Samhälle Krönika
Jag saknar Folkpartiets otydlighet
En gång var Liberalerna ett parti som var både relevant och antipolariserande. Det är vad som kommer att saknas om L åker ur riksdagen, skriver Andreas Bergh.
Många har nu insett att Liberalerna riskerar att hamna utanför riksdagen i höstens val. Några är sannolikt närmast panikslagna, desto fler bekänner att de kommer att känna saknad. Men av alla skepnader som detta parti har tagit, vilken är värd att sakna?
Valrörelse för valrörelse har jag letat mig tillbaka i tiden i jakt på något omistligt. Jag hittade det hos Folkpartiet 1994. Detta år stod nämligen följande på partiets valaffischer:
“Sverige behöver både företag och dagis.”
Så tycker väl nästan alla, tänker du sannolikt. Det var en vanlig invändning även när det begav sig. Men även om nästan alla tyckte så, var det ingen som sade just så. Andra partier omfamnade i stället riktningsröstandet: Rösta på Moderaterna för lägre skatter och bättre företagsklimat. Välj Socialdemokraterna för mer trygghet och större offentlig sektor.
Företag och dagis symboliserade i stället tanken att länder funkar bäst med en kombination av marknadsekonomi, innovation och incitament å ena sidan, och jämlikhet, trygghet och offentlig service å den andra.
Det behövs hårda tag i ekonomin för att värna de mjuka värdena, var budskapet.
PR-strateger menade att budskapet var otydligt. Otydligheten återfanns också i partiets agerande. I regeringen Bildt, som 1991 kom till makten i början av efterkrigstidens djupaste lågkonjunktur, valde Folkpartiet att ta både socialministerposten och finansministerposten. Och visst skrevs det en del om sprickor mellan mjukisen Bengt Westerberg och den uppfattat hårda marknadsliberalen Anne Wibble. Partiet svarade med att skicka ut båda två på gemensam valturné. Det behövs hårda tag i ekonomin för att värna de mjuka värdena, var budskapet.
Förmodligen var Folkpartiet 1994 den senaste gången ett parti på allvar försökte motverka polarisering i svensk politik. Den senaste gången någon sade både och, inte antingen eller. Vad har hänt sedan dess?
1998 pustade Sverige ut. 90-talskrisen var över, kulturkriget hade ännu inte börjat. Partierna var snarlika varandra. Satsa på vård, skola och omsorg, sade de flesta. Valrörelsen ville inte hetta till, och valdeltagandet blev lågt.
2002 blev det däremot fart igen. För Folkpartiet blev språkkrav för medborgarskap en symbolfråga, som också markerade att den viktigaste skiljelinjen i politiken var på väg att förändras. Teknikaliteter kring marknadsekonomins utformning (för att låna Andreas Johansson Heinös formulering) engagerade färre, frågor kring kultur och identitet desto fler.
Språkkravet blev en framgång och partiet gick på några månader från 5 procent i opinionsmätningarna till över 13 procent i valet. Folkpartiet 2002 var helt enkelt tidigt ute med att vinna opinionsframgångar på att avlossa några symboliska salvor kulturkriget. Men att börja ett krig starkt är inte nödvändigtvis samma sak som att vara dess långsiktiga vinnare.
Men att börja ett krig starkt är inte nödvändigtvis samma sak som att vara dess långsiktiga vinnare.
”Både företag och dagis” var en slogan för 1900-talets kamp mellan höger och vänster i ekonomisk bemärkelse. Den symboliserade fint hur striden slutade: En kapitalistisk välfärdsstat. Men när politiken rörde sig bort från den ekonomiska höger/vänster-dimensionen försvann också Folkpartiets både och-budskap. I den nya dimensionen var det påfallande ofta liberaler som bråkade med varandra. 1990-talets snällism, flyktingvänlighet och värnande om mångkultur tappade under en långdragen stridande reträtt mark till förmån för svenskhet, hårdare tag och kravställande.
Under Reinfeldts och Borgs alliansprojekt hamnade fokus åter på teknikaliteter kring marknadsekonomins utformande, men efter valet 2014 brakade det loss ordentligt. Snabbt stod det klart att även om språkkravet gav Folkpartiet en bra start var det främst andra krafter som vann på att politiken numera handlar mest om annat. Partiet bytte namn till Liberalerna, men liberaler tar ogärna täten i frågor som gäller införandet av gränskontroller, vandelsutvisningar och upprivandet av permanenta uppehållstillstånd. Den som likväl lyckas få partiet att stödja dylikt, vinner både stöd för sin icke-liberala politik och åsamkar det liberala partiet som numera heter Liberalerna stor skada. Well played, anonyma icke-liberala förhandlare i Tidögänget!
Vad borde Liberalerna göra nu? Ingen aning. Men jag är rätt säker på att behovet av ett både och-parti i Sverige är större än någonsin. Konfliktlinjen är en annan, men det är fortfarande ett faktum att båda sidor har bra poänger. Ett både och-parti skulle kunna säga det uppenbara:
Att Sverige behöver både invandrare och svenska traditioner.
Både flyktingmottagande och kulturkanon.
Både mångkultur och rättsstat.
Hur svårt kan det vara? Tydligen mycket svårt.