla vad de lovar. Boken tar hjälp av personliga intervjuer för att identifiera de systemfel som först producerar en socioekonomiskt homogen parlamentarikerkår, och sedan distraherar densamma från det lagstiftningsgranskande arbete som är dess huvuduppgift.

Det blir snabbt uppenbart att Hardman är väl bekant med Westminsters inre liv, och känner många av parlamentarikerna personligen. Hon skriver på sätt och vis om sin egen arbetplats, och denna trygghet med personer, miljöer och outtalade normer bäddar för oväntat varm och behaglig läsning. En sådan förtrolighet skulle i mindre skickliga händer ha kunnat skada opartiskheten, och Hardman erkänner att hon förmodligen har en ovanligt positiv bild av brittiska politiker. Hon ser det dock inte som sin uppgift att kritisera – eller hylla – enskilda parlamentariker, utan att problematisera systemet de verkar i. Den saken gör hon med besked.

Det brittiska systemet med enmalsvalkretsar visar sig göra den enskilda kandidaten synnerligen sårbar. Att kandidera är dyrt, både i termer av inkomstbortfall och personliga utgifter för kampanjmaterial, och stödet från partierna är högst begränsat. När inte civilsamhället kliver in orsakar detta en stark socioekonomisk sållning som enligt Hardman riskerar att slå ut kompetens. Vidare är en parlamentarikers tillvaro i offentligheten så slitsam för familjerelationer och psyke att det behövs nästan osunt med skinn på näsan för att orka hålla sig kvar.

Hardman menar att medhålleri, självhävdelse och taktikspel tar utrymme från den nyanserade diskussionen, och att mer tid skulle behöva läggas på att granska lagförslag utan rädsla för partipiskorna.

Med det sagt betvivlar Hardman inte att även välbeställda politiker kan vara empatiska och välmenande. En betydande andel av en underhusledamots tid läggs på att hjälpa väljare i den egna valkretsen som har råkat i knipa, inte sällan på grund av byråkratins fumlighet. Paradoxalt nog tar dock detta tid från det parlamentariska granskningsarbete som skulle kunna hindra många av problemen redan på förhand.  

När parlamentarikerna är på plats i Westminster förväntas de synas i debatter i kammaren, men det är sällan där de gör mest nytta. Hardman menar att medhålleri, självhävdelse och taktikspel tar utrymme från den nyanserade diskussionen, och att mer tid skulle behöva läggas på att granska lagförslag utan rädsla för partipiskorna. Arbetet i det brittiska parlamentets underhus saknar den svenska riksdagens tydliga utskottsstruktur; i stället tillämpas en mer flytande kommittéverksamhet, där partierna gemensamt sätter samman fokusgrupper för att granska särskilda problem eller lagförslag. Problemet är, vilket boken ger gott om exempel på, att ledamöterna med tyngst sakkunskap sällan släpps in av rädsla för kritik, och att den som vill avancera istället förväntas snällt nicka med.

Hela den brittiska regeringen utses nämligen ur parlamentet, och utöver det högsta kabinettet omfattar den ett hundratal juniora ministrar och sekreterare, som till skillnad från i Sverige behåller sina parlamentsplatser. Dessa är de tyngsta prestigeposterna en parlamentariker kan uppnå, och strävan ditåt tystar ofta kritik av den egna partiledningen.

I grunden välmenande politiker ges alltså starka incitament att ägna sig åt socialt arbete på hemmaplan och att svansa för den verkställande makten, och följer detta rationella egenintresse i tron att de tjänar väljarna. Analysen andas public choice, och författarinnans ödmjuka lösningsförslag är av samma slag: genom att uppvärdera kommittéarbetets status kan lagstiftarens ledamöter ges sundare incitament att fokusera på just lagstiftningen. Större förändringar, konstaterar hon torrt, är dömda att misslyckas. Människan är i grunden systemkonservativ. Kanske är Hardmans tro på systemets tvingande makt över individen aningen stor ibland, men det skulle knappast skada väljarna att man underlättade för politiker att prioritera rätt.

Sammantaget ger boken en klarsynt överblick av en komplex och ofta mystifierad politisk kultur, och den är garanterat läsvärd för den som vill förstå Westminster bättre. Den personliga rösten och de många färgstarka exemplen gör läsningen förvånansvärt underhållande. Hardmans skarpa exposé påminner lite om den ursprungliga, genialiska House of Cards-sviten – men med aningen mer sympatiska karaktärer och en ljusglimt i slutet av tunneln.