Inte konstigt att Iraks försvarsminister får svenska bidrag
Kan man samtidigt vara försvarsminister i Irak och socialbidragstagare i Sverige så är något fel. Ett land som både marknadsför sig och agerar som en godtrogen bidragsspridare kommer att locka till sig dem som vill utnyttja systemet.
Varje månad skickar Försäkringskassan flera tusen kronor till Iraks försvarsminister Najah al-Shammari. Han är nämligen folkbokförd i Sverige under ett annat namn, uppger sig leva på socialbidrag och får en generös tilldelning av svenska skattebetalares pengar.
När nyheten först uppmärksammades i Nyheter Idag gav den ett surrealistiskt intryck. Dina och mina skattepengar går till Iraks försvarsministers flerbarnstillägg. Det tragikomiska med det hela är dock att tanken inte är särskilt surrealistisk alls.
Vi vet att bidragsfusk är utbrett i Sverige. Under 2018 upptäcktes bidragsfusk för nästan 100 miljoner kronor genom ett samarbete mellan Skatteverket och Försäkringskassan. De som upptäcktes på det sättet var de ljushuvuden som tagit emot bidrag från den ena myndigheten och samtidigt deklarerat en inkomst hos den andra. Mörkertalet är utan tvekan stort. Det finns de som jobbar svart samtidigt som de får bidrag. Det finns de som tar ut föräldrapenning för samma dagar de får sjuklön för. Det finns assistansfusk, bostadsbidragsfusk och familjer som, precis som Najah al-Shammaris familj, plockar ut barnbidrag fastän de flyttat utomlands.
Inte heller är det ett okänt fenomen att personer som söker sig till Sverige uppger falska identiteter. Eftersom det är svårt och resurskrävande att verifiera identiteter görs det sällan, men en PM från Gränspolisen till justitiedepartementet 2017 visade att av 77 personer som utvisades till Marocko hade 65 ljugit om sin identitet. Omfattande problem med identitetsfusk uppmärksammades i samband med terrordådet på Drottninggatan; mördaren hade vistats i Sverige under flera olika identiteter, och hans riktiga identitet lär i sin tur ha använts av andra.
Samordningsnummer, en sorts provisoriska personnummer, är så lätta att skaffa att statsvetaren Peter Santesson för två år sedan påpekade att ”möjligheterna för bedragare att svindla sig till mängder med samordningsnummer för uppdiktade personer är häpnadsväckande stora”. Sedan används de till fusk och bedrägerier.
Med andra ord är det inte särskilt surrealistiskt att Sverige betalar bidrag åt en Iraks försvarsminister. Det är fullt realistiskt.
Möjligheten att relativt riskfritt fuska sig till bidrag lockar bidragsfuskare till Sverige.
Nyligen uppmärksammades återigen Svenska institutets hemsida Sweden.se, där Sverige marknadsförs som ett bidragsparadis. Den som surfar in där får veta allt om sina möjligheter att få föräldrapenning, graviditetspenning, barnbidrag, flerbarnstillägg och nästan ”gratis” sjukvård och utbildning. Sverige presenteras som ett land dit man kan komma för att leva gott på andras bekostnad.
Det är skadligt nog för Sverigebilden – inte den officiella Sverigebild som ligger vissa ledande politiker så varmt om hjärtat att de måste rycka ut och försvara den mot illasinnade tungor i tjeckisk TV, utan den bild av Sverige som faktiskt möter personer utanför landet – att landets egen myndighet porträtterar Sverige som ett bidragstagarland. När denna bild dessutom bekräftas av sensationella nyheter som att Iraks försvarsminister sitter och tar emot svenska bidrag, växer problemet ytterligare. Det är bilden av Sverige som avgör vad man kan vänta sig när man kommer hit. Och vad man kan vänta sig avgör i sin tur vilka som kommer hit.
När Sverige marknadsför sitt generösa bidragssystem och betalar bostadsbidrag och flerbarnstillägg åt ett främmande lands minister skapas en pull-faktor. Migration drivs som bekant av push-faktorer, saker som driver människor bort från en plats, och pull-faktorer, som lockar dem till ett nytt ställe. Vissa saker, som möjligheten att få ett hyggligt jobb och göra rätt för sig, lockar strävsamma människor. Andra saker, som generösa bidragssystem, lockar personer som gärna skulle vilja bli försörjda av någon annan. Och ytterligare andra saker, som möjligheten att relativt riskfritt fuska sig till bidrag, lockar bidragsfuskare.
Samtidigt som bidragsfuskarna dränerar systemet på miljoner är det svårt eller omöjligt för andra att få tillgång till den trygghet de har betalat för. Försäkringskassans försök att komma till rätta med fusket verkar ständigt drabba människor som har betalat skatt hela sitt liv och plötsligt finner sig utförsäkrade av en dysfunktionella byråkrati.
Hade Sverige haft ett väl fungerande system, där enbart de som är berättigade hade fått bidrag, hade historien med Iraks försvarsminister varit ett surrealistiskt inslag. I stället är Najah al-Shammari bara en i raden av personer som inte borde få bidrag men får dem ändå. Hur spektakulär historien än är, är hans relation till det svenska bidragssystemet inte särskilt anmärkningsvärd.