Ifrågasätt den skattefinansierade välfärden
Problemet är inte bara att debatten om vinster i välfärden förs på fel sätt. Det är också fel sak vi diskuterar. I stället för att dividera om offentlig respektive privat regi, måste vi ifrågasätta det större systemet. Den skattefinansierade välfärdsmodell vi i dag tar för given förtjänar att ifrågasättas.
Under lång tid var det en självklarhet att socialdemokratin hade problemformuleringsmonopolet i Sverige. Sedan kom problemformuleringsrätten, under en period, att rinna som sand mellan fingrarna på socialdemokratins strateger. Frihetliga argument, individers val och ett behov av innovationer i offentlig sektor satte nu agendan. Inför förra valet lyckades dock socialdemokratin återvinna initiativet och formulera problemet med välfärdens tjänster i termer av en traditionell, relativt förenklad, företagarkritisk tankemodell. 1970-talets bild av de förment utsugande och kortsiktiga kapitalisterna kom åter till användning. De som försvarar av nytänkande och en friare samhällsmodell har åter hamnat i debattmässig motvind.
Socialdemokratin har lyckats hålla liv i sin företagarkritiska version av ”problemet” under hela denna mandatperiod, något som måste ha legat i korten redan i planeringen av valrörelsen för 2014. En oseriös utredning har tröskat och nått resultat som en enad bransch, akademin och frihetligt sinnade i allmänhet kritiserat sönder och samman.
Men liksom när det gällde frågan om löntagarfonderna har socialdemokratin kroniskt svårt att ta sig ur sina en gång igångsatta retoriska tirader där företagaren och den som själv vill välja framställs som ondsint och egoistisk. Att argumentera med partiet är inte lönt. Det har slutit sig, oklart om det är av valtaktiska skäl, faktiska ideologiska skäl eller ren oförmåga att ta sig ur en position.
Att det skulle vara den enda vägen att tvinga medborgarna via skatten finansiera tjänster som egentligen har lite med gemensam finansiering att göra, är i grunden fel.
Att debatten är meningslös och fel råder det inte någon tvekan om. Förslagen om vinsttak är sannolikt grundlagsstridiga och definitivt inte värdiga ett öppet samhälle. Därför måste vi välja en ny väg i diskussionen om välfärdstjänsternas framtid i Sverige. Det som blivit fel är att debatten står om huruvida skattefinansierade tjänster ska tillhandahållas av kommuner och landsting i egen regi, eller kunna upphandlas av aktörer som driver verksamheterna i aktiebolagsform eller ideella former. Det är i grunden helt fel fråga sett ur ett frihetligt perspektiv.
Egentligen är ju problemet att det helt tycks saknas en rimlig bild, såväl hos kritiker som hos förespråkare av vinstdrivande företag i välfärden, om hur dessa tjänster bör finansieras. Att det skulle vara den enda vägen att tvinga medborgarna via skatten finansiera tjänster som egentligen har lite med gemensam finansiering att göra, är i grunden fel.
Alla inser att tjänstesektorn är en del av ekonomin som verkligen kommer att behöva växa. Vi får en åldrande befolkning, och i vart fall leder automatiseringen av industriella processer till att färre arbeten skapas i industrisektorn. Samtidigt är tjänster av olika slag, som komplement till offentligt finansierade bastjänster, viktiga. De kan bidra till att den enskilde får en ökad frihet i sitt liv. Att fritt kunna välja leverantörer utan att vara hänvisad till kommunens eller landstingets lösning borde vara en självklarhet i ett frihetligt inriktat samhälle.
Därför behöver diskussionen inriktas på att åstadkomma en radikal omorientering av hur det som vi brukar kalla välfärdens tjänster faktiskt produceras och tillhandahålls. En rimlig ambition bör vara att så långt möjligt rulla tillbaka det offentliga monopolet både på finansiering och produktion av dessa tjänster. Merparten av tjänsterna inom vård och omsorg bör föras över till privat eller alternativ produktion. Ambitionen borde vara att sänka de offentliga utgifterna, och skatterna, inom detta område så långt möjligt.
Ambitionen borde vara att sänka de offentliga utgifterna, och skatterna, inom välfärdsområdet så långt möjligt.
Kanske kan en återgång till skattenivån i kommuner och landsting från 1970-talets början vara en rimlig nivå att sikta mot. Omkring 20 kronor per hundralapp i samlad kommunalskatt, i stället för nivån 30+, bör vara ett mål som kan nås över en 5- eller 10-årsperiod. För de flesta kommer detta att fungera väl, kanske med utökat sparande som buffert och med stöd av olika försäkringslösningar som kan utjämna finansieringsbehovet vid skador.
Det behöver säkerligen finnas viss offentligt finansierad och offentligt driven vård och omsorg inom specialistområden och för personer med särskilda behov. Men det bör vara en ambition att sträva mot att detta just ska utgöra undantag, inte regel. På den marknad som uppstår bör kvalitetskrav kunna ställas och tillsyn bedrivas, kanske av staten eller av regionala och kommunala myndigheter. Men det offentliga bör inte stå för finansiering och drift.
Med en sådan omorientering av politiken och verkligheten skulle brukares valfrihet och mångfald, samt kvalitets- och produktivitetsutveckling sättas i fokus i välfärden. Vi skulle minska politikens inverkan på systemen och vi skulle kunna avskriva den meningslösa diskussionen om vinst i välfärden, som inte för oss närmre att lösa något av våra verkliga problem och utmaningar. Det vore bra om en sådan omorientering av diskussionen, mot en verkligt reforminriktad frihetlig politik, kunde ta fart. Ju förr dess bättre. Problemformuleringsmonopol hör som tankemodell till en gången tid.