Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Reportage

I mitten av 1960-talet hade skatter och regleringar förvandlat många svenska företag till bortglömda versioner av Joakim von Ankas kassavalv. Men en ny tid stod för dörren och några decennier senare skulle mer än hälften av de traditionella svenska storföretagen ha försvunnit från börslistorna. Jan Jörnmark hittar den svenska finanskapitalismens rötter i södra Halland.

Det här fotoreportaget är en del av en serie där Jan Jörnmark, med utgångspunkt i svensk ekonomisk historia tar sig an ämnen av betydelse för vår samtidsdebatt.

Det finns ingen självklar förklaring till varför så många processer startade samtidigt i det svenska samhället precis i skiftet av 1960- och 70-talen. När man går runt bland resterna av det gamla kraftverket och pappersbruket i Nissaström är det ännu svårare att ta till sig att det var här den moderna svenska kapitalmarknaden började skapas.

Men för 51 år sedan befann sig Nissaströms Kraft och Bruk i epicentrumet för den storm som under de närmaste decennierna skulle utplåna mer än hälften av alla traditionella storbolag från börslistorna. Och även om namnen på bolagen som försvann senare är mycket mer kända var det här i södra Halland som allt började.

På den tiden hade den svenska fondbörsen länge befunnit sig i en ostörd törnrosasömn, där omsättningen i slutet av 1960-talet låg på samma nivå som den hade gjort under första världskriget. Men 1969 hände något som sände chockvågor genom den ärevördiga samlingen av trötta börsmäklare. Bankirfirman Langenskiöld, som var sällskapets allra mest bortglömda medlem sjuttondubblade plötsligt sin omsättning. Från absolut ingenting hade den blivit en av landets största och absolut mest omtalade mäklarfirmor. Under de kommande två decennierna skulle det som pågick där förändra hela det svenska samhället.

Landet var fullt av förmögenheter som hade somnat in tillsammans med börsen.

Sveriges två första yuppies hade träffats på Hägglöfs fondkommission. Där arbetade den tjugosexårige Erik Penser och en av hans kunder var Tomas Fischer, som var på väg att göra ämbetsmannakarriär på utrikesdepartementet. De delade ett intensivt aktieintresse och insåg därför att resten av landet var fullt av förmögenheter som hade somnat in tillsammans med börsen. Under 1968 fick de dessutom medlet till att lokalisera var dessa pengar låg nedsövda.

En av nycklarna till att dyrka upp låsen till förmögenheterna kom just det året, i form av boken Vem äger vad i svenskt näringsliv. Trots att den drygt 500 sidor tjocka boken bara bestod av listor om hur ägandet såg ut i landets företag fick den en revolutionerande betydelse.

I inledningen kunde man läsa att ”…avsikten med detta verk är att ge information om ägarna av svenska aktiebolag. Sådana upplysningar är naturligtvis av intresse för den, som av en eller annan anledning önskar veta vem eller vilka som äger ett visst bolag. Intresset för det visade sig sensationellt stort, vilket gjorde den telefonkatalogliknande boken till en av 1968 års absoluta bestsellers.

I en artikel i Veckans Affärer om Penser, Fischer och Langenskiöld beskrevs hur boken användes rent praktiskt: ”[Man] satt och läste ‘Vem äger vad’ och Taxeringskalendern för att finna potentiella köpare…”

Ogenomskinligheten som fanns i industrin innan dess är svår att föreställa sig i dagens internetverklighet. Men när väl slöjorna sveptes bort ledde det till att enorma förmögenheter skapades, medan traditionsrika företag förvandlades till nostalgiska minnen.

Dramatiken i det som hände förvandlade näringslivet från en sömnig aftonsoaré i mörk kavaj till en champagnefest med dånande rock n´roll. Det som Fischer och Penser inledde 1969 förvandlades på ett decennium till en livsstilsdröm för tiotusentals unga svenska män och kvinnor. 

Det var det svenska skattesystemet och de omfattande regleringarna av kapital- och bostadsmarknaderna som hade skapat möjligheterna de utnyttjade. Skattesystemet hade ända sedan 1930-talet låst in vinster i bolag. Investeringar i maskiner, lager, byggnader och värdepapper uppmuntrades genom generösa avskrivningsregler, medan utdelningar, inkomster och arv beskattades stenhårt. Efterhand förvandlade skattereglerna välskötta industri- och fastighetsföretag till bortglömda varianter av Farbror Joakims kassavalv.

Det var de här bolagen allt fler män i 20- och 30-årsåldern riktade sitt intresse mot. Kunde man öppna upp balansräkningarna var vägen till miljonerna spikrak, och tekniken de behövde använda var inte särskilt sofistikerad.

Frågan var bara var de skulle börja, och därför får avgörande historiska förlopp nästan alltid en helt slumpmässig startpunkt. När man ser den i efterhand kan man fråga sig ”vad hade hänt om xxx hade kommit in på den ölhallen fem minuter senare och hamnat med en helt annan person vid baren?” Men egentligen spelar de resonemangen ingen roll, och i efterhand kan man bara konstatera att upptakten till moderniseringen av den svenska ekonomin inleddes en mörk och blåsig höstkväll några år tidigare. 

Linjeflygs flight 277 lyfte från Bromma klockan 19.46 den 20 november 1964. Exakt klockan 21 skulle man landa i Halmstad, men när man nått dit hade vädret försämrats så mycket att man omdirigerades till försvarets flygfält i Ängelholm. Men när man fjorton minuter senare nått fram till norra Skåne missförstod piloterna betydelsen av banans yttre militära positionsljus. I ett snabbt och ödesdigert händelseförlopp försökte de sedan hastigt stegra planet för att undvika att kraschlanda på en åker. I stället träffade de den närbelägna järnvägens kontaktledning vilket gjorde katastrofen oundviklig. På marken vreds planet på rygg, och när det strax innan det slutligen stannade passerade ett dike halshöggs en stor del av passagerarna som hängde upp och ned i sina säkerhetsbälten. 

I stället hamnade man nu i ett läge där olika släktgrenar började gräla om bolagets inriktning och pengar.

En av de döda var Carl Magnus Berger. Han hade elva år tidigare tagit över familjeföretagen Malcus Holmquist och Nissaströms Bruk och fortsatt att sköta dem på ett bra sätt. Malcus var det viktigaste, och bolagets verkstäder var mycket framgångsrika under de första efterkrigsdecennierna.

Hade inte olyckan skett hade bolaget med all säkerhet fortsatt föra en stabil tillvaro. Men i stället hamnade man nu i ett läge där olika släktgrenar började gräla om bolagets inriktning och pengar. Sommaren 1969 lyckades man komma överens om att sälja den industriella driften till SKF. Som betalning fick man aktier, och man lät sedan det familjeägda Nissaström köpa ut Malcus Holmquist från börsen. Nissaströms Bruk och Kraft AB bestod sedan av en jättelik mängd värdepapper, ett modernt vattenkraftverk, stora skogsinnehav och ett förfallet pappersbruk.

För att slutligen lösa alla tvister bestämde sig släkten 1970 för att ta in en opartisk styrelseordförande för Nissaström. Valet föll på den välkände advokaten Wilhelm Penser. Med bas i Eslöv hade han byggt upp ett stort nätverk av sydsvenska klienter. Hans skicklighet i att lösa arvstvister var välkänd, och han hade dessutom en son i Stockholm som både kunde lokalisera köpare och lösa finansiering av affärer, genom bankirfirman Langenskiöld.

Köparna av Nissaström blev sedan tre män som alla spelade stora roller under omstruktureringen av det svenska näringslivet under 1970- och 80-talet. Olof Forsgren var mannen som skrivit Vem äger vad…, Adam Backström hade redan gjort sig känd som den första svenska fastighetsspekulanten och Kaj Kjellqvist skulle under de närmaste tio åren bli ett namn som ständigt figurerade i upphetsade rubriker om ”skalbolagsplundring” eller ”Monarkskandalen”.

Affären blev en mäktig inspirationskälla till hur resten av 1970- och 80-talet skulle se ut. 

Det visade sig omedelbart att de tre männen hade gjort en sagolikt bra affär. För 22 miljoner kronor hade de köpt ett bolag som innehöll aktier värda 32 miljoner, plus alla de värden som fanns i skogen och kraften. Den totala vinsten på affären bör ha hamnat i närheten av hundra miljoner kronor. Därför blev den en mäktig inspirationskälla till hur resten av 1970- och 80-talen skulle se ut. 

Försöker man till sist hitta den förklaring jag frågade efter i inledningen var det nedfrysta tillstånd som fortfarande rådde i slutet av 1960-talet omöjligt att upprätthålla längre. Företagen hade konstruerats för en sluten ekonomi med mycket begränsade informationsmöjligheter.

När sedan ekonomin öppnades efter världskriget följde serier av goda år, samtidigt som trycket från marknaderna ökade. Bristen på kapital fortsatte att skydda de stora företagen, men det var bara en tidsfråga till någon skulle skapa de medel som Olof Forsgren och männen på Langenskiöld hade hittat på var sitt håll. Samtidigt som det hände bröt också en ny tid för massmedia och television igenom. Därför blev det lika självklart att hela den stora omvandlingen skulle ske framför öppen ridå.

Läs fler reportage i serien av Jan Jörnmark

Omslagsfoto: Lasse Hedberg/Scanpix