Samhälle Krönika
Inga är sämre på att hantera drev än medierna själva
När public service-medier försöker att runda den typ av granskning som de själva utsätter andra för förlorar de sin trovärdighet. Om de inte själva tål närmare granskning, varför ska då allmänheten fortsätta ha förtroende för dem, undrar Naomi Abramowicz.
Medier är välbekanta med hur drev skapas och förlöper. Men finns det några som är sämre på att hantera mediedrev än medierna själva? Tveksamt. Det visar två uppmärksammade händelser i närtid, som av en slump båda rör public service.
Senast var det SVT-profilen Carina Bergfeldt som hamnade i blåsväder. Dels för att hon, tillsammans med ytterligare en SVT-programledare, varit på middag med ”inspirerande och coola kvinnor” – däribland centerledaren Annie Lööf. Dels för att hon på sin Instagram bett sina nästan 180 000 följare att donera pengar till en biståndsorganisation.
Det är klart olämpligt att public service-medarbetare umgås på fritiden med toppolitiker samt att de i en privat kapacitet tar initiativ till att samla in pengar till särskilda organisationer – oavsett hur välgörande ändamålet råkar vara. Men värre än Carina Bergfeldts tveksamma omdöme är hur efterspelet har hanterats.
När SR-programmet Medierna försökte nå Bergfeldt i slutet av augusti lät hon hälsa via SVT:s presstjänst att hon var ”superupptagen”. När Medierna försökte intervjua henne på nytt i början av september hänvisade hon återigen till presstjänsten som vidarebefordrade att Bergfeldt inte hade för avsikt att göra några intervjuer förrän i oktober då hon hade avslutat sin föräldraledighet – och lägligt nog när mediestormen kan antas ha bedarrat. Istället har Bergfeldt valt att enbart svara via sina egna kanaler i sociala medier, där det går att moderera kommentarer och obekväma frågor kan raderas.
Trycket hade sannolikt lett till att politikern hade behövt lämna sitt uppdrag.
Om en politiker hade hamnat i en kritikerstorm av samma dignitet och låtit hälsa via sin pressekreterare att vederbörande inte hade möjlighet att svara på journalistfrågor på grund av att denne var ”superupptagen” hade det inte bara blivit ramaskri. Trycket hade sannolikt lett till att politikern hade behövt lämna sitt uppdrag, vilket också hade varit rimligt.
Makthavare bör och ska utsättas för granskning, särskilt när de beter sig på ett sätt som är oförenligt med sitt uppdrag. Exempelvis när en public service-journalist bryter mot reglerna om saklighet och opartiskhet.
För journalister är makthavare, precis som politiker – även om de inte är folkvalda. Journalister avgör vilka nyheter som når lyssnare och läsare, vilka vinklar som är relevanta och vilka som är ointressanta. Det gör att de besitter en enorm makt. Och i den kapaciteten bör de också granskas, inte minst när de gör det inom ramen för public service-uppdraget som har särskilda riktlinjer och regler att förhålla sig till.
En del mediers oförmåga att inse sin roll som makthavare skulle möjligtvis kunna förklara vad som skedde på Ekot.
En del mediers oförmåga att inse sin roll som makthavare skulle möjligtvis kunna förklara vad som skedde på Ekot i våras. I maj avslöjade Doku att en reporter på Ekot hade haft en privat relation med en islamist som hon även rapporterade om. När ledningen fick veta det i oktober förra året lämnade reportern redaktionen, utan att publiceringarna ändrades eller att relationen fick komma till allmänhetens kännedom.
Ekots hantering av händelsen var allt annat än förtroendeingivande. Först meddelade Ekots chef Klas Wolf-Watz att det var ett ”personalärende” som därför inte behövde diskuteras publikt. Sedan, när kritiken ökade, valde man att göra en egen utredning av redaktionens agerande istället för att tillåta en extern granskning av händelseförloppet.
Där kom Ekot, föga förvånande, fram till att ”…det inte är något i fel i de inslag som reportern gjorde” och att det som publicerades var ”…sakligt och korrekt”. Slutsatsen blev att Sveriges Radio skulle tillsätta en expertgrupp för att ”ta fram tydligare rutiner” och ”öka den interna kunskapen om potentiella sårbarheter och metoder”. I övrigt tyckte alltså Ekot att Ekot gjorde rätt.
När medier försöker att runda den typen av granskning som de själva utsätter andra för förlorar de sin trovärdighet. Om de inte själva tål närmare inspektion, varför ska då allmänheten fortsätta ha förtroende för dem? Det borde vara än viktigare att tillåta insyn när det gäller public service, vars hela existensberättigande bygger på att de skiljer sig från andra mediebolag och att de håller en högre etisk och publicistisk standard än vinstdrivande företag.
Nästa gång det vankas mediedrev borde public service-bolagen välkomna granskningar av sin verksamhet, inte sky dem.