Det var med en känsla av ren häpenhet jag vandrade runt i Salvestaden i Kalmar och Medeltidens värld i Götene. Varför byggdes dessa blandningar av kitschiga piratskepp, dödskallar och timrade medeltidshus överhuvudtaget? Och kunde någon verkligen tro att tusentals besökare varenda dag skulle lockas till de påvra anläggningarna? När jag satte mig in i historierna visade det sig dessutom att de båda nöjesparkerna var starkt besläktade: ursprunget var att tv-program och filmer hade spelats in och att lokalpolitiker sedan köpte in de överblivna kulisserna för att skapa ett nytt turistmål som satte deras stad på kartan. Men när jag kom på besök var det enda som fanns kvar ett långt gånget förfall och spåren efter hysteriska drömmar och urusla kommunala affärer.

Kalmarsatsningen kom först. Där började historien med ett ovanligt lyckat samarbete mellan det lokala museet och SVT. Kalmarunionen skulle fylla 600 år 1997, vilket det rådde enighet om borde leda till någon form av medeltidssatsning för barn. En idé spånades fram om hur en kille reste 600 år bakåt i tiden när hans mobiltelefon förvandlades till tidsmaskin. I första avsnittet transporterades Nils därför tillbaka till Kalmarunionens tid, tillsammans med sin moped och telefon.

 Från Kulturdepartementet kom signaler om att museet skulle få ett nationellt pedagogiskt uppdrag och medeltidssuccén fortsatte sedan som på räls. 

Serien pågick 45 dagar i sträck under sommaren och blev en jättesuccé. Eftersom avsnitten spelades in live i en medeltidsstad som hade byggts upp i Stadsparken intill Kalmar slott började alltfler skollediga barn med föräldrar flockas till inspelningarna. Kalmar hade fått ett liveevent som spontant utvecklats till ett turistmål. När sommaren tog slut monterades kulisserna ned, men den succéartade serien skapade ringar på vattnet. Från Marita Ulvskogs kulturdepartement kom signaler om att museet skulle få ett nationellt pedagogiskt uppdrag och medeltidssuccén fortsatte sedan som på räls. Sommaren 1998 monterades kulisserna upp igen i Slottsparken och besökarna fortsatte att komma, år efter år. Under millenniets första fyra år pendlade besökssiffrorna mellan 20 000–30 000 besökare, vilket även bidrog till höga tal för det närbelägna slottet.

Helt klart drog medeltidsstaden och slottet varandra, men där började också problemen. För även om placeringen var idealisk ur turistsynpunkt, var den i hård konflikt med både kulturhistoriska intressen och grannarnas synpunkter. Salvestaden blev Kalmars mest omstridda NIMBY-projekt vilket lokaltidningen sammanfattade som: ”Det som är speciellt med Salve är att alla i Kalmar vill ha det, men inte just här”. Det som startade under 2002–2003 var därför en olycklig kombination av att planerna för Salvestaden växte, samtidigt som olika nya placeringar diskuterades.  

Beslutet att flytta ut medeltidsstaden till ett undanskymt område vid E22 kom samtidigt som man bestämde sig för att göra ytterligare utbyggnader av anläggningen. Trots att någon ökning av besökssiffrorna inte kunde märkas under de senaste fem åren satte man ett mål på 75 000 besökare, vilket var vad som skulle krävas för att få parken att gå runt. Sommaren 2004 öppnade den nya attraktionen, men då gick parken istället in i en hastigt borttynande tillvaro. När attraktionerna flyttades bort från slottets närhet började besökssiffrorna sjunka på allvar. 

Under de tre år som kommunen drev parken vidare föll besöken ned mot 15 000, och det hjälpte det inte ens att tv gjorde återbesök. Däremot var de fasta kostnaderna större vilket drev kostnaderna. De kommunala ägartillskotten blev återkommande inslag i skandalrubrikerna om parken, som till slut kostade kommunen 20 miljoner kronor. Under de sista åren fram mot 2010 gjordes försök med att arrendera ut parken till privata aktörer, vilket slutade med ännu fler konkurser. 

Medan katastrofen i Kalmar gick mot sin fullbordan smidde man besläktade planer i Götene.

Medan katastrofen i Kalmar gick mot sin fullbordan smidde man besläktade planer i Götene. I Skaraborg hade man sett en plötsligt uppblossande medeltidsturism i samband med att Jan Guillous Arnböcker kom kring millennieskiftet. 2006 spelades dessutom den stora Arnfilmen in, och med det räknade man med att det snart skulle komma en ny ”Arn-stormning av turister”, som lokaltidningarna uttryckte det.

Politikerna i Götene bestämde sig för att smida medan järnet var varmt. Bäst av allt var att man hade filmteamet på plats och därmed chansen att komma över kulisserna nästan gratis. För en enda miljon skulle man få en hel upplevelsestad som både skulle placera kommunen på kartan och generera mängder av nya arbetstillfällen. Precis som i Kalmar sattes 75 000 besökare om året som mål för den nya parken. Flera personer med branschkunskap varnade för att liknande satsningar mött problem, men det avfärdades som ren pessimism. Inte heller verkar någon ha tagit del av de erfarenheter man nyligen gjort i Kalmar. 

I stället togs beslutet att köpa kulisserna och starta bygget av Medeltidens Värld med en bedövande majoritet i fullmäktige. Ett problem som dock omedelbart visade sig svårlöst var placeringen. Förstavalet var Forshem, där den lokala kyrkan hade en tydlig anknytning till Arn, men det var en lösning som inte uppskattades av de boende där. Lösningen fick därför bli att bygga upp kulisserna på ett område nära en bensinstation vid E20.

Redan innan parken öppnat var kommunen tvungen att gå in med nya aktieägartillskott. 

Sedan gick allt oerhört snabbt, vilket gjorde att kommunen redan innan parken öppnat var tvungen att gå in med nya aktieägartillskott. Dessutom glömde man bort lagen om offentlig upphandling, vilket ledde till att kommunstyrelsens ordförandes svåger fick stå för schakt- och jordarbeten. Snabbheten gjorde att parken öppnade i halvfärdigt skick sommaren 2008. Besökarna kom inte alls i den omfattning man hade hoppats, vilket kan ha berott på det starka inflytandet från kulturhistoriskt sakkunniga. Bland annat gjorde det att man inte sålde glass eller kaffe, eftersom ingen av dessa njutningsmedel fanns på medeltiden. Det framstår som en tveksam idé att marknadsföra en familjeattraktion med att den enda dryck som finns är ”dyvatten”, alltså vatten färgat med karamellfärg.

Efter misslyckandet 2008 satsade man betydligt mer nutidsorienterat nästa år. Nu genomfördes en hel Arn-festival med Ulf Lundell, Jerry Williams och Tomas Ledin som tyngsta artister. Men inte ens det fick turister i större mängd att dras till parken. Tvärtom gjorde de vikande besökssiffrorna och toppartisternas gager att underskotten förvärrades. Kommunalskatten hade redan höjts och frågan var nu existentiell: skulle parken läggas ned eller drivas vidare?

I det kritiska läget insåg kommunstyrelsen att hjälp fanns på nära håll. Bara tre mil bort fanns Bert Karlsson, som sedan länge var känd som en av Sveriges verkliga nöjeskungar. Att Karlsson ett par år tidigare misslyckats med både Köpstaden i Skara och försöket att rycka upp den med temaparken Fame World bortsåg man från. Karlsson kom därför in som konsult och delägare och lanserade ett helt nytt koncept för parken som döptes om till Äventyrsland Kinnekulle. Förhoppningar om mellan 50 000 och 80 000 besökare presenterades av nya rådgivare.

Riddarborgen som kommunen avtalat om att långtidshyra på tjugo år av Bert Karlsson stämde inte överens med detaljplanen.

Berts entusiasm var gränslös när han presenterade projektet: ”Vi kommer att bygga en stad i stället för en park, en nöjesstad. Det finns inget liknande i hela världen”, varefter han berättade att det i framtiden skulle finna fem parker: medeltidsparken skulle kompletteras med tama djur, en piratpark, en riddarborg och restauranger med närodlad mat. Till det skulle 300 fantasi-hus för året runt boende byggas. Men redan efter säsongen 2011 stod det klart att den världsunika parken blivit ytterligare ett monumentalt misslyckande. Riddarborgen som kommunen avtalat om att långtidshyra på tjugo år av Karlsson stämde inte överens med detaljplanen, vilket gjorde att länsstyrelsen hotade med rivning. Den märkliga blandningen av aktiviteter lockade inte heller mer än 20 000 besökare, innan den avslutades med att en tam ko attackerades av en älgtjur och dog. 

Med det var historien om de båda medeltidsstäderna över, men som alltid i sådana här sammanhang hade ägarförhållanden komplicerats samtidigt som olika visionära planer fortsatte att materialiseras, som av en egen metafysisk kraft. Därför blev trasiga, vandaliserade och brandskadade medeltidspjäser stående i den skaraborgska och småländska naturen i flera år, samtidigt som kostnaderna inte visade några tecken på att ta slut. I båda fallen köpte till och med kommunen i slutänden tillbaka sin egen mark. I Götene passerade de kommunala förlusterna svindlande 100 miljoner kronor.

För mig ställer parkerna frågan om vad kommuner bör göra. Just när det gäller äventyrsparker är det lätt att inse behovet av arbeten och besök, men att de startas utan en minst 50-procentig samfinansiering från kunniga privata investerare förefaller orimligt. Men frågan är större än så, för det framstår som lika orimligt att politiker utan branschkunskaper fattar beslut om allt från vård, skola, omsorg, samtidigt som de bygger och underhåller äventyrsparker och jättelika fastighetsbestånd. Den ökade komplexitet som karaktäriserat samhället det senaste halvseklet kräver nya lösningar. Alternativet är en långsam devalvering av politiken.

Tidigare delar i serien:

De nationella mästarföretagens uppgång och fall

Jan Jörnmark

I IT-bubblan skapades det moderna Sverige

Jan Jörnmark