Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Inte bara en farbror som ritar och berättar

Hasse Alfredson var en kreativ idéspruta, som samtidigt saknade tålamod med rutin och byråkrati. Han var betydligt mer än den anspråkslösa titeln på Kalle Linds biografi antyder. Mattias Svensson fnissar förtjust åt både pikanta detaljer och Alfredsons egna ordvändningar.

En sak som förvånar mig med Hasse Alfredson är att han var så borgerlig. Inte i politisk ideologi – Alfredson var socialdemokrat, småskalig socialist och röstade även på Miljöpartiet – men i sitt leverne och sin livssyn.

Han var betydligt mer än den anspråkslösa titeln på Kalle Linds biografi Hasse Alfredson – En sån där farbror som ritar och berättar: författare, versmakare, regissör, skådespelare, scenbyggare, skapare av rekvisita, översättare och en hel del annat. Ständigt på väg och rastlöst prövande, alltid förnyande, stundtals genial. Ordet tusenkonstnär måste ha kommit till för sådana som han.

Omslag: Bokförlaget Forum

Komikerduon Hasse Alfredson och Tage Danielson var inga bohemer. De spånade ihop sina föreställningar under kontorstid, pendlandes från Lidingö in till den legendariska skrivstugan på Söders höjder. Danielson hade sagt upp sig från en chefspost på Sveriges Radio, Alfredson från en anställning, för att han avskydde pappersarbetet, när de startade AB Svenska Ord.

”Vi tänker stå på egna ben, alternativt falla på egna ryggar”, som Alfredson formulerade det vågade språnget. Företagsformen passade bra, förklarar Lind: ”Som styrelseordförande i sitt eget aktiebolag får han ta alla risker och vinster och framför allt beslut själv. I kompanjonskap med Tage finns inga andra begränsningar än fantasi och arbetskapacitet. Det kapitalet verkar närmast outsinligt.”

Väl hemma från arbetsdagarna i firman skapar både Hasse och Tage på egen hand, skriver böcker och gör filmer. De ger varandra stor frihet och tycks aldrig ha avundats varandras enskilda framgångar.

Om denna tids folkhem tyckte Hasse och Tage inte.

I Alfredsons böcker märks en tydlig svartsyn, färgad av en far som dör tidigt och sonen Mats som förolyckas i en bottenlös tragedi bara fem år gammal av en elchock från tv-antennen. En svartsyn han dock bekämpar med ”tillkämpad optimism”, och den tröst som familjelivet kan skänka: ”Sen kan man också se på vardagssakerna, på hemmet, barnen som skrattar och leker en solskensdag … Det är ens förbannade skyldighet att söka låta bli att öka jordens sammanlagda lidande genom att själv gå omkring och lida i onödan.”

Samtidigt finns lekfullhet och nyfikenhet. Bilden av Hasse och Tage som ständiga folkhemsikoner stämmer inte. De upprepade sig aldrig och valde ständigt nya grepp och format. ”De är ännu inga trygghetsgestalter. De är orosmoment, påhejade av journalisterna och storstadspubliken. Sedda med skepsis av de konservativa leden”, skriver Lind om 1960-talet.

Hasse och Tage i sin skrivstuga.

Om denna tids folkhem tyckte Hasse och Tage inte. I alla fall handlade många av deras skämtsamheter om oro och vantrivsel i detsamma. I sketchen Gamle man berättar Alfredson: ”I en förtjusande modern miljö, designad utav samtidens främsta arkitekter, har ett antal vänliga människor i vita rockar låst in min konjak och mig. Fast i olika skåp.” Det är som hämtat ur Deirdre McCloskeys bok om borgerliga dygder, fast lite roligare.

Det är en författarbedrift. Att skriva om människor som varit roliga blir ofta inte så kul. Kalle Lind har nogsamt spårat den mångfacetterade bildning som krävs för att kunna förklara skämtsamheter som fick 1950-talets studenter och 1960-talets storpublik att brista i skratt. Humor som behöver förklaras är förstås inte något som lånar sig till gapflabb, men av det som riskerade att bli en steril upprapning blir en nöjsam bildningsresa.

Än mer så genom författarens lågmält sinnrika språkvändningar och syrliga anmärkningar på de kritiker som flockas när komikens nationalsymboler vuxit sig för stora för landet lagom. Ja, och så författarens egna exkursioner kring pikanta detaljer. Som att Hasse Alfredson introducerar sina klassiska barnsånger om ”allt som har med kiss och bajs och pottan att göra” som ”porr” – jo på den här tiden användes ordet inte nödvändigtvis om sexuellt upphetsande saker.

Kalle Lind. Foto: Gabriel Liljevall

Åt sådant och åt Alfredsons egna ordvändningar fnissar jag förtjust. Och det är svårt att inte gripas när vännen och den ena omistliga halvan av komikerduon Hasseåtage rycks bort 1985, bara 57 år gammal. Linds skildring av hur mycket annat Hasse Alfredson åstadkom lyckas ändå visa hur betydelsefulla de var för varandra, Hasse Alfredson och Tage Danielson, med sina olika temperament, sin ömsesidiga förståelse och sin rastlösa kreativitet skapandes en summa som var betydligt större än ett plus ett.

Alfredson var den impulsive, idésprutan, som samtidigt saknade tålamod med rutin och byråkrati. Parallellt med läsningen hamnar jag i ännu en diskussion i sociala medier om värnplikt med fantasilösa människor som tror att det enda eller finaste man kan göra för sitt land är att böja sig och lyda order. I boken framgår att Hasse Alfredsson under upptåg, hyss och protester tog den snabbaste och bekvämaste vägen ut ur den då obligatoriska militärtjänstgöringen. Jag vågar påstå att han med sin egensinniga livsgärning ändå gjort rätt mycket för sitt land.

Läs fler texter av Mattias Svensson