Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Svenska Akademien var bättre förr

Svenska Akademiens glansperiod tog slut redan 1986 då Sture Allén efterträdde Lars Gyllensten som dess ständige sekreterare. Med postmodernismens intåg och den så kallade Rushdieaffären beseglades institutionens öde. Svenska Akademiens utveckling hade sannolikt sett helt annorlunda ut om Kerstin Ekman tagit över rodret efter Gyllensten, menar David Andersson.

Foto: Frankie Fouganthin

Vill man förstå de problem som Svenska Akademiens nu brottas med kan det finnas skäl att gå några decennier tillbaka, till 1980-talet.

År 1986 firade institutionen sitt 200-årsjubileum med att bland annat ge ut böcker som Kjell Espmarks Det litterära Nobelpriset, Kerstin Ekmans Mine herrar. Om inträdestalen i Svenska Akademien och Erik Lönnroths Den stora rollen, om Akademiens grundare Gustaf III. Under de två århundraden som gått hade Akademien förvisso haft både bättre och sämre perioder, men som helhet måste den beskrivas som en framgångssaga. Och man tycktes vara i god form, vilket bland annat visade sig i de fina bokverken. Ständig sekreterare var den respekterade författaren Lars Gyllensten.

Gyllensten beslöt dock att avgå 1986, eftersom han ville få mer tid till sitt författarskap. Han hoppades att Kerstin Ekman skulle efterträda honom, men också hon ville prioritera skrivandet. Det finns anledning att tro att Akademiens utveckling skulle ha blivit betydligt gynnsammare om hon hade tackat ja till uppdraget.

Under de två århundraden som gått hade Akademien förvisso haft både bättre och sämre perioder, men som helhet måste den beskrivas som en framgångssaga.

Flera av de författare som på senare tid har varit inblandade i Akademiens strider fick sina genombrott på 1980-talet. Den 25-årige Klas Östergren gjorde 1980 stor succé med Gentlemen, som skulle bli en kultbok och följas av en rad fina romaner. År 1988 debuterade historikern Peter Englund med boken Poltava, som blev en sensationell framgång. Manuset hade refuserats av Bonniers, som inte trodde att Karl XII kunde vara relevant för nutiden. Men Englunds bok bidrog till ett ökat historieintresse i Sverige, något som journalister som Herman Lindqvist därefter kunde dra nytta av.

Postmodernismen

1980-talets litterära klimat präglades dock inte bara av framstående berättare utan också av de postmodernistiska teoretikerna, vars texter var mindre roliga. Under 1970-talet startade tidskriften Kris, där de ledande namnen var litteraturvetarna Horace Engdahl och Anders Olsson och författaren Stig Larsson. Under 80-talet blev Engdahl och Olsson kritiker i Dagens Nyheter. En av Engdahls mest uppmärksammade artiklar var en recension av antologin Självdeklaration (1982), där ett antal författare uttalade sig om sitt eget skrivande. Engdahl sågade samtliga de medverkade eftersom de inte hade tagit intryck av de nya textteorierna utan fortfarande trodde på ”myten om litteraturen”. Det innebar bland annat:

”Tanken att det som framträder bakom skriften är ett ansikte snarare än en mask eller en maskin […] Den humanistiska myten om litteraturen som ett band mellan människor, en gemenskapsstiftande kraft, som om verket vore till för läsaren och litteraturen bestämd att ingripa i läsarens moraliska utveckling […] De lite godtyckligt valda bidragsgivarna till Självdeklaration (t ex saknas Sigrid Combüchen och Stig Larsson) skjuter ännu fram författaren som garant för det skrivnas enhet och äkthet och mänsklighet.”

Som en kontrast till dessa korkade författare citerade Engdahl Roland Barthes, känd för sin teori om ”författarens död”. Engdahl hade inte bara en underlig syn på litteratur. Han visade också en häpnadsväckande sekterism; de författare som inte ställde upp på de nya postmodernistiska slagorden var inte värda att ta på allvar. Att Engdahl saknade vännen Stig Larsson i antologin var symptomatiskt. Larsson, som debuterade 1979 med romanen Autisterna, var ”de postmodernistiska dagarnas mönsterbarn”, som Peter Luthersson skriver i översiktsverket Den svenska litteraturen.

Engdahl visade en häpnadsväckande sekterism; de författare som inte ställde upp på de nya postmodernistiska slagorden var inte värda att ta på allvar.

De postmodernistiska teorierna fick inte bara genomslag på kultursidorna utan också inom litteraturvetenskapen. På 80-talet disputerade Anders Olsson och Horace Engdahl på Stockholms universitet. Engdahls Den romantiska texten (1986) var egentligen en essäsamling men blev ändå godkänd som avhandling. De unga teoretikerna hade en mäktig beskyddare, litteraturprofessorn och akademiledamoten Kjell Espmark. I en tillbakablick i essäsamlingen Albatrossen på däcket (2008) konstaterade han att den litteraturvetenskapliga institutionen i Stockholm ”befann sig i ett slags personalunion med gruppen kring tidskriften Kris: namn som Horace Engdahl, Anders Olsson och Roland Lysell återfinns på båda hållen”.

Ingen anade då att Espmark så småningom skulle beskriva Engdahl som en man utan heder och kräva att han lämnade Akademien.

Det blev språkvetaren Sture Allén som efterträdde Gyllensten som ständig sekreterare. I motsats till Kerstin Ekman, och till sina närmaste föregångare Gyllensten, Karl Ragnar Gierow och Anders Österling, saknade Allén litterära meriter. Det blev ett uppenbart problem när han offentligt skulle motivera valen av olika pristagare. Gyllensten skrev senare i memoarboken Minnen, bara minnen (2000) om Allén:

”Hans framställningar domineras av allmänna och vaga omdömen, som inte säger mycket om de omnämnda författarnas egenart och speciella karakteristika […] Vad sekreteraren har visat – eller inte visat – beträffande litterär observans, förmåga till litterära analyser och beskrivningar av litterära innebörder och sammanhang bekräftar att han som litteraturbedömare är en amatör i jämförelse med dem av Akademiens ledamöter som har ägnat hela eller större delen av sitt vuxna liv åt litteraturen.”

När Joseph Brodsky fick Nobelpriset 1987 ville Gyllensten att poeten Johannes Edfelt skulle hålla talet över honom. Allén genomdrev dock att han själv skulle göra det. I avslutningen av talet vände han sig till Brodsky och sade: ”Let me tell you: you are okay.”

Rushdieaffären

Alléns brist på stilistisk känsla blev ödesdiger ett par år senare. I februari 1989 utfärdade ayatolla Khomeini sin dödsdom över den brittiske författaren Salman Rushdie. Svenska Akademien beslöt att inte göra något uttalande som institution, skälet var att man inte ville göra politiska ställningstaganden.

Den 28 februari tillfrågades de olika ledamöterna i Svenska Dagbladet om hur de såg på mordhotet och Akademiens agerande. Flera av dem – Knut Ahnlund, Kjell Espmark, Lars Gyllensten, Artur Lundkvist och Kerstin Ekman – kritiserade beslutet att inte uttala sig. ”Jag känner sorg och besvikelse över att den akademi som åtagit sig att utdela ett litteraturpris i Alfred Nobels anda nu ansett sig förhindrad att uppträda till försvar för en diktare som hotas till livet för sitt bruk av det fria ordet”, förklarade Espmark. Ekman sade att det var ”oerhört beklagligt” att de inte tillsammans hade tagit avstånd från dödshotet: ”Jag har tagit det här hårt och är mycket ledsen”.

Andra ledamöter fördömde dödshotet i starka ordalag. Sture Allén använde dock ett annat tonläge. ”Jag anser att man inte bör bete sig som ayatollahn har gjort”, sade han. Detta ordval blev senare kritiserat och citerat av Alléns motståndare.

Akademiens agerande ledde till en konflikt, som medförde att Lars Gyllensten, Kerstin Ekman och Werner Aspenström lämnade sällskapet. (Aspenström motiverade det lite annorlunda än de två andra, som tydligt angav Rushdieaffären som skäl.) För Gyllensten blev konflikten ödesdiger. Enligt vad Knut Ahnlund senare skrev i Axess var det ”hans verksamhetslivs största tragedi […] Vad som hänt var som en ond saga för honom. Han saknade det som gått förlorat och han sörjde över att vänner blivit fiender. Insikten att hans människokunskap svikit honom vid valet av efterträdare på sekreterarposten gjorde inte smärtan lättare att bära.” Gyllensten publicerade 2000 den bittra men läsvärda memoarboken Minnen, bara minnen. Kerstin Ekman hanterade det hela på ett annat sätt. Några år efter utträdet kom hon med den hyllade romanen Händelser vid vatten (1993).

Akademien var alltså i början på 1990-talet starkt decimerad och kritiserad. Och 1991 dog Artur Lundkvist, betydelsefull poet och en av de främsta introduktörerna av utländsk litteratur i Sverige under 1900-talet. Lundkvist hade inte varit någon lätt ledamot att hantera. Det var känt att han läckte om vilka som skulle få Nobelpriset i förväg. (Detta ansågs dock inte vara ett lika stort problem på den tiden, innan vadslagningsfirmorna gjort kunskap om Nobelpriset till en ekonomisk fråga.)

Lundkvist var en koleriker, som öppet kunde motsätta sig beslut han ogillade. Till exempel ifrågasatte han offentligt valet av William Golding till Nobelpristagare 1983. Lundkvist väckte dock respekt, inte minst hos Gyllensten, genom att vara uppriktig och ärlig och inte ägna sig åt intriger. Den tystnadskultur som Akademien senare har anklagats för skulle knappast ha varit möjlig under hans tid.

Lundkvist efterträddes 1992 av den blott 39-årige poeten Katarina Frostenson. Därmed hade kretsen kring tidskriften Kris fått in sin första medlem.

Några år senare tillkännagav Knut Ahnlund att han inte längre deltog i arbetet. Det innebar att fyra av de mest litteraturkunniga personerna nu var frånvarande. Här finns en tydlig parallell till krisen 2018: det är i första hand de litterärt meriterade som lämnar, medan till exempel språkvetare stannar kvar.

Horace Engdahl

År 1997 fick Frostenson sällskap i Akademien av Horace Engdahl. Ahnlund angrep valet i Svenska Dagbladet. Han konstaterade att Engdahl hade surfat på en postmodernistisk modevåg och att han därför var en olämplig efterträdare till Johannes Edfelt, som representerade klarhet, förnuft och integritet. Ahnlund var kritisk till att Akademien bidragit med stora medel till Engdahls bok Beröringens ABC, som enligt honom hade stor brist på tankereda. Han menade dessutom att det fanns en moralisk svaghet i valet. Engdahl var en kulturskribent som aldrig hade riskerat något genom att ta ställning i en samhällsfråga och aldrig hade ryckt ut till försvar för någon förföljd person. ”I det stycket passar han utan tvekan in i en akademi vars stora majoritet är inåtvänd och på sin höjd militant när det gäller rena språkfrågor.”

Detta skrevs naturligtvis mot bakgrund av Rushdieaffären. Men kritiken av det moraliska underskottet i Akademien var mer relevant än vad många kunde ana vid den tidpunkten. Ungefär samtidigt skrev Expressen om Jean Claude Arnaults framfart. Sture Allén valde emellertid att inte agera.

År 1999 efterträddes Allén av Horace Engdahl som sekreterare. Innan Allén avgick lyckades han få in en elev och kollega från sin institution i Göteborg, Bo Ralph, i Akademien. Och under Horace Engdahls tid som sekreterare invaldes Anders Olsson.

Ahnlund förtjänar upprättelse

Ahnlunds kritik mot Engdahl var betydligt mer sakligt underbyggd än Engdahls senare påhopp på Sara Danius. Ändå väckte den ont blod. När Ahnlund ville återgå till arbetet i Akademien fick han veta att han inte var välkommen. Samtidigt tilläts han inte, lika lite som de andra avhopparna, att lämna Akademien. (För att göra historien ännu mer bisarr hotade Horace Engdahl honom med uteslutning.)

Ahnlund fick höra att den grupp som fanns kvar i Akademien nu var sammansvetsad. ”Vad jag fruktar mest av allt är att ditt återupptagande av arbetet i hög grad kommer att störa den dyrköpta känslan av gemenskap”, förklarade Göran Malmqvist i ett brev till honom. Ahnlund var förvisso ingen socialt smidig person, och det kan finnas fördelar med att slippa ha med sådana individer i en grupp. Å andra sidan kan en alltför stark sammanhållning vara farlig och öka risken för vänskapskorruption. Finns det inga potentiella visselblåsare kan övergrepp och oegentligheter förtigas.

Knut Ahnlund dog 2012. Han efterträddes av Sara Danius. Hon hade förvisso en annan inriktning på sin litteraturforskning än Ahnlund. Och man skulle kunna tänka sig att det skulle vara svårt att göra Ahnlund rättvisa i en församling bestående av ovänner till honom. Men hennes inträdestal präglades av inlevelse. Hon kom in på Ahnlunds avhopp från Akademien och förklarade: ”Man måste känna djup respekt för den principfasthet som karakteriserade hans person.”

När Ahnlund kritiserade den intellektuella och moraliska oredligheten i Akademien blev han allmänt hånad i pressen. Det är hög tid att han får en upprättelse.