Markus Uvell:
Ingen förlåtelse utan ånger – inte heller i politiken
Samhälle Essä
Sverigedemokraternas vitbok uppmärksammades rejält i somras för sin omfattande dokumentation av rasism och antisemitism. Markus Uvell har läst den, parallellt med Vänsterpartiets vitbok från 90-talet, och reflekterar över två väldigt olika sätt att göra upp med sin historia.
En god vän som är katolsk präst berättade för många år sedan om den så kallade generalbikten, där den blivande prästen bekänner sina synder inte bara den senaste tiden utan i praktiken under hela det tidigare livet. Han beskrev det som en ganska ”ofräsch” process. Att behöva bekänna så mycket, göra upp med en så lång period i livet. Men också vilken stor lättnad det var att få lämna bördan ifrån sig.
Jag tänker på detta när jag läser Sverigedemokraternas vitbok, den 882 sidor långa genomgången av partiets förflutna som presenterades i Almedalen.
Det är en på flera sätt märklig bok. Inte bara på grund av sitt enorma omfång. Utan framför allt på grund av sitt innehåll och sitt tonläge. Den knastertorra, nästan malande akademiska uppräkningen av hundratals exempel på hur det i partiets förflutna har funnits personer som sympatiserat med nazismen, som uttryckt sig antisemitiskt, rasistiskt och rent ut sagt vidrigt om personer med annan hudfärg eller religion.
Dagen innan boken skulle presenteras i Almedalen talade jag med SD:s chefsideolog Mattias Karlsson om den kommande presskonferensen. Han beskrev uppgiften att presentera boken med ungefär samma entusiasm som om det gällde att rensa ett avlopp. Ett smutsigt, obehagligt arbete som behöver göras.
Och det är verkligen ett avlopp. Vitboken är nämligen inte en skildring av partiets historia i största allmänhet. Den ger ingen förmildrande kontext, ingen förklaring och definitivt ingen ursäkt för de övertramp som begåtts. Den bara beskriver dem. Räknar upp dem. Allihop. I all sin smutsiga, detaljrika exakthet. Inget annat, bara det hemska.
Vitboken är nästan bedövande i sin aldrig sinande vidrighet.
För mig, som har min politiska bakgrund i SD:s samarbetsparti M, är det skakande läsning. Inte egentligen förvånande – det mesta av detta kände jag till, om än i allmänna termer – men nästan bedövande i sin aldrig sinande vidrighet. För den som är aktiv SD:are måste det vara en fruktansvärd läsning.
Samtidigt ligger boken i tiden. De senaste decennierna har svensk politik förändrats i grunden. Främst vad gäller migrationspolitiken, naturligtvis. En ståndpunkt som tidigare var oacceptabel i det offentliga samtalet har på kort tid blivit mainstream: att en av de avgörande orsakerna till Sveriges problem i dag är att vi under lång tid haft alldeles för stor invandring.
Ulf Kristersson, tidigare en av de främsta borgerliga förkämparna för en liberal invandringspolitik, leder i dag en regering som genomfört den största åtstramningen av invandringen i modern tid. Magdalena Andersson, vars företrädare för bara några år sedan deklamerade att ”mitt Europa bygger inga murar”, försöker nu hitta ett sätt att kritisera Moderaterna för att ha släppt in för många invandrare.
Så behöver det också vara. Politiken måste spela bollen där den ligger, så att säga. Den politiska ledare som inte förmår ompröva sina egna tidigare ställningstaganden när verkligheten visat dem ohållbara förtjänar inget förtroende.
Det väcker dock frågan om ansvaret för det förflutna. Bör man som politisk företrädare be om ursäkt för att man har haft fel och drivit en politik som skadat Sverige? Givetvis, lyder den tvärsäkra slutsatsen från de sociala mediernas läktare – där allt är så enkelt.
I praktiken är det mer komplicerat. Till vem riktar sig ursäkten? Till de egna väljarna – som röstat på den felaktiga politiken? Rimligen inte. Det är förvisso sant att en majoritet av svenska folket efterfrågade en stram migrationspolitik under lång tid innan de till slut fick en sådan. Men få väljare har tyckt att frågan varit viktig nog att styra deras partival, utan de flesta har troget fortsatt rösta på sina gamla partier. Politikernas ansvar väger tyngst, men inte heller väljarna själva går fria.
När Kristersson – efter vad jag minns som en utdragen intern diskussion i Moderaterna – bad om ursäkt riktade han sig till dem som tidigt såg problemen med invandringen ”i den mån” hans eget parti bidragit till att ”frysa ut och smäda” dem. Han erkände också rakt upp och ner att han och partiet haft fel om invandringens effekter. Det lugnar förstås inte de kränkta twittrarna, men var nödvändigt. Den som gjort fel behöver be om ursäkt.
Men ursäkten, och den skoningslösa vitbok som gjorde den nödvändig, är unik i svensk politik. Ingen tidigare partiledare har gjort något liknande.
För SD finns inget skäl att be om ursäkt för att man underskattat invandringens problem. Men väl för hur man genom historien argumenterat och tänkt om invandrarna.
Jimmie Åkessons ursäkt – som kom under den långa passage i hans Almedalstal som behandlade vitboken – var både mer distinkt och mer begränsad än Kristerssons. Han bad om ursäkt specifikt till judar i Sverige för att (inte om, märk väl) hans parti tidigare ”kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande” av just dem.
Det var en stor sak. Dels för att ursäkten ger partiets kritiker delvis rätt: det har funnits en tid då judar hade skäl att frukta SD. Och dels för att ursäkter och offentlig ånger, för att uttrycka det försiktigt, inte riktigt ligger för Åkesson och hans parti.
Han har förstås fått kritik för denna ursäkt. Åkesson borde även ha bett om ursäkt till andra grupper, menade kritikerna. Muslimer, svarta, homosexuella och andra som också uppfattat SD som hotfulla. Men ursäkten, och den skoningslösa vitbok som gjorde den nödvändig, är unik i svensk politik. Ingen tidigare partiledare har gjort något liknande. Åkesson kommer att gå till historien av flera skäl, däribland detta.
Det är dock inte första gången ett svenskt parti ger ut en vitbok som ett sätt att göra upp med sin historia. Vänsterpartiet gav 1993, med komplettering 1996, ut boken ”Lik i garderoben”, som utger sig för att ha samma syfte.
De båda vitböckerna kunde dock inte vara mer olika.
Den första skillnaden är att Vänsterpartiets vitbok är betydligt mer avgränsad i sitt fokus. Den behandlar bara partiets internationella förbindelser med kommunistiska diktaturer. Inte partiets politik eller partiföreträdares ställningstaganden i övrigt.
Även SD:s vitbok innehåller en genomgång av partiets internationella relationer – med högerextrema eller rasistiska partier, inte med regimer.
Men dels är genomgången i SD-boken betydligt mer detaljerad. Bara det internationella kapitlet omfattar 154 sidor, medan V-boken totalt omfattar 94 sidor inklusive förord, inledning, problembeskrivning, källor med mera. Detta trots att det för V gäller perioden 1917–1993 och för SD den avsevärt kortare perioden 1988–2023.
Och dels inkluderar den internationella genomgången i SD:s vitbok en ideologisk analys av varför partiet odlade kontakter med just det ena eller det andra partiet. Läsaren får en beskrivning av vilka ideologiska beröringspunkter som fanns mellan dåtidens SD och till exempel Front National och Vlaams Blok, eller varför partiets medlemstidning 1989 tipsade sina läsare om den apartheidvänliga tidskriften South African Observer.
Kontrasten är stor mot V:s vitbok. Där beskrivs de internationella kontakterna med en rad olika kommunistiska diktaturer som ett krasst organisatoriskt faktum, utan att de ideologiska beröringspunkterna närmare beskrivs.
Läsaren får ingen förklaring till att exempelvis Sovjetunionen, DDR och Rumänien hade representanter på VPK-kongressen 1985.
Läsaren får ingen förklaring till att exempelvis Sovjetunionen, DDR och Rumänien hade representanter på VPK-kongressen 1985. Om diktaturstaternas deltagande på och hälsningar till kongressen 1987 sägs ingenting alls, med motiveringen att det ”finns inget skäl” att citera de hälsningar som ”naturligtvis” förekom igen. Om VPK:s hälsningstelegram till Ceaucescus sista kongress 1989 sägs inget annat än att det var ”omdiskuterat”.
Detta anknyter till den andra och helt avgörande skillnaden mellan de båda vitböckerna.
SD:s vitbok är en sammanställning av de idéer, uttalanden och aktiviteter i partiets förflutna som är uppenbart oacceptabla. I stor detalj beskrivs tematiskt tidigare partiföreträdares sympati med nationalsocialism, rasföreställningar och antisemitism. Mängder av citat från artiklar, tal och kampanjmaterial återges. I ett 97 sidor långt kapitel beskrivs ingående ett stort antal personer som uteslutits ur partiet och vilka specifika vidriga uttalanden och/eller organisatoriska kopplingar som motiverat dessa beslut.
V:s vitbok är i praktiken en lång ursäkt och ett försvar av det faktum att partiet konsekvent stått på kommunistiska diktaturers sida. Partiets agerande i de internationella kontakterna diskuteras som ett resultat av ”partistrategiska överväganden”. Fokus ligger på geopolitiska konflikter mellan USA och Sovjetunionen snarare än moraliska perspektiv på demokrati kontra diktatur.
Slående är den återkommande trivialiseringen av vidriga politiska ställningstaganden. I sin ”ovetenskapliga efterskrift” till vitboken påpekar Sven-Eric Liedman att CH Hermansson minsann i efterhand har tagit avstånd från sina hyllningar till Stalin samt menar att det är orättvist att just Hermansson har fått så mycket kritik jämfört med andra som sagt liknande ”dumheter”.
Att Hermanssons orättvist nog inte förlåtits för sina Stalinhyllningar – utan att dessa tagits upp ”till och med i TV:s underhållningsprogram” – är enligt Liedman resultatet av en borgerlig mediehegemoni:
Det oförlåtliga med honom är nämligen att han trots avståndstagandena förblivit en vänsterman. Det strider både mot omvändelsens logik och den härskande högerandans krav. Syndaren skall efter avbönen kasta sig i famnen på gud själv, som i detta fall är Mammon, det internationella kapitalet och pax americana. Den som fortsätter att tala om jämlikhet och t o m socialism måste ha en Lillefar bakom örat.
Liedman understryker vidare att VPK inte har hyllat ”det öppna våldets princip” som politisk metod i Sverige utan ”enbart inför avlägsna motståndskamper”. Att partiet bara försvarat mord av politiska motståndare utomlands framställs alltså som en förmildrande omständighet.
Så fortsätter det. Relationer till folkmordsregimer beskrivs kyligt som historiska förvecklingar, utan att närmare relateras till V:s ideologiska tankegods. Enskilda företrädares uppenbara övertramp ursäktas med hänvisning till tidsandan eller trivialiseras med benämningar som ”dumheter” eller ”ett elände”. Det finns över huvud taget ingen ambition i Vänsterpartiets vitbok att ta ansvar för att partiet hyllat några av historiens värsta diktaturregimer.
***
Jag tänker mig att politiska partiers vitböcker kan fylla två funktioner – en taktisk och en ideologisk.
Den taktiska tar fasta på historien som ett kommunikativt problem. Under mina 30 år som kommunikationskonsult har jag tagit fram ett antal vitböcker till krisdrabbade företag i just detta syfte. Genom att i detalj själv beskriva alla misstag som begåtts hoppas man att sista ordet ska vara sagt och att det därefter är möjligt att gå vidare. Vitboken är då tänkt att bli ett slags bokslut med historien, en ”stoppboll”. Det fungerar ofta, men inte alltid.
Vitbokens ideologiska funktion är mer krävande. Den innebär att partiet dokumenterar sina tidigare ideologiska ställningstaganden, tydligt gör upp med dem och därefter bryter med det historiska tänkandet. Att man verkligen själv lägger idéerna bakom sig. Alla partier har förstås inslag i sin historia som man genuint inte kan stå för längre. Då behöver man visa att man bryter med dessa, och gärna förklara varför.
Medan vitboken som taktiskt verktyg vänder sig till omvärlden – med förhoppningen om att andra (till slut!) ska sluta prata om det skamliga förflutna – vänder sig vitboken som ideologiskt verktyg till partiet självt. Den är ett sätt för partiet att erkänna sina misstag och gå vidare. Nu stänger vi detta kapitel i vår historia.
Just här ligger skillnaden mellan Sverigedemokraternas och Vänsterpartiernas vitböcker. De vidriga idéer och resonemang från SD:s historia som dokumenterats i den förra lever inte vidare i partiet i dag. Visst förekommer fortfarande enskilda partiföreträdare, i regel på lokal nivå, som ger uttryck för liknande tänkande. Men dessa utesluts snabbt.
Med V är det annorlunda. Partiet har visserligen strukit kommunismen ur både namnet och partiprogrammet, och de forna diktaturerna i Öst framhålls inte längre som föredömen.
Det återkommande öppna flirtandet med terrororganisationer visar att Vänsterpartiet inte har för avsikt att lämna sitt förflutna bakom sig.
Men partiet accepterar fortfarande Sovjetflaggor i sina demonstrationståg och har inga problem med att delta på evenemang med organisationer som förespråkar våld som politisk metod. Det återkommande öppna flirtandet med terrororganisationer – även från ledamöter i riksdag och partistyrelse – visar att partiet inte har för avsikt att lämna sitt förflutna bakom sig.
Nu är jag inte katolik, men jag tror att det är med politiska vitböcker som med den där generalbikten. Det räcker inte att bekänna alla sina synder, man måste också i djupet av sitt hjärta visa ånger. Den som inte verkligen ångrar sina synder och gör sitt yttersta för att inte upprepa dem kommer inte att kunna bli förlåten.
Det är förstås svårt att veta säkert, men mitt intryck är att ledande Sverigedemokrater känner både ånger och skam över sitt partis historia. Både Åkesson och andra tunga företrädare har uttryckt just detta. Om partiet kommer att förlåtas återstår att se.
Men Vänsterpartiet kan inte hoppas på något sådant, trots att mer än 30 år förflutit sedan den första versionen av vitboken. När riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas polisanmäldes för antisemitiska uttalanden ryckte flera tunga partiföreträdare ut till hennes försvar. Riksdagsledamoten Daniel Riazat menade att partiledningens krav på att Delgado Varas skulle lämna sina politiska uppdrag var ”en av de största skandalerna i vårt partis historia”.
Detta är inte ett parti som visar ånger, det är ett parti som hoppas att dess synder ska glömmas bort. Låt oss inte göra det.