Hur progressivismen dödade populärkulturen

”Förlåt om vi låter syrliga”, skriver Martin Aagård och Natalia Kazmierska.

Egentligen är vi bittra. För popmusiken var en kultur som skapades av och tillhörde 1900-talets underklass. Det var i Liverpool, Detroit, Kingston, Brixton och Bronx den formades innan den erövrade världen […] Den vita konservativa elit som inte genomförde den revolutionen, till och med motsatte sig den, satte sig nu till doms över den. Och belönade så klart utövare som påminde allra mest om dem själva.”

Aagård och Kazmierska är journalister på Aftonbladet, och författare till den nyligen utkomna boken Popkulturens död (2018, Atlas). Den är en bitternostalgisk skildring av den populärkultur som enligt författarna är död, eller åtminstone befinner sig i vegetativt tillstånd och behöver kopplas ur de livsuppehållande maskinerna för att kunna dö och återuppstå.

Det är en läsvärd bok. Många stycken är både lärorika och roliga. Tyvärr blandas dessa stycken ofta med författarnas egna analyser. De är inte alltid helt kristallklara, men sammanfattningsvis går de ungefär ut på att:

Förr var populärkulturen bred, inkluderande och demokratisk. Charmigt upprorisk och skamlöst folklig. Och framför allt var den underklassens. Sedan kom medelklassen och ströp den med sina pärlhalsband och småborgerliga värderingar. Nu handlar inte dokusåpor längre om förlorare (tänk Big Brother) utan om vinnare (tänk The Apprentice). Köpcentrumen läggs ned och Pamela Anderson har bytt Baywatch mot konstnärliga indiekortfilmer. Den stackars skvallerpressen får knappt ens publicera smygfoton på nakna kändisar längre.

Finkulturen kände sig så hotad av popkulturen att den nästan triangulerade bort sig själv i förskräckelsen.

Vad som hände? Enligt Aagård och Kazmierska har popkulturen blivit som en kopia av finkulturen, vars talanger odlas i prestigefyllda skolor snarare än storstädernas problemområden. De gör inte estetisk revolution utan inordnar sig i en estetisk tradition. Under tiden blir det allt dyrare och exklusivare för publiken att ta del av popkulturen; festivalpriserna skjuter i höjden och storföretag blir allt ivrigare att krama pengar ur branschen.

Som exempel presenteras en popduo vid namn The Knife, som förstås donerat pengar till FI och noggrant underhållit sin antikommersialistiska image, men som aldrig var i opposition till etablissemanget utan tog med sig popkulturen in i det. ”Popkulturell gentrifiering”, suckar Aagård och Kazmierska, och deklarerar att spänningen mellan popmusik och finkultur nästan hade hunnit upphöra i början av detta årtionde.

Det stämmer tyvärr, men kanske inte riktigt genom den seger för finkulturen som de båda Aftonbladetjournalisterna utmålar. Visst har den på ett sätt absorberat popkulturen, men det beror ju snarare på att finkulturen känt sig så hotad av popkulturen att den nästan triangulerade bort sig själv i förskräckelsen. Som en nymoderat som köper alla motståndarnas premisser bara det gör den egna sidan populär. Som Svenska Akademien som ger Nobelpriset till Bob Dylan.

Popkulturens död slutar förstås inte där. Enligt kulturskribentpraxis landar boken osvikligt i det gamla vanliga ämnet: Donald Trump. I ett långt kapitel behandlar författarna hypotesen att alternativhögern och dess kepsprydda galjonsfigur är punkens arvtagare.

Det är ett rimligare resonemang än vad det verkar vid första anblicken. Den tonåring som ville chocka sina föräldrar på 70-talet stack några säkerhetsnålar i sig, började knarka och gjorde provocerande musik. Den tonåring som vill chocka sina föräldrar i dag sätter på sig en make America great again-keps, ändrar sin profilbild i sociala medier till grodan Pepe och röstar på Trump.

Det är progressivismens fel att subkulturerna aldrig får vara subkulturer ifred.

Aagård och Kazmierska menar att alternativhögern egentligen bara har plockat upp den redan döda punkens retorik. Retoriken behövs ju för att ”medelklassgossar och oligarker” som Milo Yiannopoulos och Donald Trump kan påstå att de sparkar uppåt. Vad de båda kulturskribenterna glömmer är att begreppet etablissemang har bytt innehåll, och i dag är synonymt med den förfinade liberala kultureliten. I den har man ingen given plats hur stor silversked man än hade nedtryckt i halsen vid födseln. Framför allt inte om man bygger sitt personliga varumärke kring vulgaritet. Att vara stenrik och anti etablissemanget är inte längre någon omöjlighet.

Främlingsfientlighet och rasism, menar Aagård och Kazmierska, är själva orsaken till att populärkulturen måste dödförklaras. Inte bara det, de känner att det är deras plikt att göra det, så att den inte stelnar in i någon tradition utan kommer tillbaka ”större, mer vansinnig, feministisk, mångkulturell och demokratisk än någonsin förr”. Det är nämligen vad som behövs för att bekämpa rasismen i dagens samhälle.

Någonstans i resonemanget omnämns Malena Ernman som en antirasistisk valkyria.

Aagård och Kazmierska lyckas placera medelklassen och rasismen i samma båt genom att hävda att medelklassens värderingar dödar populärkulturen som bekämpar rasismen. Men varför skulle medelklassen egentligen vara så ivrig att ta till sig ”skräpkultur” och göra den till sin? Det rimmar illa med det bildningsideal som gjort medelklassen framgångsrik.

Däremot finns det en annan förklaring, som av uppenbara skäl lyser med sin frånvaro i Populärkulturens död. Progressivismen. Varför ängsligt sträva efter att anamma all upptänklig popkultur i en desperat strävan efter att visa sig ”aktuell” och ”angelägen”, om inte för den reflexmässiga övertygelsen att allt nytt är bra och eftersträvansvärt eftersom det innebär en rörelse framåt?

Det var inte medelklassen som dödade popkulturen, utan progressivismen. Den bär ansvaret för att även populärkulturens allra mest ocharmiga element smälter ihop med finkulturen. Det är dess fel att subkulturerna aldrig får vara subkulturer ifred.