Iransk populärkultur som utmanar statsideologin

Den iranska popen växte fram och formades under 60- och 70 talen. Artister iklädda fashionabla västmoden framförde allt från trallvänliga kärlekslåtar till fusioner mellan psykedeliska och jazzinfluerade låtar på kabaréer och i statstelevisionen. Popens framväxt reflekterade Pahlavidynastins statsideologi, Shahens försök att utveckla och modernisera landet och befolkningen.

Popen och populärkulturen förblev dock inte alltid statsideologin trogen. Stundtals speglade den det groende missnöjet som kulminerade i den ödesdigra revolutionen 1979. Musik och poesi som subtilt utmanade den politiska jämvikten smög sig in i populärkulturen och kablades ut av den statskontrollerade televisionen. Med mångtydighetens subtilitet, en tradition inom persisk poesi sedan 1700-talet, rundades censuren. 

Popen och populärkulturen förblev dock inte alltid statsideologin trogen. Stundtals speglade den det groende missnöjet som kulminerade i den ödesdigra revolutionen 1979.

Dariush Eghbali, född 1951 i Teheran, den mest socialt engagerande stjärnan på den iranska artisthimmeln än i dag, var en av dem som starkt förknippades med detta. 1972 spelade han in en förkortad och nedtonad version av dikten ”Pariya” (”Älvorna”). ”Pariya” publicerades 1957, trots sina upproriska undertoner, av den framstående poeten Ahmad Shamlou.

Med enkla knep, som ett alldagligt språk och kända fraser från barnvisor, förekom Shamlou censuren och diktade om en riddare som möter tre gråtande feer. För att trösta dem, berättar riddaren att det skrämmande ljudet av klirrande kedjor är ljudet av snart befriade slavar. Det visar sig dock att feerna egentligen är trollkarlar som försöker avvärja hans ankomst till den närliggande staden – där riddaren möts av mätta slavar som festar med Uncle Chainmaker. När Dariush sjöng dikten förbjöds låten.

Dariush var 21 år gammal då och framför allt känd som en stilig hjärtekrossare som sjöng lättsamma kärlekslåtar. Sin artistiska karriär började han i 11-årsåldern med en åttamansorkester som uppträdde vid olika skolevenemang. Med ”Pariya” förändrades dock hans karriär för alltid. Låten blev startskottet för en ny Dariush, en som ett helt folk har kommit att älska i fyra decennier. När jag frågar iranier vad som är unikt med Dariush, får jag svaret att han är ”folkets odödliga och tidlösa röst”, både i Iran och i exil, som ”med sina samhällskritiska låtar sympatiskt synliggör deras smärta”. 

Året efter ”Pariya” spelade Dariush in sin dittills mest explicit samhällskritiska singel, ”Booye Khoobe Gandom” (”Den goda doften av vete”), där en sångares enkla förhållanden jämförs med en onämnd andra persons – elitens. I samband med signeringen i skivbutiken Stereo Discos lokaler stängde polisen lokalerna med svepskälet att de tog ut överpriser. Dariush och en rad andra personer i den iranska musikbranschen greps senare samma år av SAVAK, regimens underrättelsetjänst.” 

Han strävar fortfarande, fyra decennier senare och 66 år gammal, efter att öka dialogens, yttrandefrihetens och försoningens ställning i den iranska kulturen.

Alla släpptes, förutom Dariush. Han dömdes för opiummissbruk, utifrån ryktet att han missbrukade – ett rykte som ödets obarmhärtiga ironi gjorde verklighet av senare i hans liv. När filmen ”Yaran” (”Kompisar”), en de två långfilmer som Dariush har medverkat i, hade premiär på bio Capri i Tehran satt Dariush fängslad i det ökända Evin-fängelset. Med ”Booye Khoobe Gandom” cementerades dock Dariushs plattform som en samhällskritisk och socialt engagerad röst, något som har förblivit hans signum och förlänat honom en unik position i den iranska kultursfären.

I dag huserar Dariush i södra Kalifornien och Frankrike, men drömmen att återvända till, och på nytt bygga upp, fäderneslandet är ständigt närvarande i hans låtar. Oavsett om han sjunger dikter av Hafez och Rumi eller av samtida framstående iranska lyriker som Iraj Janati-Attie och Shahyar Ghanbari, och vare sig han samarbetar med nyskapande eller klassiskt orienterade kompositörer, bottnar hans musik i en humanistisk och försoningssökande världssyn. Dariushs musik är självreflekterande, kulturkritisk och sanningssökande. Han strävar fortfarande, fyra decennier senare och 66 år gammal, efter att öka dialogens, yttrandefrihetens och försoningens ställning i den iranska kulturen.

Med en rik och ständigt förnyad repertoar har Dariush sålt ut Wembley, Carnegie Hall, Universal Amphitheater och Palais de Congres. När Dariush nyligen intog scenen i Stockholm, var det ett för evigt varande stycke iransk kulturhistoria som uppträdde på svensk mark inför tusentals vallfärdande exiliranier från hela landet som lät sig berusas av hans tröstande, varmt melankoliska och hoppingivande stämma. Irans kultur är mer än Dariush, men Dariush är en av den iranska kulturens störta hörnstenar, en pelare som genom sina verk och samarbeten hållit den flertusenåriga iranska kulturen vid liv.