Samhälle Krönika
Hur länge ska vänstern försvara medelklassens privilegier?
Ännu en gång lyfts Wien fram som förebild för bostadsmarknaden. Ännu en gång undrar Fredrik Kopsch om vänstern vet vad det är de förespråkar – och varför man år efter år försvarar en omfördelning från fattig till rik.
Jag går ganska ofta på loppis, det blir mest böcker och en hel del bordslampor och keramik. Då och då springer jag på andra roliga saker. En sådan är gamla ransoneringskuponger från andra världskriget. Sådana behövde man för att kunna köpa en mängd olika varor, som kött, kaffe, socker, smör eller mjöl. Orsaken var att importen kraftigt föll under kriget och att den medföljande oron för skenande priser fick politiker att reglera priserna.
Med ransoneringskupongerna fick varje hushåll rätten att köpa en viss mängd av de ransonerade och prisreglerade varorna. Ändå uppstod naturligtvis brist och svarta marknader, så som det alltid gör när priser regleras. När det var som värst medgav ransoneringen exempelvis endast 13 gram kaffe i veckan, tillräckligt för ungefär en och en halv kopp.
När priser regleras behöver också konsumtionen begränsas, om man inte är villig att acceptera långa köer, svarta marknader och den upplevda orättvisa fördelning som följer på dem.
Jag tänker på de där ransoneringskupongerna när jag läser Clara Knäpper Bohman om Wiens bostadsmarknad i Dagens ETC. Vänstern lyfter med jämna mellanrum (här, här eller här)fram just Wien som ett inspirerande framgångsexempel, och som vanligt missar man, eller undviker att berätta om, alla de problem som alltid dyker upp när hyror regleras.
För i Wien, precis som i Stockholm, regleras hyrorna. Vilket innebär att Wien, precis som Stockholm, dras med de problem som följer av reglerade hyror. Kötiderna är långa. Subventionerna för att hålla uppe bostadsbyggandet uppgår till hisnande sex miljarder kronor per år. Och de som inte lyckas komma in i det subventionerade bostadsbeståndet (outsiders) tvingas till en mindre och betydligt dyrare privat sektor. Vi känner igen problemen hemifrån.
Wien, precis som Stockholm, dras med de problem som följer av reglerade hyror.
Visst finns vissa lärdomar från Wien, om man nu bestämt ska reglera hyrorna.
Wiens bostadskö, som även den kan uppgå till flera år, kräver aktivt köande. Vill du ha en bostad anmäler du intresse för önskad storlek och bostadsområde, du får tacka nej till ett par erbjudanden men efter det åker du ut ur kön. Det säkerställer att bara den som faktiskt just nu vill ha en bostad alls ställer sig i kön.
Stockholms bostadskö är i stället passiv. Du ställer dig i kön på din artonårsdag och sedan väntar du, kanske flyttar du till Lund för att plugga några år, kanske köper du en bostadsrätt, allt medan du står där passivt i kön. När du väl fått tillräckligt lång kötid kan du få en lägenhet. För de mest attraktiva lägenheterna är det endast den som haft möjlighet att på annat sätt lösa sitt boende under åtminstone ett par decennier som kan komma på fråga. Som Dennis, han ombildade en trea på Kungsholmen på 80-talet, sålde med vinst, köpte hus i närförort, sålde med ännu mer vinst och fick efter 40 år en lägenhet i ett kulturhus på Södermalm med utsikt över hela Stockholm.
Det gör Stockholms kötider betydligt längre än Wiens.
Men Wien har också en ransonering som vi saknar, och som ytterligare minskar kön. För att alls få möjlighet att anmäla intresse för en av de attraktiva subventionerade Wienlägenheterna måste du ha bott i staden i två år. Först då får du börja köa. Vill du flytta dit får du alltså räkna med ett antal år på den privata marknaden. Vid sidan av kötider som precis som här hemma skapar outsiders som aldrig får möjlighet att komma in, har man i Wien alltså tagit steget längre. De som växer upp i staden får en gräddfil framför dem som vill flytta dit.
Och här ligger problemet med reglerade hyror, såväl i Wien som i Stockholm eller varhelst de införs. De skapar en priviligierad grupp, insiders, på bekostnad av en annan grupp, outsiders. Alla är med och betalar, vilket också innebär en omfördelning från outsiders till insiders.
Omfördelning i sig är naturligtvis något som vi brukar acceptera och till och med främja genom skatter och välfärdssystem. Poängen med den omfördelningen är dock att den i regel tar resurser från de som har mer och ger till de som har mindre. När det kommer till hyresmarknaden och hyresregleringar är förhållandet omvänt. Outsiders är typiskt sett unga och nyanlända med svagare ställning på arbetsmarknaden och med lägre inkomster. Insiders är typiskt sett äldre med stark ställning på arbetsmarknaden och med högre inkomster. En statlig omfördelning från resurssvaga till resursstarka är naturligtvis absurd; ändå är det precis vad vänstern förespråkar och skyddar, år efter år.
En statlig omfördelning från resurssvaga till resursstarka är naturligtvis absurd; ändå är det precis vad vänstern förespråkar och skyddar, år efter år.
Nyligen visade forskaren Herman Donner, i en rapport för Stockholms handelskammare, att unga (mellan 18 och 30) betalar upp till 40 procent högre hyror än äldre (60+). Då handlar det ändå bara om de unga som alls har tur nog att komma in på förstahandsmarknaden, vilket är långt ifrån alla. För den som har mindre tur än så återstår andrahandsmarknaden. I en annan rapport, även den från Stockholms handelskammare, visas att andrahandshyrorna i Stockholms län är 99 procent högre än förstahandshyrorna. Innanför tullarna är de 149 procent högre.
Clara Knäpper Bohman målar upp den falska bilden av en bostad som antingen en rättighet, eller en vara. Men det senare handlar bara om hur vi väljer att fördela bostäderna, för på något sätt måste de fördelas. Antingen kan det ske genom pris som en vara på en marknad, eller så kan det ske genom byråkratiska processer och kötid. Hur bostäder fördelas har ingenting med vår syn på huruvida bostaden också är en rättighet. Det kan den vara alldeles oavsett.
Frågan bör i stället vara hur vi säkerställer att alla får tag i en bostad. Det första som man då enkelt kan konstatera är att de allra flesta klarar av att hitta bostad på egen hand, utan att priserna regleras och utan att det offentliga skjuter till medel. De har tillräckliga inkomster för att få ett banklån och köpa en villa eller en bostadsrätt, eller för att betala en marknadsmässig hyra.
De som har svårt att klara sig själva har ofta för låga inkomster. Problemet är detsamma för allt annat vi ser som rättigheter, kläder och mat exempelvis. Men skillnaden är att för annat erkänner vi att vissa står inför ett inkomstproblem, och vi hjälper dem därför med tillskott i form av olika bidrag.
Även här finns lärdomar från Wien. För att alls få tillgång till de subventionerade bostäderna får man inte ha en alltför hög inkomst. Även om inkomstnivåerna är relativt höga, 59 000 euro för en ensamstående och 88 000 euro för ett par, klassas Wiens bostadsmodell som social housing. Det säkerställer att subventionerna träffar någorlunda rätt. Men social housing är något som svensk vänster av outgrundliga orsaker alltid har motsatt sig på den svenska marknaden.
Vi kommer att behöva omfördelning om vi vill att alla ska ha någonstans att bo. Då är det viktigt att säkerställa att den omfördelningen träffar de som har behov av den. Det kräver att de som kan löser sitt boende på en fungerande marknad, och de som inte kan får den hjälp de behöver. Då kan bostaden bli en rättighet på riktigt, samtidigt som den också är en vara.