Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Statliga utredningar är inte debattredaktioner

Det är rätt att granska och kritisera turerna runt upphandlingen och byggandet av Nya Karolinska Sjukhuset. Men att använda statens utredningsmuskler för att bedriva partipolitik, som Magdalena Andersson och Annika Strandhäll gör, är direkt olämpligt. På sikt kan det skada förtroendet för hela utredningsväsendet.

Väldigt mycket har gått fel med Nya Karolinska Sjukhuset. Den här texten är inte ett försvarstal för bygget, eller för de politiker som fattade beslutet. Redan 2013 släppte vi på Timbro en rapport, ”Skandalen Nya Karolinska” av läkaren och forskaren Anders Lundberg, som var just så kritisk som titeln antyder. Detta alltså flera år före den debatt som rasar nu.

I dag är det tämligen uppenbart att OPS-lösningar (offentlig-privat samverkan) ofta fungerar dåligt. Det är bättre att offentliga aktörer, som kan låna pengar billigt, gör jobbet själv. Alternativt att privata aktörer bygger efter eget huvud och sedan antingen gör vinst eller förlust. Och som vi konstaterade i Lundberg-rapporten: att genomföra en så stor, dyr och komplicerad upphandling när det bara finns en budgivare var en uppenbart dålig idé.

Men hur stor skandalen Nya Karolinska än är, så är regeringens beslut att tillsätta en utredning knappast bättre. Att socialdemokratiska ministrar, i detta fall Magdalena Andersson och Annika Strandhäll, under ett valår går ut för att brännmärka ett landsting som styrs av borgerliga partier, och dessutom i ett län som har goda chanser att avgöra det val som hålls sju månader senare, är uppenbar partipolitik.

Partipolitik är förstås inte fel i sig. Frågor måste politiseras om väljarna ska ha minsta möjlighet att utröna vilka partier som är för och emot vad. Men några omständigheter gör att detta är tveksamt. För det första så röstade Socialdemokraterna (liksom Vänsterpartiet och Miljöpartiet) för det avgörande beslutet om tilldelning efter upphandling den 8 juni 2010, alltså landstingets beslut att låta NKS uppföras av Skanska och Innisfree.

När Andersson och Strandhäll har fnissat färdigt om de snygga rubrikerna, så återstår inget annat än ett utredningsväsende som alla vet numera används för att ta hem partipoänger.

Den andra, och viktigare, invändningen är att det är oansvarigt att använda en statlig resurs – utredningsväsendet – till att granska oppositionens partiers insatser på andra politiska nivåer. Och när det väl har gjorts så kan det inte göras ogjort, då är det fritt fram för nästa borgerliga regering att kalla till presskonferens och meddela att det ska utredas varför det ständigt socialdemokratiska Malmö, en storstad mitt i en pulserande tillväxtregion, är helt beroende av statsbidrag för att överleva.

Borgerliga partier både kan och bör kritisera Malmös ekonomiska, sociala och politiska utveckling. Och se till att nagla fast den vid de partier (främst S) som bär ansvaret. Men en borgerlig regering ska inte använda staten för att göra det. Inte heller ska en borgerlig regering kalla till pressträff om Socialdemokraternas kroniska underskott i Region Dalarna, eller om förlossningskrisen i det lika socialdemokratiska Region Jämtland Härjedalen. Frestelsen att missbruka den makten kommer att bli för stor.

I och med att Socialdemokraterna inte kunde låta bli att öppna maktburken och använda alla till buds stående medel för att slå ned motståndet inför höstens val, så är det förmodligen där vi kommer att hamna. För när Socialdemokraterna har haft sitt lilla roliga, när Andersson och Strandhäll har fnissat färdigt om de snygga rubrikerna, så återstår inget annat än ett utredningsväsende som alla vet numera används för att ta hem partipoänger och som man därför inte behöver fästa så stor tilltro till. Och som alla vet kommer att användas på samma sätt framöver.

Det absolut enklaste som finns i politiken är att säga ”men ni då!”, och genom att missbruka regeringsmakten har Andersson och Strandhäll nu skapat ett farligt prejudikat. De försöker försvara sitt agerande med att just NKS är av riksintresse, eftersom det även bedrivs rikssjukvård där. Men det argumentet, eller varianter av det, kan användas mot precis alla kommuner och landsting som uppbär statsbidrag – det vill säga samtliga.

Att Nya Karolinska granskas är rätt och riktigt. Att regeringen använder ett landsting för att neutralisera rapporter om dess egen indolens på sjukvårdsområdet är det inte. Många av de misstag som gjordes med det nya sjukhuset är häpnadsväckande. Men detsamma gäller bristen på omdöme i det politiska efterspelet.