”Jag är svensk, och muslim – och i det finns ingen motsättning”

Skulle du enbart träffa mig genom denna text, eller via ett medium där enbart rösten går fram, så skulle du antagligen inte föreställa dig något annat än att du talar med en svensk vilken som helst. Du kan­ske (förmodligen) skulle reagera på någon åsikt jag har, eller vissa saker jag gör, men inte så att det skulle förta intrycket av att jag är svensk rakt igenom.

Det är först om du träffar mig som du kanske skulle haja till. Du kanske skulle reagera på min täckande klädsel och min huvudduk. Kanske skulle du uppleva att den står i kontrast till mitt svenska utseende, eller förresten, så svenskt är det kanske inte heller när man tänker efter. Många tror att jag kommer ifrån något av Balkans länder. Förmodligen är det på grund av de mörkbruna ögo­nen i kombination med den ljusa huden.

Mycket av det som upplevs som typiskt svenskt är också idéer som återfinns i den muslimska tron.

Men varför skulle du behöva haja till och bli förvånad? För mig finns inte den minsta motsättning i att vara svensk och att vara muslim. I själva verket finns det så många paralleller och beröringspunkter att jag nästan skulle säga att svensken skulle kunna passera för muslim utan att egentligen veta om det själv. Mycket av det som upplevs som typiskt svenskt, som att värna om naturen och sin nästa, att vara ärlig i sina mellanhavanden med andra och att visa respekt mot äldre, är också idéer som återfinns i den muslimska tron.

Sverige är mitt hemland sedan födseln och sedan de otaliga genera­tioner bakåt som också har varit svenskar. Jag älskar landet med allt vad det innebär, midnattssolen och fjällvärlden i mina hemtrakter i norra Sverige, de öppna vidderna i söder, de tiotusentals sjöar som bryter upp landskapet och de djupa skogarna i inlandet. Svenskens typiska mentalitet, att vara lite innesluten och inte överdrivet social (i alla fall inte med annat än mycket nära vänner) är också något som återfinns i mig själv. Kanske förstärks det ytterligare några snäpp genom min Asperger.

Se bortom ytan och det du tror är det uppenbara

Möt bokmalen som alltid har minst tre eller fyra böcker på gång samtidigt, därför att det blir för långtråkigt att bara läsa en bok, och hjärnan kräver stimulansen av att få förflytta sig mellan flera olika världar samtidigt. Och förvånas kanske över att minst en av dessa böcker är någon ur fantasyvärlden – George R R Martin i just den stund då jag skriver denna text – men den skulle lika gärna kunna vara Tolkien, Robert Jordan eller någon av de andra stora namnen, eller för den delen bland de mindre kända inom genren.

Möt hobbyfilosofen som alltid har någon tanke som bränner bakom pannbenet och pockar på att sättas på pränt så att andra kan ta del av den. Jag föredrar att uttrycka mig och förmedla mig i skrift. Det talade ordet får min tunga att knyta band på sig själv och jag tappar bort vad den ursprungliga tanken jag ville förmedla var. Tankar som härstammar från sådant jag läser, aktuella händelser, eller bara att jag ser en koppling mellan två (eller flera) saker som tycks undgå de flesta, gör mig glad. Det där är ytterligare en aspekt av min Asperger; jag tänker inte som er neurotypiska, utan ser och hör och upplever livet i en annan dimension. Min alldeles egen tolkning av världen.

Det där förstärks ytterligare av att jag också är bipolär. Sjukdomen i sig gör att jag växlar mellan sinnesstämningar och världar som en konsekvens av vad min hjärnkemi får för sig i den stund som är. Sedan ett antal år tillbaka är jag förvisso hyfsat stabil på grund av mediciner, men att min hjärna är annorlunda än gemene mans kom­mer jag ändå inte ifrån. På något annat sätt skulle jag inte vilja ha det, även om det emellanåt är jobbigt att alltid vara den udda fågeln. Men det har jag alltid varit även innan jag accepterade islam som min tro och livsstil och valde att anamma det yttre uttrycket som hör samman med religionen.

Möt mig, inte bara min hjärna

Möt datorspelsnörden som ägnat alltför många timmar och sömn­lösa nätter i ett flertal MMORPG åt att försöka klå den sista bossen tillsammans med de övriga i raiden. Ett tidsfördriv som är till mer nytta än det på ytan verkar vara då det tränar dig i samarbete och samverkan tillsammans med andra människor som du enbart kän­ner via deras personligheter på nätet. En styrka som kommer väl till pass i det alltmer fragmenterade arbetsliv vi ser, där vi förväntas sam­verka med kollegor från andra delar av landet, eller andra världsde­lar, enbart via digitala medier och fortfarande åstadkomma ett jobb lika bra, eller bättre, som det du kan göra med kollegan som sitter mitt emot dig.

Ledarskapet som uppstår i ett sådant spel är ett organiskt ledarskap, där den som för tillfället har bäst kompetens att leda gruppen kliver fram och gör det. Sedan lämnas ledarskapet över till någon annan när behovet växlar. Ett stafett-ledarskap som accepteras av samtliga i gruppen därför att de ser till gruppens bästa och inte till prestigen i att ledarskapet hålls av en och endast en person oavsett vad den ställs inför. Ett ledarskap som borde få ta en allt större plats och genom­syra det arbetsliv vi befinner oss i, men där åtskilliga utmaningar fortfarande återstår innan det blir lika flytande och accepterat som inom datorspelsvärlden.

Möt kattälskaren som ägnat oräkneliga antal timmar åt volontärarbete med att ta hand om övergivna och förvildade katter för att socialisera dem så att de återfår förtroendet för människan och kan bli älskade familjemedlemmar hos någon annan. Och hon vore naturligtvis inte en kattälskare om inte några av dessa individer letat sig in lite extra i hennes liv och hjärta och stannat kvar.

Träffar du henne hör du henne kärleksfullt tala om lilla harhjärtat, en individ som trots många års arbete fortfarande är en av de skyg­gare katterna hon känner. En lättskrämd liten herre med en begyn­nande kulmage som är näst intill kal för att han nervöst slickar av sig pälsen och som hellre springer sin väg om han tror att något farligt är på gång än att stanna och se vad som händer, men som har så mycket kärlek att ge att det svämmar över bara han får komma fram på sina egna villkor.

Eller blindstyret, som har en ärftlig sjukdom som gör att synen för­svinner med tiden och där han nu vid 12 års ålder, är helt blind. Hur han överlevde som gravt synskadad utomhus i närmare fyra år innan han fångades in är det ingen som riktigt förstår.

Och så har vi den värmesökande roboten – eller teddybjörnen i en gangsters förklädnad som han också kallas. Bossen i huset som är nästintill tandlös vid det här laget men som trots det håller ställning­arna som flockens obestridda härskare. Smeknamnet antyder att han alltid ska hitta fram till mattes knä oavsett om det är i soffan eller vid datorn hon placerat sig. Mer än en text (så också denna) har behövt korrigeras när han lagt sig över tangentbordet i ett försök att tigga mer gos och under-magen-kli; vilket han naturligtvis får, no ques­tions asked. Är man flockens härskare så är man och med det följer vissa privilegier.

Jag är svensk, och muslim, och i det finns ingen motsättning.

Katterna, och maken, är min trygghet i tillvaron. Allra helst i stunder när mitt humör svänger i min bipolära sjukdom. De är osvikliga på att fånga upp det, ibland innan jag ens själv förstår vad som händer. Alla fyra finns alltid där för att lotsa mig igenom ännu ett skov tills jag är ute på andra sidan igen.

Och sist, men kanske inte minst (men troligen det mest udda). Möt kvinnan som har som målsättning att låta sitt hår växa så långt det går. Kalla det ett sätt att testa de egna gränserna och ett sätt att vänja sig vid att ha tålamod. Hår växer långsamt, det är en process som tar många år och där ingen vet exakt var slutet finns. Hår som ska tillåtas att växa tills det når sitt naturliga slut måste behandlas varsamt, likt fint silke och hanteras försiktigt. Det kan ses som en parallell till hur själen och människan måste hanteras för att kunna nå fram till hen­nes innersta.

Hur långt det är? Det är en hemlighet mellan mig och maken. Ser du mig får du gissa dig till längden så gott det går utefter den bula du ser under min huvudduk. Tillhör du de få som ser mig utan huvudduk får du fortfarande gissa dig till det eftersom det så gott som alltid är uppsatt för att skydda det från yttre slitage.

Hade du gissat att jag är något annat än svensk?

Troligen inte, även om du förmodligen tyckt att det kanske varit en något udda svensk som berättat om sig själv. Kanske inte mer udda än andra du känner, men likafullt en udda fågel. Jag är svensk, och muslim, och i det finns ingen motsättning.

Liksom alla svenskar har jag tankar om landet vi lever i, vad som är bra och vad som är mindre bra.

Förutfattade meningar jag emellanåt träffar på irriterar mig. Som när människor blir förvånade över att jag har en civilekonomexamen och har ett välbetalt och kvalificerat jobb på ett av Sveriges största före­tag. Det ingår liksom inte i deras bild av vad en kvinna med huvud­duk ska vara. Antalet ”åh, jaha …” jag mött över åren är för många att räkna, och det stör mig att det ska behöva vara på det sättet. Att vi inte har kommit längre än en stereotyp bild av verkligheten. Att människor automatiskt tror, enbart baserat på min klädsel, att jag kämpar på med arbetslöshet eller i icke-kvalificerade yrken. Eller för­utsätter att jag lever på försörjningsstöd och näppeligen kan försörja mig själv.

Ytterligare ett beteende som stör mig är människor som får tung­häfta när vi hamnar i en konversation med varandra för att de tycks förutsätta att jag måste leva ett väldigt exotiskt liv. Så exotiskt att det inte finns några förenande beröringspunkter kvar, och därmed så väldigt lite att samtala om att alla former av närmanden blir omöj­liga.

I grund och botten är jag fortfarande kulturellt svensk och gör på det stora hela på samma sätt som jag gjort i hela mitt liv innan jag blev muslim.

Något sådant liv lever jag inte. Jag må ha bytt religion, lagt mig till med en klädkod som skiljer sig från mängden och ett antal nya vanor, men i grund och botten är jag fortfarande kulturellt svensk och gör på det stora hela på samma sätt som jag gjort i hela mitt liv innan jag blev muslim. Våga fråga mig och våga samtala med mig så kommer du också att se att det finns mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.

Lite nu och då stöter jag också på tanken att jag måste leva i ett förtryck från min make eftersom det ju ”är så alla muslimska kvinnor lever”. Verkligheten kunde inte vara längre ifrån fördomen. Jag lånar min pappas ord för att uttrycka det: ”Jag tror aldrig jag har sett en så jämställd man någon gång.” En vanlig åsikt som inte är långt därifrån är att jag som kvinna måste ha anammat min religion för att jag ville gifta mig med en muslim. För det kan väl aldrig vara så att det var ett fritt och eget val långt innan en man kom in i mitt liv? Åter­igen stereotyper som får fritt spelrum i stället för att våga tränga in under ytan på den person man träffar.

Samtidigt finns det något positivt i det också. Att vara en person som bryter stereotypen kan leda till att den som träffat mig kanske möter nästa kvinna med huvudduk med ett öppnare sinne och inte auto­matiskt placerar in henne i fördomarnas trånga fack. Har man väl en gång mött någon som inte bekräftar den stereotyp man ursprung­ligen hade, är det mycket lättare att öppna sig för möjligheten att någon annan kanske inte heller passar in i mallen. Den tanken gör det lättare att hantera alla höjda ögonbryn som jag stött på över åren.

Jag upplever inte att jag på något sätt lever i ett parallellsamhälle till det svenska.

Få stereotyper överlever ett personligt möte. Skillnaderna mellan den förutsatt förtryckta och outbildade kvinnan och den vanlige svensken är relativt få. Ju fler sådana möten vi kan få till, desto mer kommer fördomarna om vad ”den andre” gör och tänker att blekna bort till förmån för en mer nyanserad bild om vad verkligheten fak­tiskt visar.

Men trots lite fördomar som jag stöter på så är Sverige på det stora hela ett bra land att leva i. Även om människor ibland kan ha svårt att närma sig i nyfikenhet eller för att säga något positivt, förmodli­gen av en missriktad vilja att inte tränga sig på, möter jag ytterst lite öppet hat eller fördömande. Några granskande blickar emellanåt på den dagliga resan med pendeltåget, eller då jag rör mig i offentliga miljöer, men ytterst sällan mer verbala eller fysiska angrepp, även om det förstås vid enstaka tillfällen har hänt.

Den övergripande acceptansen till trots finns det fortfarande enstaka individer som har en mer trångsynt uppfattning om vad som är svenskt och uttrycker sitt missnöje i ord eller handling. Förvisso kan­ske inte alla som ser mig uppfattar mig som svensk i grunden, men vid närmare kontakt än enbart det visuella inser de flesta att det inte finns någon motsättning mellan mitt yttre och den svensk som fort­farande döljer sig under ytan.

Några minuter av arbetsdagen för att be

De allra flesta jag möter verkar också förstå och acceptera den reli­gionsfrihet vi har i landet och att var och ens trosuppfattning måste respekteras och tas hänsyn till. Jag har inte någonsin stött på någon som ifrågasätter att jag tar några minuter av min arbetsdag för att be mina obligatoriska böner. Inte heller har någon ifrågasatt min kläd­sel som ju skiljer sig ganska markant från den gemene svenskens; inte ens i det företag jag för tillfället är anställd, som är verksamt inom modeindustrin.

Jag upplever inte att jag på något sätt lever i ett parallellsamhälle till det svenska utan att jag är fullt integrerad i det svenska samhäl­let. Den som möter mig mer än att bara se till ytan håller sannolikt med därför att man genom det personliga mötet ser och förstår att svenskhet inte sitter i det yttre skalet utan är betydligt mer nyanserat än så. Ju fler sådana personliga möten vi kan få till stånd, desto fler kan kanske acceptera att svenskhet kommer i flera olika former, och inte bara i det stereotypiskt svenska och blonda. Och att svensken lika gärna kan heta Fatima som Ann-Sofie, eller Ali i stället för Lasse.

---

Texten är en bearbetad version av ett kapitel ur Muslimer i Sverige, en kommande antologi på Timbro förlag.