I ett tryggt rum kan ingen höra dig skrika

Inför Halloween rapporterade BBC att studentkåren vid University of Kent i England hade publicerat en lång lista över saker man inte får klä ut sig till. Bland annat ingick kostymer föreställande cowboys, indianer, präster, mexikaner, och kostymer anknutna till historiska händelser som ”vanärar någons härkomst på ett nedsättande vis”, exempelvis korstågen, IS-terrorister eller profeten Mohammed. Den sortens utklädnader ”hotar andras rätt till ett ’tryggt rum’”.

Begreppet ”trygga rum” håller på att expandera. Från början var trygga rum platser där ingen ska behöva utsättas för något han eller hon skulle kunna uppleva som kränkande. Redan det utesluter förstås ett väldigt stort antal kommentarer och åsikter. Globala gymnasiet i Stockholm väckte exempelvis uppmärksamhet för några år sedan när eleverna krävde att få slippa ta del av ”obehagligt och stötande” material som till exempel ”skildringar av heterosexuell kärlek mellan vita personer som upplevs som normförstärkande”.

Nu verkar trygga rum både kunna handla om hur man får klä sig och – den ständiga slutstationen för alla sådana här resonemang – vem man får vara. Exempelvis föreslog Gustav Fridolin tidigare i år att ”frizoner” för unga HBTQ-personer ska upprättas där de kan ”vara sig själva”,  och 2016 uppmärksammades SSU för en föreläsning med Rashid Musa, dåvarande ordförande i Sveriges Unga Muslimer, där enbart ”rasifierade” var välkomna i publiken. ”Att SSU Stockholms nätverk ska vara ett tryggt rum är något vi värdesätter högt”, stod det om förbundets nätverk för rasifierade på SSU:s hemsida.

Ibland ger hela samhället intryck av att långsamt förvandlas till ett enda tryggt rum.

Oxford Dictionary definierar ”trygga rum” som ”en plats eller miljö där en person eller kategori av människor kan känna sig säkra på att de inte kommer att utsättas för diskriminering, kritik, trakasserier, eller någon annan form av känslomässig eller fysisk skada”.

Personligen hade jag känt mig tryggare utanför ett sådant rum än i det.

Tänk dig själv att befinna dig någonstans där du inte får utsätta någon annan för kritik, hur befogad den än är. Du får inte såra deras känslor. Och det låter visserligen enkelt och självklart att inte trakassera eller diskriminera någon, men i dag kan vartannat andetag man tar vara en omedveten mikroaggression. Låter det överdrivet? Enligt en sammanställning baserad på artikeln som lanserade begreppet 2007 kan det bland annat vara en mikroaggression att säga att någon talar bra svenska, eller att som vit person förneka att man är rasist (!).

Att ta sig igenom en hel dag utan att trampa någon på tårna, framför allt med tanke på vilka orimliga saker som kan uppfattas som kränkande, är förmodligen snudd på omöjligt. Bara man inte skämtar om något klarar man sig nog en bit, men sedan råkar man säga att man hatar senapsgult och så sitter någon i närheten i en senapsgul tröja och tar emotionell skada. Eller så ger man uttryck för en politisk åsikt, som att kvotering är diskriminering eller att skatten bör vara platt, och blir anklagad för kulturellt våld.

I ett tryggt rum är man nämligen trygg att ha alla upptänkliga identitetspolitiska markörer utan att behöva drabbas av någon form av okänsliga kommentarer, skämt eller höjda ögonbryn – men man är inte trygg att yttra sina åsikter.

Detta vore förstås inget problem om trygga rum verkligen vore separata rum. Ibland ger dock hela samhället intryck av att långsamt förvandlas till ett enda tryggt rum. Europadomstolen fastslog nyligen att det är fullt förenligt med yttrandefriheten att bötfälla den som kritiserar profeten Muhammed, och en belgisk man fick böta 31 000 kronor för att ha utbrustit att kvinnor inte borde vara poliser när han blev stoppad i trafiken. Här i Sverige gick såväl kvällstidningar och rektorer som gymnasieministern själv ut och fördömde gymnasieelever som hade mage att skämta om #MeToo på sina studentbanderoller. Polisen kallades in för att säkerställa att inga andra skämt förekom på studentflaken.

Även personer med plumpt uttryckssätt, rå humor eller tankar och värderingar som går emot den dagsaktuella normen måste kunna känna sig bekväma i det offentliga samtalet.

Ju längre vi rör oss i en sådan riktning, desto mer börjar jag känna att jag skulle behöva ett tryggt rum själv. Inte i den vedertagna identitetspolitiska betydelsen, utan motsatsen: Ett rum där man kan tala fritt utan att behöva oroa sig för att kränka någon, även om man är okänslig, kritisk och kategorisk, och där man kan skämta utan att oroa sig om någon skulle kunna bli stött. Ett rum där den som säger något man ogillar bemöts i stället för att attackeras.

Tidigare i år skrev Coltan Scrivner, doktorand vid University of Chicago, i Quilette om hur universitet kan hantera krocken mellan två de två idealen inklusion och yttrandefrihet. I ett tryggt rum måste inte bara etniska eller sexuella minoriteter, utan även åsiktsminoriteter, kunna känna sig välkomna:

Om målet för yttrandefrihet förkroppsligas i en ideernas marknad, då är det universitetets skyldighet att erbjuda en trygg miljö där dessa idéer – hur hatiska, okunniga eller vulgära de än är – kan debatteras och, om de verkligen är felaktiga, förkastas.

Det gäller inte bara universiteten. Hela samhället borde vara en plats där idéer kan mötas och mätas mot varandra. Dels för att det annars blir väldigt svårt att faktiskt bemöta, i stället för att bara fördöma, dåliga idéer. Dels för att även personer med plumpt uttryckssätt, rå humor eller tankar och värderingar som går emot den dagsaktuella normen måste kunna känna sig bekväma i det offentliga samtalet.

Trygga rum har gått från att vara vad man hittar bakom dörren längst in i åsiktskorridoren, till att omfatta stora delar av samhället. Det är en sorglig utveckling. Samhället behöver yttrandefrihet och ärligt meningsutbyte, och det kräver att människor är tillräckligt trygga i sig själva för att inte behöva bäddas in i ett offentligt kuddrum till skydd mot upplevda kränkningar.