Samhälle Krönika
I otakt med väljarnas Sverigebild
Känslan av ett brustet samhällskontrakt, och en politisk oförmåga att ta detta på allvar, har kommit att prägla Sverige. De timslånga köerna till vallokalerna, och hur berörda myndigheter skyllde ifrån sig, blev en symbolisk inramning till den gångna mandatperioden, skriver Stefan Stern.
När Valmyndigheten på valdagen fick kritik för de timslånga köerna till vallokalerna så slår förvaltningsorganets representant ifrån sig reportrarnas frågor. I media hänvisar myndighetspersonen dels till kommunernas ansvar för den lokala organiseringen av röstlokalerna, dels till regeringens ansvar för ändringen i vallagen år 2019 och 2022.
När ett antal lokala och kommunala företrädare intervjuas om köproblemen så är budskapet att orsakerna finns att söka i myndigheternas nya direktiv för valåret. Inte heller den ansvarige ministern vill ta på sig någon skuld för köerna, trots varningar till departementet från remissinstanserna redan år 2018. Statsrådet hänvisar ansvaret vidare nedåt i den svenska förvaltningsstrukturen så långt bort från Regeringskansliet som möjligt. Känns visan igen?
Regeln om allas delade ansvar blir till slut ingens ansvar.
Detta svenska fenomen har synliggjorts gång efter gång. Kanske var det som allra tydligast under pandemiåren. Dansen mellan regeringen, Folkhälsomyndigheten och regionerna var ingen vacker syn. Coronakommissionen var förödande i sin kritik mot denna del av den svenska förvaltningsmodellen. Regeln om allas delade ansvar blir till slut ingens ansvar.
Den andra söndagen i september, på det som ska vara demokratins högtidsdag, så blev nu den nya företeelsen med ineffektiv lång väntan till valurnorna något av en bekräftelse för många. I den nyss avslutade valrörelsen angav nära tre av 4 fyra väljare att samhällsutvecklingen i Sverige går åt fel håll.
Läs också:
Fungerar något längre? Ska man vänta på ett pass i över ett halvår? Är det kaosköer på Arlanda lagom till semestrarna? Klarar polisen upp den växande brottsligheten? Får lärarutbildningen fram behöriga lärare? Fungerar sjukvården? Oavsett om den enskilda individen tänker mest på skjutningarna, elpriserna, den yttre säkerheten, integrationsproblemen, Europas lägsta tillväxt eller något mer vardagsnära, så förefaller känslan av att det mesta går åt fel håll dominera. Mätningarna kan inte missförstås. Detta har blivit svenskens nya bild av sitt eget land.
När staten tar nära hälften av din inkomst i skatt, då kan det vara rimligt att kräva att det du betalar för ska fungera hyggligt.
Ska man i djupare mening finna svaret på varför S-regeringen förlorade ska man nog leta någonstans här. Allt fler frågar sig om inte kärnstaten numera snuvar medborgarna på sin del av samhällskontraktet. När staten tar nära hälften av din inkomst i skatt, då kan det vara rimligt att kräva att det du betalar för ska fungera hyggligt. Men i våra dagar växer alltså tvivlet på om transaktionen håller vad den än gång lovat.
Egentligen anser flertalet det vara förnuftigt att avstå delar av sin egen individuella frihet i ett tänkt utbyte med det allmänna. Men bara om det som ska fås i gengäld verkligen levereras. Länge har utlopp för samma typ av kritik hörts i glesbygden. Där man inte sällan behöver ta bilen flera mil till närmaste samhällsservice, bensinmacken sedan länge är obemannad och Stadshotellet är förvandlat till flyktinganläggning.
I denna politiska miljö valde S-regeringen att gå till val på kompetens. ”Vi löser de kriser som uppstår. Lita på oss. Den krigsvinter som väntar kommer vi att hantera på samma kompetenta sätt som vi styrt den senaste mandatperioden. Såsom ledarskapet hanterade pandemin eller vår ansökningsprocess till Nato”.
Men det narrativet matchar sentimentet i väljarkåren dåligt. Avsaknaden av starkt negativa känslor mot den egna partiledaren utanför det egna blocket, det som media redovisar som förtroendeligan, ska inte förväxlas med att konkreta trovärdiga politiska lösningar inte behöver presenteras som svar på samhällsproblemen.
S-regeringens egen självbild av mandatperioden förefaller hamna ganska långt från väljarnas.
S-regeringens egen självbild av mandatperioden förefaller även den hamna ganska långt från väljarnas. Att S-regeringen efter mycket motstånd backade helt i frågan om svenskt medlemskap i Nato var enligt majoriteten i väljarkåren nödvändigt. Men drog väljarna slutsatsen att detta verkligen var ett tecken på starkt ledarskap? Och när staten i en exceptionell krissituation under pandemin aktivt behövde återföra delar av skattepengarna till företag vars marknad helt rycktes undan när samhällen stängdes ner, var detta inte en högst självklar roll för ”försäkringsbolaget Sverige”?
Om företagen inte övervintrat hade staten i nästa steg stått med ansvaret för passiva utgifter och transfereringar till följd av massarbetslöshet, växande ohälsa och sönderslagen ekonomi. Då stryps i nästa steg sjukvårdens, socialförsäkringarnas och skolornas finansiering – vilket i sin tur ytterligare försämrat leveransen i det offentliga åtagandet av samhällskontraktet. Ska Sverige kunna nyttja de styrkor och möjligheter som i själva verket finns, då måste näringslivet tillåtas att växa och blomstra.
Vallokalerna är sedan länge stängda. De sist köande fick avlägga sina röster några timmar efter utsatt tid. På sätt och vis blev det till en symbolisk inramning av mandatperioden.